Ett litet barn passerar ju många milstolpar. Vår, snart fyra månader unge, son har bakom sig viktiga milstolpar såsom hålla huvudet själv (skapligt iallafall), första leendet och “hitta händerna” och utvecklingen fortsätter i ett rasande tempo. För att inte tala om hans växttakt. Han är snart lika stor som sin storasyster.
Som pappa har man sina egna milstolpar. Jag kommer ihåg när frugan reste bort över natt första gången när vår dotter var ca halvåret. Det gick som smort och jag tycker att såna upplevelser är väldigt betydelsefulla för föräldraskapet. Man är ju på intet sätt en fullärd förälder när man får sitt första barn, men när man märker att det funkar och att det verkar på barnet som att man gör ett bra jobb då växer man. Den här upplevelsen med dottern gjorde att jag växte.
Nu är jag på sätt och vis tillbaka på ruta ett i och med att vi har en liten igen. En liten som ammar och därmed är väldigt beroende av sin mamma. Fram till i måndags hade hon aldrig överlämnat honom i händerna på mig för nån längre sammanhängande tid, vilket jag var glad för. Men nån gång ska vara den första och i måndags var denna första gång. Min fru åkte in till stan för att träna och kvar blev jag med två barn.
Dottern var bara att göra i ordning för sängen och det är aldrig några problem. Den här gången var inget undantag. Men vad jag skulle ta mig till med sonen var jag lite orolig för. Han var vaken, vilket brukar innebära att han så småningom blir trött och/eller hungrig vilket i båda fallen för med sig att han vill amma. Så länge han var vaken var han på toppenhumör så vi umgicks lite tills han blev trött. Då nöjde han sig med att suga lite på mitt lillfinger (han vill inte gärna ta napp) och sen somnade han, utan mankemang. När frugan kom hem låg han fortfarande och sov och jag kunde konstatera att det hade gått alldeles lysande. Jag hade passerat en pappamilstolpe.
