När jag började blogga var det dels för att skriva om mina pappaupplevelser och dels för att skriva om det här, mansrollens kris och kollaps. Det är ett problem som har plockats upp bland författare och som nu sätter sina spår i vårens utgivning.
Att många män idag känner stor vilsenhet pga av konfliken mellan den gamla traditionella mansrollen som inte duger längre och nåt annat, vad det nu är, det var något jag ämnade återkomma till här. Så har det inte blivit riktigt. Jag tror att jag höll fanan högt inledningsvis, men någonstans på vägen tappade jag fokus och halkade in i den vanliga jämställdhetsdebatten. Det beror nog delvis på att nyhetsflödet är starkt inriktat på just ”den vanliga jämställdhetsdebatten” och därför har det saknats nåt för mig att förhålla mig till. Men främst är det givetvis jag själv som har brustit. Jag har till och med berört frågan, men valt helt fel angreppssätt, som i den här bloggens längsta debatt om killar och skolan exempelvis. Jag vidhåller att problemet i grund och botten handlar om könsroller, men jag var inte tillräckligt tydlig och det blev till en debatt om huruvida det var killarnas fel att de har problem i skolan eller om det var skolans fel. Problemet är större än så, är min åsikt. Läs artikeln som jag länkar till inledningen. Jag har inte så mycket mer att tillägga.
