Jag börjar knyta an

Det här kommer att låta hemskt, men förhoppningsvis finns det nån som kan försöka förstå vad jag menar när jag säger att jag tycker att bebisar inte är särskilt kul. Det är klart att det låter hemskt när det kommer från en förälder som faktiskt har en bebis där hemma. Eller “inte särskilt kul” är inte korrekt formulerat, det är väl snarare frustration jag känner och otillräcklighet. Jag menar, som pappa saknar man viktiga verktyg för att vara riktigt poppis hos en bebis, om man säger så. Det är väl kanske för att jag jämför hur det är med vår snart-tvååring. För henne är jag en förälder fullt ut, men för vår tre månader gamla son är jag en vuxen som är lite mer bekant än andra vuxna, vars famn duger om man är mätt och belåten. Och rent egoistiskt så är inte det särskilt kul. Men vad jag tycker är kul är i det här sammanhanget givetvis helt ointressant, det är jag väl medveten om och jag vill att alla ska vara väl medvetna om att jag älskar min son. Men jag längtar tills han blir lite större.

Igår kväll upplevde jag dock en fin stund av tillfredsställelse och anknytning med min älskade son. Det låter kanske som det inte händer så ofta, men det gör det. Det var bara det att den här stunden var lite extra fin. Vi såg champions league tillsammans och under hela matchen alltså 90 minuter + pausvila hade jag honom i famnen och han var nöjd! Förutom när jag jublade vid 0-1-målet. Då blev han rädd och började gråta (så när 0-1 blev 0-2 jublade jag bara inombords). Men det kändes ändå som en vändpunkt. Den här känslan av otillräcklighet som jag känner i sonens och min relation kan ibland göra att jag undviker honom. Jag låter min fru ta hand om honom medan jag tar hand om vår dotter istället, hon behöver ju också blöjbyten och sällskap. Igår när vi såg Manchester United besegra Roma så kände jag att jag måste umgås mer med vår son.