Miljöarbetet på Åland oroar

Som man måste jag säga att jag blir lite orolig över Ålands miljöarbete. Tänker de skjuta av några män eller? Tänk om det här tänkandet sprider sig till Sverige. Åland är ju inte så långt bort.

Mördarjävlarsniglar

De är här! Förra sommarens mest avskydda varelser – mördarsniglarna. Jag wasteade 6-7 stycken i förrgår kväll. Bara att göra sig redo för krig.

Noréncirkusen uppträder inte i Östergötland

Jag vill uttrycka en djup saknad efter en vettig morgontidning. Sen vi gick över från DN till Östgöta Correspondenten, Corren kallad, så har jag tappat kollen. Hela den här Noréncirkusen för att nämna ett aktuellt exempel, som man kan läsa om i var och varannan blogg skrivs det i stort sett ingenting om. Förklaringen är förstås att det betraktas som en stockholmshändelse och saknar intresse för den genomsnittlige östgöten, men jag vill hänga med och jag gillar inte att läsa tidningen på nätet. Men det är ändå nätet man hänvisas till om man vill ha nån koll. Man kan t.ex. läsa Anders Sparrings inlägg i ämnet för en annorlunda och roande vinkel. Från barn får man höra sanningen.

Imorse läste jag iallafall i det fattiga bladet. Det har inget med mitt ovanstående beklagande att göra utan irriterar mig av andra orsakar. Två killar som sparkat ihjäl en ”goth-tjej” har dömts till fängelse. Nyheten finns inte på nätcorren och jag minns inte det exakta innehållet i notisen, men det jag reagerade på var ”goth-tjej”.  Är det relevant i sammanhanget att hon var just en gothtjej? Är det en etnicitet nu eller? Hade de specificerat hennes subkulturella tillhörighet om hon hade lyssnat på Patrik Isaksson och hållit på med segling? Det framgick inte om det var just pga att hon var gothtjej som killarna dödade henne, så för mig är detta så irrelevant information att jag blir så provocerad att jag måste skriva ett blogginlägg om det. Vad är det med mig egentligen?

Den här ”nyheten” var roligare. FC Köpenhamns tränare blev så glad över ett sent segermål att han tappade orienteringen och satte sig på motståndarnas avbytarbänk. Man skulle kunna tro att det skulle resultera i otrevliga scener eftersom motståndarna av uppenbara skäl förmodligen inte var på nåt solskenshumör, men inte i Danmark. Det bekräftar mina positiva fördomar om danskar som glada gamänger och det är trevligt i dessa dagar då österrikarna bekräftar det som Arne Anka en gång sa: ”Allt ont kommer från Österrike.”

Summarn kummar

Det är sommar enligt meterologerna. Vilken tur att jag hann byta till sommardäck i lördags.

I helgen var systern med sambo och hälsade på. Det var kul att träffas och dottern tyckte det var väldigt roligt att träffa sin faster. Gissningsvis kommer hon att prata om det ett tag framöver.

Om en månad fyller vår dotter två år. Två år! Det har gått så fort. Systern sa nåt intressant. Hon sa ungefär att det kändes som att hennes brorsdotter borde fylla mer än två år. Det känns som om hon har funnits med ganska länge nu. Man har vant sig så mycket vid att hon finns att man knappt kommer ihåg hur det var innan hon föddes.

Och det är faktiskt sant. Även om tiden har gått fort och det är svårt att fatta att det var två år sen hon föddes så känns det som om hon alltid har funnits på nåt sätt. Jag har svårt att se ett liv utan en dotter framför mig.

”Vad gjorde vi innan vi fick barn?” brukar föräldrar säga ibland. Det kan låta som en korkad fråga och brukar också mottas som en sådan av folk som inte har barn. De flesta brukar syfta på tiden när de ställer denna fråga. Vad gjorde de med all tid som barnen nu tar i anspråk? Men jag ser frågan från ett ännu större perspektiv: Vad fan gjorde jag innan jag blev pappa? Egentligen? Ja, jag läste många fler böcker, jag gick på krogen oftare, jag sov längre på morgnarna, jag var uppe senare på kvällarna, jag gick på bio oftare. Men var det verkligen jag som gjorde allt det här. ”Jag” är ju pappa till två barn. Det känns som det var en annan person. Jag tror inte att jag har förändrats så mycket egentligen, det är bara att den där Magnusen som inte var pappa känns lite främmande.

Äh, ni får ursäkta svamlet. Jag antar att det jag försöker säga är att det är en avgrund mellan livet före och efter barnskaffandet. På alla sätt och vis. Det är inget nytt i och för sig, men min systers kommentar gjorde det så påtagligt. Har jag inte alltid varit pappa?

Man lär sig nåt nytt varje dag

På jobbet har jag sjösatt en blogg där det är tänkt att eleverna ska skriva boktips. Det har de inte börjat göra än, men jag hoppas att det tar sig så det blir nåt av bloggen. I förberedelserna boktipsgooglade jag lite i jakt på en bild till bannern. Jag ville ha den sköna soffan från Boktipset med på nåt sätt, men bilderna jag hittade var för dåliga för att tåla att förstoras upp så mycket. Hur som helst så snubblade jag över intressant information när jag läste Wikipedias artikel om programmet: Signaturmelodin, det som nynnas, är The Swimming Song av Loudon Wainwright III! Pappa till Martha och Rufus Wainwright. Det var nåt jag inte kände till.

På Biblist, en mejllista för bibliotekspersonal, har det nu i veckan diskuterats fördelar och nackdelar med Wikipedia och man kan väl sammanfatta diskussionen med att säga att det finns fördelar och det finns nackdelar med Wikipedia. En fördel är ju definitivt information av den här typen som jag hittade. NE.se har inte ens nån artikel om Boktipset, vilket är skandal bara det.

Boktipset – Intro

Milstolpar

Ett litet barn passerar ju många milstolpar. Vår, snart fyra månader unge, son har bakom sig viktiga milstolpar såsom hålla huvudet själv (skapligt iallafall), första leendet och ”hitta händerna” och utvecklingen fortsätter i ett rasande tempo. För att inte tala om hans växttakt. Han är snart lika stor som sin storasyster.

Som pappa har man sina egna milstolpar. Jag kommer ihåg när frugan reste bort över natt första gången när vår dotter var ca halvåret. Det gick som smort och jag tycker att såna upplevelser är väldigt betydelsefulla för föräldraskapet. Man är ju på intet sätt en fullärd förälder när man får sitt första barn, men när man märker att det funkar och att det verkar på barnet som att man gör ett bra jobb då växer man. Den här upplevelsen med dottern gjorde att jag växte.

Nu är jag på sätt och vis tillbaka på ruta ett i och med att vi har en liten igen. En liten som ammar och därmed är väldigt beroende av sin mamma. Fram till i måndags hade hon aldrig överlämnat honom i händerna på mig för nån längre sammanhängande tid, vilket jag var glad för. Men nån gång ska vara den första och i måndags var denna första gång. Min fru åkte in till stan för att träna och kvar blev jag med två barn.

Dottern var bara att göra i ordning för sängen och det är aldrig några problem. Den här gången var inget undantag. Men vad jag skulle ta mig till med sonen var jag lite orolig för. Han var vaken, vilket brukar innebära att han så småningom blir trött och/eller hungrig vilket i båda fallen för med sig att han vill amma. Så länge han var vaken var han på toppenhumör så vi umgicks lite tills han blev trött. Då nöjde han sig med att suga lite på mitt lillfinger (han vill inte gärna ta napp) och sen somnade han, utan mankemang. När frugan kom hem låg han fortfarande och sov och jag kunde konstatera att det hade gått alldeles lysande. Jag hade passerat en pappamilstolpe.

Back to basic

När jag började blogga var det dels för att skriva om mina pappaupplevelser och dels för att skriva om det här, mansrollens kris och kollaps. Det är ett problem som har plockats upp bland författare och som nu sätter sina spår i vårens utgivning.

Att många män idag känner stor vilsenhet pga av konfliken mellan den gamla traditionella mansrollen som inte duger längre och nåt annat, vad det nu är, det var något jag ämnade återkomma till här. Så har det inte blivit riktigt. Jag tror att jag höll fanan högt inledningsvis, men någonstans på vägen tappade jag fokus och halkade in i den vanliga jämställdhetsdebatten. Det beror nog delvis på att nyhetsflödet är starkt inriktat på just ”den vanliga jämställdhetsdebatten” och därför har det saknats nåt för mig att förhålla mig till. Men främst är det givetvis jag själv som har brustit. Jag har till och med berört frågan, men valt helt fel angreppssätt, som i den här bloggens längsta debatt om killar och skolan exempelvis. Jag vidhåller att problemet i grund och botten handlar om könsroller, men jag var inte tillräckligt tydlig och det blev till en debatt om huruvida det var killarnas fel att de har problem i skolan eller om det var skolans fel. Problemet är större än så, är min åsikt. Läs artikeln som jag länkar till inledningen. Jag har inte så mycket mer att tillägga.

The Departed – Mou gaan dou

Lördagen bjöd på filmkväll. Vi såg Martin Scorseses The Departed, en schysst och spännande sak med bra skådespelare och en intressant intrig tyckte jag. En bit in i filmen tyckte jag dock att intrigen kändes väldigt bekant. En liten bit längre in i filmen kom jag på varför den kändes bekant – den är identisk med intrigen i Hong Kong-rullen Internal Affairs, som jag såg med min vän Matte under en av våra miserabla vistelser i Borås.

Jag får lov att erkänna min brist på koll för jag hade helt missat att The Departed var en remake. Känslig som jag är för såna här, ska vi kalla det stölder eller åtminstone brist på orginalitet, blev jag lite besviken. Har Scorsese slut på egna idéer? Men egentligen, är det inte skitsamma? Filmen var underhållande. Det kan räcka så en vanlig lördagkväll. Man behöver inte vara så kinkig. Och jag kan förstå att Scorsese ville göra nåt med den intrigen. Den är snillrik! Det finns många bra remakeexempel. Reservoir Dogs är väl en remake? För en handfull dollar är det iallafall. Som sagt, jag ska inte vara så känslig.

En annan sak med The Departed är att Alec Baldwin har en biroll och jag märkte att jag inte kan ta honom på allvar längre. Han gör sin roll i 30 Rock för bra. Han är Jack Donaghy för mig.

Tredagarsfeber

Häromveckan hade vår dotter feber, ganska hög feber. Ingen snuva eller hosta, bara feber. Den höll i sig i några dagar och när hon började repa sig från den så upptäckte vi en massa utslag på magen och bröstet. Under dagen blev utslagen fler och letade sig upp på halsen. För säkerhets skull ringde min fru till sjukvårdsupplysningen och vi fick ett lugnande besked: inget att oroa sig för, det går över. Det hade till och med ett namn – tredagarsfeber. Jag vet inte men för mig är det sjukvårdens sätt att säga ”vi har ingen jävla aning om vad det här är och när vi skulle hitta på ett namn på åkomman så hade Marie-Lousie som kommer på alla fräcka sjukdomsnamn tjänstledigt så det fick bli ‘tredagarsfeber’, den varar ju i tre dagar så vi tyckte det var ganska fiffigt.”

Det kvittar väl iochförsig. Det kanske till och med är en väldigt välutredd sjukdom som de har fullständig koll på, vad vet jag? Utslagen försvann iallafall.

Imorgon är det föräldrasamtal på dagis. Det ska mycket intressant att höra om vår dotter beter sig som folk. Vi är rädda att hon inte gör det nämligen.

Ättestupan here I come

Jag fick visa leg när jag inhandlade en flaska ekologiskt rödvin på systemet i fredags. Suckande fiskade jag upp körkortet och räckte över det till den runt tjugo år unga kassörskan. Jag såg att hon tyckte det var lite pinsamt när hon konstaterade att jag fått handla rödvin lagligt i ca tolv år. För att säga nåt som antagligen var tänkt för att skaka av henne denna pinsamhet så säger hon: ”så fick du känna dig ung”. Jag är bekväm med min ålder och skulle inte vilja byta med henne, men för att göra henne ännu mer generad så svarade jag förnärmat: ”så du tycker jag är gammal?” och stegade förtörnad iväg. Det kunde hon ha den lilla snorungen.

Det här får mig osökt att tänka på tidernas bästa legrelaterade systemethistoria. Den är helt sann och kommer från en kompis som är jämnårig med mig. Det inträffade förra året.

Kassörskan: Behöver jag fråga efter leg på dig?

Min kompis: Tja, hur gammal tror du att jag är?

Kassörskan: Jaaa… 22?

Min kompis: Hehe, det var bara tio år fel!

En dam i kön: VA!! Är du bara tolv!

I väntan på 30 Rock

Sitter här och dödar tiden i spänd väntan på att få följa Liz Lemons vidare öden och äventyr och har bl.a. fått lära mig hur den genomsnittlige bloggaren ser ut. Via Beta Alfa läste jag om det här. Inte så jättekul, men det här var rätt bra:

Skriftmässigt gillar bloggaren att citera, stava fel, särskriva och tycka som alla andra, och helst om saker där det finns en Twinglyfunktion.

Noterar roat att sökorden bhs djävulen lotsar sökaren till min sida. Det är två ord som definitivt hör ihop så egentligen är det inget konstigt med det. Mattias har skrivit en lysande och klargörande kommentar till inlägget som finns här.

Eftersom jag befinner mig i Linköping mitt under brinnande sm-finalserie är det oundvikligt att komma in på lite hockeyfunderingar. Det är fascinerande att befinna sig mitt i den hybris som råder i stan. Den har dämpats en aning efter gårkvällens förnedring, men på Correns sportsidor skrivs det fortfarande om sm-guld. Jag mötte förresten Tony Mårtensson på väg från jobbet idag. Han var på väg till Cloetta Center (gissar jag) och såg inte ut att skämmas ett dugg.

På jobbet fick jag löneökning.

Idag har jag och dottern sjungit Vi sätter oss i ringen. Hon har tydligen lärt sig den på dagis. Jag kan inte riktigt hela texten, men visst innehåller den rader om Gud? Jag tror vi sjöng den på kyrkans barntimmar. ”Gud är allas pappa och jorden är vårt bo” eller nåt sånt? Jag utgår från att de inte serverar opium till folket på dagis.

30 Rock. Nu!

Pappor gör barn rökfria

För den som tvivlade så är det nu vetenskapligt bevisat – pappor är viktiga för barnets utveckling. Oavsett hur man ser på själva undersökningen och resultatet så visar den här artikeln vilken stor önskan det finns att locka fler pappor att ägna mer tid åt sina barn. Undersökningen sägs bl.a. visa att barn som hade engagerade pappor rökte mer sällan, kom längre i sin utbildning, mer sällan hamnade i trubbel med polisen och fick goda vänner bland barn av båda könen. Det är ju svårt att kommentera resultatet utan att ha sett själva undersökningen, men man kan väl iallafall drista sig till att höja på ögonbrynen en smula.

Som pappa vet man att man värdefull för sina barn, men det är klart att det är lite skönt att få det bekräftat av en undersökning, men det som är avgörande för ett barns utveckling tror jag inte är vad pappan gör eller inte gör. Ett barn behöver engagerade föräldrar. Punkt. Om det är en mamma och en pappa, två mammor eller en ensam pappa spelar mindre roll. Huvudsaken är att föräldern/föräldrarna bryr sig om sitt barn.

Jag tror också att det är bättre med en engagerad förälder än 1 ½ och det är kanske det som den här undersökningen visar. Att i de fall där pappan fortfarande finns med i bilden är det bättre för barnet om han är engagerad jämfört med de fall där pappan inte är det. Det kan kanske låta som något självklart, men faktum är att det kan vara värt att poängtera i dessa tider då folk som Elise Claesson härjar fritt i media.

Evangelium enligt Markus

Lite smått berusad är det lätt att ta till de stora orden: Vi har fått en ny Jakob Hellman. Eller åtminstone nån liknande, nån som tål att jämföras med mästaren. En som dominerar min iPod just nu.

Markus Krunegård – Jag är en vampyr

Apropå vampyrer. Eller åtminstone nåt liknande. Jag tog bort årets första fästing från Elliott idag. Fästinsgäsongen är här.

Ökenvandringen är över

En epok – mina eftergymnasiala studier – har gått i graven. Inte en dag för tidigt. Nu har jag papper på att jag är utbildad bibliotekarie. ÄNTLIGEN!

Jag vet att det är åtminstone en person som är intresserad av vår magisteruppsats, så varsågod!

När jag muckade från lumpen 1995 så trodde jag att jag aldrig skulle uppleva nåt som överträffade lumpen i vidrighet. Det visade sig att jag hade fel. Studierna vid BHS var en ännu obehagligare upplevelse. Jag säger som en lumparkompis sa då -95: ”Efter det här kommer jag aldrig att vara missnöjd mera”.

Jag trodde jag hade ett scoop

Jag såg på Robin Hood med dottern igår. Hon har haft en svår Rädda Nemo-period och vi tänkte vidga hennes vyer lite med en gammal klassiker. Jag gjorde henne sällskap under delar av filmen och jag upptäckte en mycket intressant sak. Jag trodde jag hade ett scoop, men när jag researchade inför skrivandet av det här inlägget så upptäckte jag att det här var old news.

Jag tror ändå att det kan vara intressant för somliga så jag pytsar ut det ändå.

Ta en titt på den här sekvensen. En del känns bekant från Aristocats och en hel del känns väldigt mycket som danssekvensen i Snövit. Kolla t.ex. 1:53 in på klippet.

Och jämför det med 1:55 in på det här klippet.

Disney gillar helt klart det här med återvinning. Förresten så är ju Lille John en direkt kopia av Baloo bortsett från färgen och att Lille John är anständigt klädd. Relativt anständigt iallafall, han saknar byxor (vad är det med alla tecknade figurer och deras ovilja att ha byxor? Kalle Anka, Nalle Puh etc. Sen har vi iochförsig Rasmus Nalle som har byxor men ingen tröja).

Som jag sa så var jag långt ifrån först med den här häpnadsväckande upptäckten. Inte så förvånande med tanke på vilka Disneyfanatiker som dväljs därute. Jag får vänta på mitt scoop…

Här samlas några av fanatikerna och diskuterar bl.a. Disneys återvinningsvurm.