Grattis! Du är ständigt i opposition. (Nja, jag vet inte det ja…)
Du har pluggat väldigt länge (check!) och avhandlingen kommer (check). Kanske. (Jodå, den är godkänd och klar) Innan femtio. (ok, den kom in ett år för sent, men femtio hann jag inte fylla) Din mentala hemstad är alltid Berlin (ja, jag är väldigt förtjust i Berlin) och du har någon gång i ditt liv färgat håret tulpansvart. (jag vet inte om nyansen hette just så, men i flera års tid färgade jag håret svart) Du var ironisk innan den ironiska generationen (svårt med tanke på min ringa ålder, men jag har iallafall varit ironisk så länge jag kan minnas) och dina barn är döpta efter medlemmarna i Velvet Underground. (det är de visserligen inte, men jag gillar idén) Du lyssnar i hemlighet på Beyoncé. (mer Destiny’s Child, men ok… eller jag menar, absolut inte!)
Tja, det är väl det där med att ha pluggat väldigt länge (närmare bestämt 12 år efter gymnasiet) som är så spot on som gör att resultatet känns mer riktigt än vad det egentligen är. För ärligt talat har jag aldrig lyssnat på Snittet, K1 & K2 eller ens Biblioteket som testet tipsar om. Men så är jag ingen radiokille heller.
Jag beundrar de som kan sätta upp fingret och känna av förändringens vindar i samtiden och sen formulera kloka och fyndiga spaningar på det. Spanarna i P1 är det lysande exemplet på de som kan. Det finns fler. Själv är jag ingen bra spanare, men nu tycker jag själv att jag är nåt på spåret.
Det finns en parallell mellan idrotten och musiken i Sverige. Oj, så orginellt tänker ni, men låt mig veckla ut mig.
I idrottsvärlden har vi Anja Pärson, Sanna Kallur, Charlotte Kalla, Annika Sörenstam, Anna Carin Olofsson etc. – ”solo-idrottare” i världsklass och kvinnor. Det skulle inte vara omöjligt att göra en motsvarande lista med manliga idrottare, men det känns som det är kvinnliga idrottare som regerar just nu. De presterar på hög nivå och de får mycket mediautrymme.
I musiksverige har vi samma situation. De soloartister som känns hetast är kvinnor. Vi har Robyn (inte så het just nu kanske, men en tung pjäs som måste nämnas i sammanhanget), Annika Norlin (i vilken skepnad hon än uppträder), Lykke Li, Maia Hirasawa, Jenny Wilson (aktuell snart), Elin Ruth Sigvardsson och Charlotte Perelli skoja bara. Här måste jag säga att det är svårare att prestera en motsvarande lista av bra och, inte minst, intressanta manliga soloartister. För kom inte och säg att Lasse Winnerbäck är intressant för det slutade han vara förra millenniet. Han gör ok musik, men han kör i de bredaste av breda hjulspår och gör inga ansträngningar att ändra på det. Vad finns det mer för namn? Petter? Eh, nej. Per Gessle? Nej, det ser tunt ut om man är ute efter nåt nytt och fräscht. Familjen är den enda jag kan komma på.
På lagidrottsfronten är det dock männen som regerar. Fotbollslandslaget, Tre kronor, handbollslandslaget, hela jämra Allsvenskan (där presteras det inte på hög nivå, men Allsvenskan är alltid het ändå). Det finns inga kvinnliga lag som står sig i den konkurrensen.
Och kanske ser det ut på samma sätt i musiksverige. Vad har vi där? Kent förstås, säga vad man vill om dem men de är störst, The Hives, The Radio Dept., The Embassy osv. Gruppträsket är så ofantligt så jag riskerar att komma ur fokus här, men helt klart är att det domineras av grupper bestånde av män. Sahara Hotnights är väl ett av få undantag. Och så finns ju en alldeles förträfflig mixeddubbel i The Knife förstås, men de spelar i en egen division.
En bra spanare ska också ta sin spaning in i framtiden och säga nåt om fortsättningen. Här känner jag att jag inte riktigt har på fötter. Jag tror att i både idrottssverige och i musiksverige handlar det om tillfälligheter. Men så kan det kanske också bero på att killar trivs i lag/grupper och söker sig till såna sammanhang, medan tjejer (som ju inte kan samsas om de är fler än två ) gör sin egen grej. Och då blir det kanske bättre resultat också? Det kan förstås vara så att manliga soloartister är förtryckta. Ni kan fråga Pär Ström.
Ett färskt exempel på att det är tjejer som gör den bästa musiken i Sverige just nu är El Perro del Mar. Lyssna på Glory To The World här och njut!
Resten av familjen ligger och sover och här sitter jag och summerar påsken. Jag saknade den där Jesus-filmen som alltid gick när man var liten. Själva påskfirandet räddades av svärföräldrarna som vi hälsade på igår. Där bjöds det på sill och ägg och allt det där man ska äta till påsk. Här hemma hade vi inte styrt upp det där riktigt. Jag vet inte vad vi ska skylla på, det blev bara så att vi sket i det. Men det kan ju kvitta om man inte firar tillsammans med några andra tycker jag. Nu var det bara vi på påskafton och då funkade det lika bra med köttfärspaj faktiskt.
Även om jag gärna skulle se våren i starkt antågande just nu så går det inte att komma ifrån att det är väldigt väldigt roligt att leka i snön åtminstone om man har ett barn som alibi. Vi var ute en sväng på förmiddagen och åkte pulka, tittade på hästar, kastade snöboll och lite sånt där skoj. Det är väl den friska luften som gör att resten av familjen ligger och sussar nu och jag känner själv att sängen lockar lite faktiskt.
Bokpratet idag gick bra, men nån belöning får jag inte eftersom jag misslyckades med att få nån att välja Krig och fred. Jag är inte förvånad. Det finns nog väldigt få gymnasielever som i sina sinnes fulla bruk skulle välja att läsa den frivilligt med tanke på sidantalet. Det tog mig ungefär ett sommarlov att plöja igenom den, men det tyckte jag den var värd.
Jag noterade lite trött att klassens enda tjej var ensam om att låna Stolthet och fördom. Det kändes så typiskt liksom. Men jag ska inte gå igång på det. Det finns så många andra möjliga orsaker till varför det slumpade sig på det viset.
Inte blir det mycket bloggat nuförtiden. Hemma har jag varit strängt upptagen med en vagnslast IKEA-möbler. Garderober, byrå, sängstomme, avlastningsbord och diverse andra pryttlar har burits, packats upp och skruvats ihop. Och hör och häpna, det gick smärtfritt, jag har inte kastat en enda förbannelse över IKEA eller mig själv (det är ganska ofta mig det är fel på när en montering går fel).
Men som sagt, på hemmfronten har det varit fullt upp.
På jobbet är det på samma vis. Ett bokprat om 1700- och 1800-talslitteratur som går av stapeln imorgon förbereds. Då förväntas jag prata mig varm om: Robinson Crusoe, Candide, Stolthet och fördom, Greven av Montecristo, Madame Bovary, Thérèse Raquin, Krig och fred, Dorian Grays porträtt, Mörkrets hjärta, Myteriet på Bounty och Den vidunderliga kärlekens historia.
Jag är utlovad en belöning om jag lyckas få en elev att välja Krig och fred.
De här två projekten har krävt min fulla uppmärksamhet och hindrat mig från att skriva om hur märkligt jag tycker Martin Ingvars debattinlägg om skolan är, eller hur intressant jag tycker att den här boken verkar vara. Cajsa Warg sa aldrig ”Man tager vad man haver”. Känn på den! Visst skälver världen till lite?
Jag såg på det hårt ifrågasatta programmet Debatt igår. Det händer att jag ser det, men det ger sällan mersmak. Gårdagens program var inget undantag. Det första ämnet var shopping. Ebba von Sydow och Izabella Löwengrip var där och representerade dem som hänger sig åt shopping. Men vem var där och argumenterade emot? Jo, Tobias Persson. Tobias who? kanske du undrar. Ja, det kan man fråga sig.
Jag känner igen honom från det tunga samhällsdebatterande magasinet Babben & Co. Hans bidrag till debatten igår var att häckla och håna Ebba och Blondinbella. Han må ha fler strängar på sin lyra än att vara komiker, men nån framstående debattör är han inte. Ett lite märkligt gästval av SVT kan jag tycka. Jag menar, nån annan shoppingkritisk människa finns det väl i det här landet?
—————-
Now playing: Francoise Hardy – Tous Les Garcons Et Les Filles via FoxyTunes
Idag var vi i Gamla Linköping och fotade oss för BB-nytt i tidningen och jag kan väl säga så här: Dottern är inte nåt fotomodellämne. Inte hennes far heller för den delen. Vår dotter kan vara svårflörtad och det var hon idag. Det var ytterligt svårt att locka nåt leende ur henne och när det väl lyckades att fånga ett på kort så blundade jag på det. Till hennes försvar kan sägas att fotografen inte var särskilt rolig. Sonen däremot skötte sig exemplariskt. Jag tror vi har en blivande zenbuddhist där.
Det togs en hel del kort (prisa Gud för digitalkameran) och till slut var vi tvungna att ge upp för dottern tyckte att vi var färdiga. Så vi valde det minst dåliga och det kommer i tidningen om 3-4 veckor så var beredda.
När vår dotter döptes fick hon Fem myror-dvdboxen i doppresent av mina syskon. Nu har den presenten börjat leverera. Hon älskar att titta på Fem myror, hon är fullkomligt förhäxad. Det här har pågått i ett par månaders tid nu och häromdagen hörde jag henne för första gången ljuda bokstäver. Hon har även börjat räkna så smått, utan att förstå själva poängen med det i och för sig, men hon pekar på saker och säger ett, två, tre osv. Det blir inte alltid i rätt ordning men ändå. En annan sak som är rätt rolig är att när hon ser någonting som till antalet är fler än en, t.ex. två fåglar, så säger hon ”många pippi”.
Nu är väl inte allt det här en effekt av tittandet på Fem myror, men jag vill påstå att en del av det är det. Och det är utan tvekan så att hon är mycket mycket road av att se på det. Jag vet att det är världens i särklass oorginellaste åsikt att tycka att Fem myror är ett av tidernas bästa barnprogram, men det går inte att komma ifrån.
Jag såg det som barn och nu ser jag det tillsammans med mitt barn och det är en härlig upplevelse faktiskt. Fem myror är bäst!
Jag brukar inte bry mig så mycket när djur förekommer i nyheterna. Jag är inte en av dem som engagerade mig i noshörningsungen Nelson till exempel. Men det här är fan coolt!
Det är inte så att jag vill låta som en förbittrad landsortsbo som beklagar sig över huvudstadens dominans. Det är ju bra att kampanjen är synlig där åtminstone. Där sitter ju beslutsfattarna som ska påverkas. Det är helt naturligt att det satsas lite extra där. Jag tycker bara att det är lite synd att nu när Svensk Biblioteksförening, som har laddat ett par år för det här, går ut stort så märks det bara i Stockholm.
Jag såg en helsidesannons på s. 3 i DN t.ex. I lokala Corren har jag inte sett ett dugg. Nån reklam på bussarna är det inte heller. Det är lite tråkigt att vi inte är med på festen liksom. Vi sitter hemma och läser en bok istället. Eller så är det så att vi inte ens var bjudna.
Idag drar kvartsfinalerna i hockeyns slutspel igång och jag fick som jag ville – LHC möter Djurgårn. Det innebär att jag, Mr Bekväm, kan se mitt favoritlag, DIF, i en slutspelsmatch i min hemstad.
Jag skriver det här för att påpeka för mig själv vilken chans jag har här och att det gäller att vara på tå om jag vill ha några biljetter. Igår när jag kollade så fanns det biljetter kvar till såväl matchen på torsdag som den på måndag, men idag kan det vara för sent.
Det som får mig att tveka att slå till är frågan om man kan gå på en hockeymatch själv? Man är ju inte själv när man kommer dit förvisso, men man kan ju vara ensam ändå. Att sitta där i publiken utan en vän och förtrogen vid sin sida känns lite skrämmande, inte minst med tanke på att jag håller på Djurgårn och förmodligen kommer att vara omgiven av folk som inte delar min entusiasm för denna klubb. Dessutom är jag en sån som inte ens kan gå på bio utan sällskap för jag tycker det är lite pinsamt.
Tja… jag tror jag sitter och väntar tills nån kastar en biljett i ansiktet på mig.
TCO har presenterat 2007 års pappaindex. Det visar pappors uttag av föräldraledigheten. Om mammor och pappor delar lika så blir index 100. Förra året var index 36,6 vilket är en ökning med 0,3 från 2006. Ökningen mellan 2005 och 2006 var 2,3 så med andra ord är 2007 års ökning ytterst blygsam och kan ses som ett tecken på att det börjar plana ut. Med 2007 års ökningstakt kommer det att dröja 211 år innan föräldrar delar lika.
Mitt hemlän Östergötland ligger exakt på riksgenomsnittet 36,3 men här är den siffran en minskning med 0,1 jämfört med 2006.
Jag börjar känna det där med att det är jobbigt med två barn. Så det här inlägget äter jag upp. Nu ska jag inte beklaga mig så mycket egentligen för barnen sover på nätterna och bråkar inget särskilt när de är vakna heller, men det frestar på ändå. Det tydligaste sättet jag märker det på är att jag somnar direkt när jag lägger mig på sängen och läser. Det hände förr också, men det berodde oftast på att boken i fråga var för dålig. Nu läser jag en bra bok, men det är ändå kört. Jag somnar så fort jag lägger mig till rätta. Det är lite jobbigt eftersom det mesta som jag läser nuförtiden är för jobbets räkning, så även boken jag läser nu.
En annan grej är att jag har sett mig tvungen att ge upp min lovande fotbollskarriär. Det känns vemodigt, men det gick inte att fortsätta längre. Och som min chef sa ”det finns ju old boys”.
Jag har noterat att Roskildefestivalen konspirerar mot mig. Hur ska jag annars tolka att de lockat till sig My Bloody Valentine, Band of Horses och nu även min husgud Neil Young trots att jag har förklarat att jag inte tänker åka? Det är plågsamt.
Publicerat av Papa Magnus 
) gör sin egen grej. Och då blir det kanske bättre resultat också? Det kan förstås vara så att manliga soloartister är förtryckta. Ni kan fråga 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
