Festivalbesök är som sagt historia, men det finns ju andra, bekvämare, sätt att avnjuta livemusik. Är man väldigt bekväm, som jag, är dock alternativen ganska påvra när man är bosatt i Linköping. Som student kan man se en hel del bra band på klassiska Herrgårn, men dit kvalar jag inte in längre. Kvar blir då det som erbjuds den breda grå massan här i stan.
Här är ett avseende där Linköping helt enkelt är för litet. Det kommer inga bra band hit och spelar. Stockholm ligger visserligen relativt nära, men det blir ändå ett projekt att ta sig dit. Senast jag tog mig till hufvudstaden för att gå på konsert visade kalendern 2002 eller möjligen 2003 då jag gick på en lysande konsert med 16 Horsepower. Det händer inte så ofta med andra ord. Jag vill att de ska komma hit istället. Bekvämt och bra.
Därför hade jag stora förhoppningar när Cloetta Center byggdes. Det är en i raden av nybyggda hockeytempel, men som även kan användas för konserter. Hittills har man bara lyckats locka hit gamla avdankade akter i stil med Status Quo, John Fogerty och, hör och häpna: W.A.S.P. Banden på min önskelista har lyst med sin frånvaro. Tills idag när Kent kommer på besök. Jag kan väl inte säga att jag är något stort fan av Kent längre, men de går helt klart ner. Och med tanke på vad man annars bjuds på i den här stan så är det här en högtidsstund.
Jag har sett Kent live ganska många gånger, gammal Eskilstunason som jag är, men senaste gången var när Eskilstuna blev årets popstad, 1998 vill jag minnas att det var (ja, det var det), vilket enligt mina beräkningar var tio år sen. Så det här ska bli kul.
februari 8, 2008 kl 14:03 |
Är det Familjen som är förband då också? Det är det när jag ska se i Gävle, ser nästan mer fram emot att se honom än Kent
februari 8, 2008 kl 16:22 |
Ja, det var Familjen.