Jämställdhetsbonus på föräldraledigheten

Pausen i Let’s dance (som visst är slut nu…) kan man t.ex. ägna åt att fundera över det här med jämställdhetsbonus. Igår skrevs det om det i DN. Alliansen är tydligen inte helt överens om huruvida förslaget kommer att ha positiv effekt eller inte. Andra förslag är att höja taket i föräldraförsäkringen (bra förslag) och/eller individuell föräldraförsäkring (ännu bättre förslag). Oppositionen är för båda förslagen.

Min egen åsikt är att de gärna får införa jämställdhetsbonusen i brist på annat. Det är bättre än ingenting liksom. Men jag tror inte att effekten kommer att bli stor. För det första så rör det sig om en ganska liten summa pengar, för det andra så finns det inga pengar i världen som kan få vissa män att stanna hemma med sina barn. Egentligen så tror jag inte att så särskilt många föräldrapar bestämmer att mamman ska vara hemma mest för att det är ekonomiskt fördelaktigast. Jag tror snarare att det handlar om tradition, en ohejdad vana helt enkelt. Det förväntas inte att en man ska stanna hemma någon längre tid, medan det finns höga förväntningar på mamman att vara hemma läääänge med sina barn.

För att bryta detta dödläge krävs, som oppositionen föreslår, individuell föräldraförsäkring. På så vis blir föräldrar tvingade att dela lika. Ingen kan förvänta sig att mannen inte kommer att avvika från jobbet och på samma vis kan ingen klandra en mamma som avstår från halva föräldraledigheten. Allt är frid och fröjd och de som klagar på den ekonomiska förlusten kan tröstas med att det bara handlar om en ytterst kort period i livet. En höjning av taket på föräldraförsäkringen skulle kunna kompensera en smula. Jag har tidigare vägt fördelar mot nackdelar i den här frågan.

Det här är, slår det mig, en reform som Pär Ström borde välkomna. Likaså de som släpar sig fram på knogarna i hans spår (se exv. kommentarerna på det här inlägget så förstår ni nog vad jag menar). Hans förklaring till varför män är så dåliga på att ta ut föräldraledighet är nämligen att det är mammornas fel. De ägnar sig åt umgängessabotage och vägrar ”släppa till” dagar till mannen. Om mammorna enligt lag var tvungna att avstå från halva föräldraledigheten så vore det problemet ur världen. Och det ska tilläggas att det här är ett problem som Ström lägger stor vikt vid. Han menar att kvinnan förtrycker mannen på ”hemmafronten” och att relationen till barnen är en av kvinnans stora privilegier här i livet. Jag kan inte annat än att hålla med om det, att relationen till sina barn är ett stort privilegium här i livet alltså. Just därför har jag sett till att min fru och jag delar ganska jämnt på ledigheten. Men enligt Ström är detta alltså inte möjligt för ett stort antal män, så varför inte ge dessa män en lagstadgad rätt?

Nu råkar jag veta att Ström är emot individuell föräldraförsäkring eftersom det inkräktar på människors heliga valfrihet. Men om denna valfrihet innebär att män ständigt körs över i familjelivet, kan man inte tänka sig att tumma lite på den då? För mig är det förvånande att han inte stöder idén med en lagstadgad delning särskilt med tanke på att han inte har nåt annat eget förslag.

Så kom igen Pär! Slå ett slag för individuell föräldraförsäkring nu!

—————-
Now playing: 16 Horsepower – Black Soul Choir
via FoxyTunes

Hjältar som jag glömt

Igår på lunchrasten kom jag och en kollega in på ämnet barnprogram. Hon har barnbarn som tittar på dagens utbud och hon har en son som är lika gammal som jag så hon har dessutom koll på de barnprogram som jag minns. Helt plötsligt så häver hon ur sig namnet ”Pellevin” och det bara klickar till i mitt huvud och minnesbilder radas upp. Minnesbilder av en serie i albumform som utspelades på medeltiden, med två pojkar i huvudrollen. Tillsammans kom vi överens om att smurferna var med där på nåt vis. Jag blev helt andäktig för som den 70-talist jag är så blir jag översvallande sentimental när jag tänker på min barndom, eller rättare sagt företeelser och saker som förekom under min barndom. Själva barndomen i sig har jag en ganska sval minnesbild av, jag var aldrig särskilt förtjust i att vara barn. Men som sagt när nån snackar smurfar, TV-piraterna, Moviebox eller vad det nu kan vara så blir jag alldeles uppspelt. Och ”Pellevin” var nåt som jag helt hade glömt bort, som jag aldrig har ägnat en tanke sen jag slutade läsa de där seriealbumena. Men nu kom det tillbaka och jag minns att det faktiskt var en av mina favoritserier som barn. Jag läste allt jag kunde få tag på på biblioteket. Jag vet inte hur det ser ut nu, om biblioteken har den här serien?

Efter rasten satte jag mig naturligtvis och googlade fram lite mer info. Serien ifråga heter närmare bestämt Johan och Pellevin. Från början handlade serien bara om Johan och sen när Pellevin kom in i bilden ökade dess popularitet. 1958 gjorde smurfarna entré i serien. Det blev en succé och de fick så småningom en egen serie som ingen kan ha undgått att lägga märke till. Men Johan och Pellevin tycker jag har gått ett oförtjänt öde till mötes. Det verkar som att de är ganska bortglömda, mina gamla hjältar. Jag tror att jag ska söka upp dem igen på biblioteket.

Tecknaren Peyo lade det mesta av sitt krut på smurfarna efter deras genombrott och ingen kan väl klandra honom för det.

Mer om serien finns att läsa här.

Pellevin är den lille blonda.

Har inte Kapten Klänning lärt oss nåt?!

Häromkvällen zappade jag runt bland kanalerna lite och hamnade till slut på Kunskapskanalen och Genusmaskineriet som då pågick. Det är ett sånt där bra och nyttigt program som man egentligen skulle följa slaviskt och spela in och så, men på kvällarna är man inte alltid så mottaglig eller ens sugen på ”nyttig” tv alla gånger. Men hur som helst så såg jag en snutt och bland annat var det ett inslag där en manlig förskolelärare visade en liten snutt video från sin verksamhet. Han arbetade med att vidga barnens vyer lite kan man säga, att låta dem träda in i olika roller.

Han hade klätt ut sig själv till prinsessa med klänning, tiara, läppstift och allt. Barnen verkade bestå av en grupp på en tjej och 5-6 killar i 5-6-årsåldern och när förskoleläraren kom fram i sin utstyrsel blev det kalabalik bland killarna. De blev helt galna och löpte nästan amok. Det var tydligt att de tyckte att det var högst olämpligt att han hade klätt ut sig till tjej. Läraren frågade om det var nån mer som ville klä ut sig till prinsessa och fick en kör av ogillande utrop som svar. Han försökte sen prata lite med gruppen och få till nån typ av lek, men killarna for omkring som besatta och slet i klänningen och höll på. Det var nästan lite obehagligt att se, stämingen var på gränsen till hotfull. Hade killarna varit lite äldre och större hade de förmodligen slagit ner läraren.

Det var som sagt väldigt tydligt att de här småkillarna tyckte att förskoleläraren var helt fel ute. Att klä ut sig till prinsessa var inte deras grej alls. Redan så tidigt, förmodligen ännu tidigare, har barn alltså klart för sig vad som är manligt och vad som är kvinnligt och dessutom har de en uppfattning om att dessa två absolut inte ska sammanblandas och att inga gränsöverträdelser får förekomma. Förutom det att jag tycker att det här upprätthållandet av gamla könsroller som egentligen inte gagnar nån är olyckligt eftersom det har konsekvenser för jämställdheten i samhället, så tycker jag dessutom att det är synd att det ska börja så tidigt. Barn som har den här inställningen går ju miste om en massa roliga lekar. Jag menar, att klä ut sig och spela olika roller, det är ju grymt. Man lär sig säkert skitmycket om sig själv och andra. Och om man inte sysslar med sånt som barn när ska man då göra det? Men vad ska man göra då för att komma ifrån det här? Tja, barn gör ju bara som vi vuxna. De härmas. Så det är antagligen upp till oss vuxna att ändra på oss.

—————-
Now playing: Elliott Smith – A Fond Farewell
via FoxyTunes

SS 8760089

Hör du till dem som upprördes över tv-serien Om ett hjärta? Undrar du hur sjukvården ställer sig till ämnet som togs upp och hur sjukvårdens jämställdhetsarbete ser ut?

Här är svaret. Alla patienter, män som kvinnor, ska bära samma sorts underkläder. SS 8760089 heter den nya unisextrosan som tagits fram av Svenska standardiseringsinstitutet (SIS) och den är enligt uppgift ”bekväm, lätthanterlig och välsittande”. Ett stort steg för jämställdhet inom sjukvården.

Följetongen Pär Ström

Pär Ström är återigen i hetluften. Den här gången är det fyra reportrar på Aftonbladet Kvinna som går till attack i SvD. Ström var inte sen med svaret och den här gången måste jag ge honom rätt. Han fick det verkligen hett om öronen för en tid sen när hans bok kom och hade enligt min mening rätt svårt att värja sig mot de skickligaste och mest initierade motdebattörerna. Det finns många sätt att angripa Ström på för den som anser att han har fel.  Reportrarna från Aftonbladet gör ett ganska kackigt försök här i SvD och den här gången har Ström inga problem att försvara sig.

Att undanhålla information om ett problem, som t.ex. att sms-lån är ett större problem bland män än hos kvinnor, är inte sakligt även om nyheten är att problemet ökar mest bland kvinnor. Det har Pär Ström alldeles rätt i.

Fokuseringen på kvinnors problem och utsatta situation kan bli överdriven och i kölvattnet glöms mansfrågan bort. Så långt är jag med Ström, men om han inte tar analysen till en diskussion om könsroller så bidrar han inte till något avgörande i jämställdhetsdebatten.

Men som sagt, den här ronden vann han.

Det var inte bättre förr

Nuförtiden tillhör det kvällsritualen att se på Bolibompa tillsammas med dottern och jag kan därför konstatera att jag hade fel fel fel i det här inlägget. Det fick jag också påpekat för mig i en kommentar från Anders Sparring – en man som, genom att skriva manus till bl.a. Hotell Kantarell för att nämna ett ganska aktuellt exempel, har sett till att barnprogrammen nu är minst lika bra som de var förr.

Min tes i det gamla inlägget var att barnprogrammen var bättre när jag var barn, alltså under andra hälften av 70-talet och 80-talet. De program som jag kommer ihåg var säkert bra, men jag tvivlar på att resten var ens hälften så bra som det som sänds nu. Jag måste säga att de barnprogram som sänds på SVT nu är grymt bra. En favorit, som tyvärr inte går just nu är Häxan Surtant (som Anders tipsade om i sin kommentar). Skitbra! En annan favorit är fåret Shaun, av Nick Park som även ligger bakom Wallace & Gromit. Skitbra även det. Dessutom kan man avnjuta gamla favoriter som Loranga, Masarin och Dartanjang i tecknat (även om jag hade föredragit Toivo Pawlos klassiska bokuppläsning från forna tider) och Nicke Nyfiken. Och, icke att förglömma, Fem myror är fler än fyra elefanter, detta fenomen till barnprogram. Dottern är helt såld på det. Hon fick DVD-boxen i doppresent och nu har hon börjat intressera sig för den. Eller intressera sig, hon är förhäxad och tjatar om att få se. Det är fascinerande att se att hon kan bli så begeistrad.

Men nu gällde det ju dagens barn-tv. För att runda av det hela kan jag säga att när jag skrev det tidigare inlägget så visste jag inte vad jag pratade om. Jag tittade ju inte på barnprogrammen då. Det gör jag nu. Nu har jag på fötter och kan säga: Barnprogrammen av idag är kanon och inte ett dugg sämre än när jag själv var barn.

—————-
Now playing: Vampire Weekend – M79
via FoxyTunes

Utryckning

Fick nyss ett telefonsamtal hemifrån. Frugan är sjuk och orkar inte passa barnen, framför allt dottern som inte går på dagis torsdagar och fredagar (pga femtontimmarspassningen). Så det är bara att packa ihop sina pinaler och bege sig hem. Men jag väntar till efter lunch eftersom dottern ändå ska sova snart. Dessutom har jag en lektion i informationssökning att förbereda till måndag morgon (så vad gör jag? Sitter och bloggar… ehum) som jag måste hinna jobba lite med.

Sånt är livet för en family guy. Bara att rycka ut och avlasta förstås. Lika bra att vänja sig vid oförutsedda händelser, sjukdomar och olyckor. Det lär komma fler tillfällen.

Bryta ihop

Det var en skitdag i måndags. Gårdagen var om möjligt ännu värre. När jag efter kvällsmaten åkte för att handla kände jag för att svänga in till vägkanten och stortjuta. Jag vet egentligen inte riktigt varför. Allt, livet, kändes bara så fruktansvärt tråkigt just då. Olidligt tråkigt.

När jag kom hem gjorde jag ordning dottern för sängen. Det gick som smort och hon somnade nästan direkt, så jag föll ihop i tv-soffan. Det var inget särskilt att se så jag kollade på Rakt på med K-G Bergström och sen bytte jag till Bygglov. Där kommenterade min fru att hon, kvinnan i Bygglov, alltid syr. Jag tillade att hon dessutom alltid ska få frun i huset att hjälpa till med det. Min fru tyckte inte att det var något konstigt vilket fick mig att tända till och jag gick igång med en predikan om könsroller etc. När jag redan är på dåligt humör krävs det inte mycket för att göra mig på ännu sämre. Min fru tyckte det var feminint att sy. Någonstans långt in håller jag med henne, men jag försöker tänka längre än det invanda och jag tycker dessutom att det är väldigt viktigt att göra så. Så därför kunde jag inte hålla med henne och jag förklarade för henne att jag aldrig tänker städa eller tvätta mer eftersom jag tycker att det är feminint. Jävligt moget argumenterande eller hur?

Så för att fortsätta tv-kvällen på ett maskulint sätt bytte jag till 6:an och såg champions league. Det fick jag göra ostört fram till 21:00 då frugan ville se House. Jag var beredd på det så det spädde inte på mitt mulna humör ytterligare utan jag gick lugnt och stilla in i sovrummet för att läsa.

Och då äntligen kom en vändpunkt. För det första: jag somnade inte när jag läste, vilket jag annars alltid gör nuförtiden. För det andra: boken, som jag läste ut, var riktigt bra. Boken i fråga var Bryta om av Åsa Anderberg Strollo. Det är en ungdomsbok och jag läste den i jobbet så att säga. Att läsa ungdomsböcker, som jag måste göra eftersom jag är gymnasiebibliotekarie, kan ibland vara en läsupplevelse, men ofta är det inte det.

Men som sagt, ibland hittar man ett guldkorn och Bryta om är ett sånt. Det handlar om en tjej, Minna, i Stockholm som börjar gymnasiet i Skärholmen. Hela sommaren har hennes psyksjuka mamma varit inlagd och Minna har hankat sig fram själv tillsammans med kompisen/pojkvännen Eddie. När gymnasiet börjar ser Minna sin chans att starta nåt nytt. Hon ska fixa skolan, sköta sig och ingen behöver veta nåt om henne eller hennes liv. Men saker och ting går inte riktigt som Minna har tänkt sig, t.ex. blir mamman utskriven och kommer hem, i sämre skick än någonsin. Det är en fängslande bok, riktigt bra.

När jag slog ihop boken mådde jag faktiskt bättre. Jag hade avslutat ett projekt. Jag hade läst ut en bok. Mina barn låg och sov, båda söta som honung. Min fru kom in och la sig. Min familj. Mitt liv. Ibland är det tråkigt. Men just då var det varmt och mjukt och härligt.

Intyg för tillfällig föräldrapenning

Vab-fusket är åter på tapeten. Jag har tyckt till om det förr och har väl inte ändrat åsikt. Om det är så att 650 miljoner kronor betalas ut felaktigt så är det självklart att nåt måste göras åt saken. Och jag vill säga till alla de fuskande föräldrar som är orsaken till den här åtgärden att jag hoppas ni brinner i helvetet!

Jag tycker ändå att det borde kunna finnas enklare lösningar än att föräldrar ska be förskolan om ett intyg. Det känns dels som en omyndigförklaring av mig som förälder och dels som ännu en irriterande pappersexersis. Jag skulle vilja se en enkel elektronisk lösning på det hela istället. Om förskolan hade ett system för närvarohantering så kunde Försäkringskassan enkelt köra det mot sina uppgifter och kolla om föräldern är en fuskare eller en hedersman/kvinna. Nåt i den stilen, det borde väl vara genomförbart? När ska vi få det ”papparslösa samhället” som alla pratade om egentligen?

Sen vill jag se samma hårda punktmarkering av andra bidragstagare också om det här ska kännas motiverat. Kolla upp alla som är sjukpensionerade så att de inte går och svartjobbar till exempel.

Avslutningsvis är jag skeptisk till att det här verkligen sätter stopp för de verkliga hardcore-fuskarna. De anmäler väl vab och lämnar barnet hos mor-eller farföräldrarna istället. Så kan de gå och spela golf i godan ro sen, eller sova ruset av sig eller vad det nu må vara.

Bortglömd årsdag

Här går man omkring och såsar och glömmer en viktig årsdag. I tisdags var det ett år sen jag gav manbirth till den här bloggen. I mitt premiärinlägg skrev jag att bloggen skulle fungera litegrann som min anteckningsbok under föräldraledigheten och möjligen skulle jag fortsätta även efteråt.

Idag vet vi alla att det blev en fortsättning. Jag vet inte hur många som välkomnar det faktumet eller hur många som helst sett att jag lagt ner eländet när jag började jobba. Det spelar förresten ingen roll har jag märkt. Det är klart att man blir extra glad och nöjd när man ser att antalet besökare är lite större än vanligt, men även om jag inte hade haft en enda besökare skulle jag nog träla på ändå. Den här spretiga och alltför ofta slarvigt formulerade bloggen har blivit en del av mitt liv. Jag har blivit beroende av den. Periodvis är det ett beroende som har irriterat mig, till och med förargat mig. Men för det mesta är det ett trevligt inslag i vardagen. Att få skriva av sig med jämna mellanrum är något väldigt uppfriskande och det var något som jag upplevde som starkast under föräldraledigheten. Då var bloggandet en livsnödvändig ventil. Jag hade förmodligen vänt ut och in på hjärnan av solitärt grubblande om jag inte hade släppt lite på trycket då och då. Det behovet är inte lika påtagligt nu längre, men fortfarande fyller bloggandet en viktig funktion för mig. Så jag tänker inte göra mig kvitt beroendet än.

Hurra för Papa!

—————-
Now playing: The Ramones – We’re A Happy Family
via FoxyTunes

Library lovers

Imorgon börjar den stora bibliotekskampanjen Library lovers. Svensk Biblioteksförening går ut stort för att vinna gehör för ett antal tunga biblioteksfrågor, varav den tyngsta kanske är den att Sverige behöver en nationell bibliotekspolitik. En fråga som jag sympatiserar med, tror jag. Kampanjen går i rosa och kommer enligt Ingrid Atlestam på Bis att tilltala ”läsarna av Starlet, Julia eller Okej”.

Själv har jag inte riktigt tagit ställning till själva utformingen av kampanjen, men jag lutar åt att tycka att den är i fånigaste laget. Budskapet däremot, som ju är det viktiga, stöder jag till fullo. Så även om rosa hjärtan inte riktigt är min grej så kommer jag definitivt att utrusta mina barn med varsinn sån här napp.

Ett slags brasklapp

Ibland glömmer man bort det kritiska tänkandet. Jag ägnar dagarna åt att försöka lära gymnasieelever hur viktigt det är, men ändå så tabbar jag mig. Till den som har läst gårdagens inlägg vill jag bara säga att jag har följt den efterföljande debatten på diverse bloggar och förstått att artikeln inte var helt okontroversiell.

Det ändrar iochförsig inte min uppfattning om att jag blir nedstämd av främlingsfientlighet och intolerans och det var egentligen det som var min poäng.

Vad ska det bli av det här?

Jag läste en artikel i DN som gjorde mig rätt så nedslagen. Den behandlar litteratur som piskar upp den växande islamofobiska stämningen i Europa. Europa är hotat heter det. I själva verket finns Europa inte längre i egentlig mening. Det ingår i en större enhet som går under namnet ”Eurabien” – ett av araber kontrollerat Europa. Om några generationer så kommer vi att vara förtryckta under islam.

Det finns mycket att säga i den här frågan, men det avstår jag ifrån. Jag vill egentligen bara uttrycka ett starkt motstånd mot den här strömningen och konstatera att jag blir uppriktigt nedstämd när jag läser om sånt här. Det beskriver en verklighet och ett samhälle som jag inte vill leva i. Den här ständiga polariseringen, vi och de… Hur orkar folk? Jag vet att det är lätt och tryggt att söka sin tillhörighet i ”vi” och särskilja det främmande och avvikande. Det är väl en mänsklig mekanism att sortera in saker i olika fack och på så vis förstå världen. Men det blir ju fel ibland. Saker hamnar i fel fack. Och inte blir vi lyckligare av att exkludera ”den andre”? ”Den andre” ställer ju bara till problem och så säger folk att ”den andre” måste bli mer som ”vi” så kommer problemen att försvinna. Ok, men vi vill ju inte veta av ”den andre”. Och så går det runt. Det är tröttsamt och ledsamt. För att inte tala hur tröttsamt det är att ”muslim” numera tycks vara liktydigt med ”terrorist”.

Läsningen av DN bjöd på mer obehag. En artikel handlade om den minst sagt suspekta ordlistan i T9. Det är en sak man kan dagligen, men att det var så hårresande var faktiskt en överraskning för mig. Exempel på ord som finns med är ”arabfitta”, ”negerhora”, ”dubbelfitta”(!) och ”tomtebög”. Att orden smyger sig in kan väl förklaras med den teknik som används för att bygga upp ordlistan (det beskrivs i artikeln). Det som är upprörande med det är reaktionen från Sony Ericsson. Bryr de sig inte? De hänvisar till utvecklaren av T9. Visst de bär det yttersta ansvaret, men det kostar ju inte mycket för Ericsson att bara säga ”det här är skit och måste ändras”. De kanske umgås i kretsar där ordet tomtebög används frekvent?

Men att förbjuda vissa ord är ju censur, säger kanske nån? Nej, jag tycker inte det. Det handlar om djupt kränkande och olämpliga ord och dessutom kan det ju vara lämpligt att utesluta olämpliga ord till förmån för lämpliga. Alla ord får ju inte plats. Så varför ska ”arabfitta” finnas med, men inte ”apelsin”?

—————-
Now playing: Guillemots – Take Me Out
via FoxyTunes

Jämställt bajs

När hundägare glömmer/skiter i att plocka upp efter sina små, eller stora, jyckar blir det ett jävla liv med dagens ris och insändare i tidningen och hela faderullan. Då frågar sig vän av ordning, i det här fallet jag, borde inte detsamma gälla för hästar, eller rättare sagt hästägare? Ja, själva ryttaren alltså. Borde inte hon/han plocka upp kusens bajs i samma anda som hundägaren gör rent efter sitt djur?

Ja, för det är inte särskilt trevligt att styra promenaden mot stallets närhet, i dessa de yttersta av dagar med noll sol, lite regn i luften och så till råga på allt trampa i en stor (för hästar gör ju ifrån sig en rätt ansenlig mängd) bajshög som ligger på trottoaren. Här kan man verkligen snacka om ”hög”. Små barn snubblar på dem. Riktigt så illa är det ju inte ens med hundens avföring, men de ska minsann få… bära… ehum… hundhuvudet.

—————-
Now playing: Bat for Lashes – Horse and I
via FoxyTunes

Första Kentkonserten på tio år

Festivalbesök är som sagt historia, men det finns ju andra, bekvämare, sätt att avnjuta livemusik. Är man väldigt bekväm, som jag, är dock alternativen ganska påvra när man är bosatt i Linköping. Som student kan man se en hel del bra band på klassiska Herrgårn, men dit kvalar jag inte in längre. Kvar blir då det som erbjuds den breda grå massan här i stan.

Här är ett avseende där Linköping helt enkelt är för litet. Det kommer inga bra band hit och spelar. Stockholm ligger visserligen relativt nära, men det blir ändå ett projekt att ta sig dit. Senast jag tog mig till hufvudstaden för att gå på konsert visade kalendern 2002 eller möjligen 2003 då jag gick på en lysande konsert med 16 Horsepower. Det händer inte så ofta med andra ord. Jag vill att de ska komma hit istället. Bekvämt och bra.

Därför hade jag stora förhoppningar när Cloetta Center byggdes. Det är en i raden av nybyggda hockeytempel, men som även kan användas för konserter. Hittills har man bara lyckats locka hit gamla avdankade akter i stil med Status Quo, John Fogerty och, hör och häpna: W.A.S.P. Banden på min önskelista har lyst med sin frånvaro. Tills idag när Kent kommer på besök. Jag kan väl inte säga att jag är något stort fan av Kent längre, men de går helt klart ner. Och med tanke på vad man annars bjuds på i den här stan så är det här en högtidsstund.

Jag har sett Kent live ganska många gånger, gammal Eskilstunason som jag är, men senaste gången var när Eskilstuna blev årets popstad, 1998 vill jag minnas att det var (ja, det var det), vilket enligt mina beräkningar var tio år sen. Så det här ska bli kul.