Det började med dottern i måndags. Ögoninflammation. Stackarn gick med händerna utsträckta framför sig när jag lyfte henne ur sängen och satte henne på golvet (jag hade ännu inte sett hur illa det var med henne), ögonen var helt igenmurade.
I onsdags började frugan få ont i halsen och jag började känna mig lite diffust seg sådär. På torsdagen kände jag febern blomma ut på jobbet. Där hemma hade sonen börjat bli lite rosslig och snorig och frugan var fortsatt krasslig. Nu även med lite hosta.
Jag, den store stoikern, trotsade feber, sprängande huvudvärk och halsont och åkte till jobbet i fredags. Faktum var att personalstyrkan redan var reducerad pga ledigheter så det hade blivit väldigt körigt om jag inte hade kommit och mitt tillstånd var inte värre än att jag kunde stå på benen om jag drogade mig med värktabletter. Väl hemma så kraschade jag i horisontalplanet och i det tillståndet befann jag mig till idag.
Under tiden har frugan utvecklat en otäck hosta. En sån där retlig sak som kommer med nästan löjlig regelbundenhet i två korta, kraftfulla hostningar följt av en liten paus för andhämtning för att sen avslutas av en utdragen men ändå kraftfull hostning med lite andnöd på slutet. Den håller henne vaken. Mig också när den är som värst. Men tack och lov så vaknar inte barnen, men jag begriper inte hur det är möjligt. Och sonen då? Jo, den stackars lillen (tre veckor i fredags) har smittats av sin syster och har alltså ögoninflammation. Inte lika kraftigt som henne dock, men ändå. Dessutom har han, förmodligen genom modersmjölken som man brukar säga, fått sin mammas hosta. Det är inte lika illa i det fallet heller, men det låter onekligen rätt grymt när man hör en så liten kropp hosta så högt och mycket. Han är vid gott mod ändå faktiskt. Äter och sover ungefär som vanligt.
Och storasyster är redo för dagis imorgon. Och jag jobbar på att bli redo för jobbet imorgon.
—————-
Now playing: Bear Quartet – Ask Me Don’t Axe Me
via FoxyTunes
januari 31, 2008 kl 10:25 |
ajaj, skickar styrka till gänget som hostar. Hoppas alla mår bättre nu!
Även om det så klart är jobbigt låter det otroligt gulligt att Clara gick som en sömngångare med händerna framför sig när hon inte kunde se. Älskar små tassande ett och ett halvtåringar!
Det mysigaste är att gå upp själv tidigt på morgonen bara för att iaktta/lyssna när lillkillen tassar upp.
januari 31, 2008 kl 15:35 |
Tack för omtanken! Dottern och jag mår bättre, men andra halvan är rätt så risig fortfarande.
Det var faktiskt gulligt när hon trevade sig fram som en – jag tänkte skriva zombie men de är ju inte så gulliga – sömngångare.