Seriehunden Rocky ska ju bli film. Det har jag uppmärksammat förut.
Häromdagen skrev DN om nästa års filmer. Sidan ser ut så här idag, men det gjorde den inte när jag läste den första gången. Då löd texten något i den här stilen: ”Rocky på vita duken, ny storfilm med manus av Peter Englund och Kay Pollacks återkomst”. Det är givetvis en uppräkning av tre olika filmer, men jag läste den först som beskrivningen av en film. Alltså att Rocky ska bli en storfilm, att Peter Englund har skrivit manus och Kay Pollack regisserar. Jag tror till och med att jag hann bli lite besviken av nyheten innan jag insåg mitt misstag. Kay Pollacks Såsom i himlen tycker jag är en riktig soppa. Jag har inget emot Peter Englund som skribent, men jag föredrar nog att Martin Kellerman får stå för manus. Så när jag förstod att jag var en idiot så blev jag ganska lättad.
Med anledning av en kommentar som jag fick till ett annat inlägg tänkte jag skriva nåt om killars resultat i skolan.
Kommentaren lyder:
Ta skolområdet, pojkar får sämre betyg men det har visats att de ändå har bättre resultat på de nationella proven. Prov där tjejer får sämre resultat anpassas men inte tvärtom, det finns en mängd forskningsrapporter på detta område.
Tar man t.ex. upp att pojkar får sämre betyg i skolan får man hånfullt höra att ja de kanske bara är dummare eller så latar de sig. Hur tror du det skulle låta om jag sa samma sak om kvinnor som får sämre lön på sitt arbete?
Det är sant att det finns forskningsrapporter som visar att pojkar ofta får ett lägre betyg än vad som motsvarar deras resultat på de nationella proven. En sån rapport finns här. Men går det att förklara med att pojkar är diskriminerade eller missgynnade? Är det så enkelt?
Idag ramlade jag över det här inlägget av Isobel Hadley-Kamptz, som egentligen är ett bemötande av Pär Ström, och ett alldeles utmärkt sådant, och hon kommer in lite på det här problemet också. Hon länkar även till en annan text signerad henne själv där hon utvecklar resonemanget. Skolan så som den ser ut idag utgör ett stort problem för jämställdheten och det är killar som är förlorare. På grund av de unkna könsrollerna som vi ständigt medvetet och omedvetet reproducerar fjättrar vi unga killar i en form som tillåter dem att vara bra på hockey, men inte på att spela tvärflöjt; att vara intresserad av nätpoker, men inte av franska oregelbundna verb.
Jag jobbar på en gymnasieskola. Det gör mig inte till någon Anders Carlberg som vet allt om ungdomar, men jag umgås trots allt dagligen med dem. Och det jag ser är att skolan inte är någon kunskapskälla – den är ett socialt spel. Att gå i skolan är en ständig kamp för att vara någon som de andra ser och respekterar. För att nå dit finns det olika vägar att gå, det finns olika roller man kan spela. Tjejer har sina roller och killar har sina. En typisk tjejroll är ”den snygga/populära”och hon kan faktiskt även vara duktig i skolan, till och med bäst i klassen. En typisk killroll är ”den coole/tuffe” och han kan definitivt inte vara ens medelbra i skolan. Där finns en mycket tydlig skillnad. Det är inte coolt att vara bra i skolan. Det är inte tufft med ett MVG i svenska och det är feminint att läsa böcker. Så vill man vara den coole så låter man bli att skaffa sig ett MVG i svenska och att läsa böcker.
Så jag tror nog att killar i de flesta fall får de betyg de förtjänar. Jag tror med andra ord inte att de diskrimineras. Det är trots allt fler saker än de nationella proven som bestämmer betyget. Däremot tror jag att de flesta killar skulle kunna prestera ett bättre betyg om de bara gav sig själva chansen. Om de struntade i rollspelet och gjorde sitt bästa. Jag vill dock inte lägga hela ansvaret på killarna själva. Det är ett större strukturellt problem som vi alla måste hjälpas åt att lösa. En del av lösningen är att ifrågasätta våra gamla könsroller.
Enligt uppgift låter Lykke Li som en nykär Stina Nordenstam. Denna upplysning gjorde mig väldigt sugen på att kolla upp denna unga dam. Någon som vet om det är en korrekt beskrivning?
Ni sympatiserar med en kristdemokrat! Hahahahahaaaaa!
Läs den, om man är någotsånär intresserad av god genomförd och logisk argumentation, hårresande intervjun med Pär Ström i Sydsvenskan. Den som hittar ett vettigt argument i Ströms resonemang får gärna peka ut det för mig. Jag kan iallafall bara hitta ganska dåliga. Gång på gång blir han knäppt på näsan och gång på gång svara han med nåt lamt icke verifierbart strunt.
Hans ”tankeexperiment för kvinnor” är ju till synes smart och tankeväckande, men hans eget unkna traditionella könsmönster-tänkande stjälper det hela för honom. Det är klart som fan att hans barn hellre vill ha tröst av hans fru när han själv inte var hemma med barnen. Att barn tyr sig till sina mammor är inte pga av nån diabolisk plan utverkad av kvinnan (ibland är det kanske så, men det är undantag vågar jag påstå). Det beror i de allra flesta fall på att det är mamman som är hemma med barnen mest och har således skapat den bästa relationen.
Det är ändå familjelivet som verkar vara hans käpphäst. Och det är väl det enda området som det går att visa upp ett verkligt manligt underläge. Hans andra exempel är ju bara ”låtsasproblem” (kvinnor lever längre och slipper mönstra). Jag håller med om att det här är ett problem. En bidragande orsak till att jag började skriva den här bloggen var just att jag som långledig pappa kände att jag var rätt så ensam. En ganska stor del av mitt skrivande utgår från tankar om varför män är i underläge på det här området och vad som kan göras åt det.
Det finns ett problem, så långt är vi överens. Jag vet inte om Ström har en lösning, men det har jag: det är upp till oss själva. Det är bara att ta ledigt och vara hemma med sina barn, hjälp till med hushållsarbetet, jobba deltid när barnen är små. Kort sagt, samma ”knep” som mammorna har kört med i alla dagar. Om kvinnan ”skyddar sitt revir” så är det bara att stå på sig. Alla problem som kan tänkas uppstå för en man som funderar på att vara pappaledig en längre tid går att lösa om man bara vill. Det är upp till varje man själv. Det är alltså inget problem som feministerna har skapat, de vill tvärtom lösa det de också.
Han visar ytterligare prov på sunkigt könstänkande när han försöker säga nåt vettigt om naturliga skillnader mellan könen. Jag ska inte opponera mig mot undersökningar och rön som jag inte känner till, men hursomhelst så tycker jag att de, eventuella, naturliga skillnaderna är rätt så ointressanta i en jämställdhetsdiskussion. Och jag förstår inte riktigt vad Pär Ström vill göra för poäng av det. Hans syn på mansrollen verkar vara lika ogenomtänkt som hans kritik av feminismen. Fast vad gäller feminismen är han tydligen påläst. Femton hyllmeter feminismlitteratur har han läst. Jo jag tackar. Men inte Med uppenbar känsla för stil. Den är kanske inte nån tvättäkta feminismlitteratur, men måste nog betraktas som obligatorisk läsning för någon som vill diskutera könsroller.
Undar vad det var för böcker han läste? Räknar han in Astrid Lindgren-böckerna i de där femton meterna?
Vi såg Control i lördags. Jag hade ganska höga förväntningar på den och blev nog en smula besviken tyvärr.
Jag är ett fan av Joy Division. I de övre tonåren-tjugoårsåldern var jag ett stort fan. Ni som känner mig vet det och ni som tror att ni känner mig är säkert inte förvånade. En kulturvetare som inte gillar Joy Division är nästan otänkbar. I Linköpings intellektuella studentkretsar som jag rörde mig i vid slutet av 90-talet var Joy Division ett sånt där band som man var tvungen att åtminstone ha en åsikt om, helst en positiv. Jag hade till och med en t-shirt. Jag var också en sån där nörd som köpte Iggy Pops The Idiot för att det var den skiva som Ian Curtis lyssnade på innan han begick självmord. Så jag såg verkligen fram emot att se den här filmen.
Det är en bra film, det är inte det. Sam Riley som spelar Ian Curtis är riktigt riktigt bra liksom övriga skådespelare. Jag gillar särskilt Bernard Sumner. Jag försökte förklara mitt missnöje för en kompis med att det hade att göra att jag kanske kände till storyn så väl i förhand. Det kan väl ha med det att göra, men jag tror att det huvudsakligen beror på att filmen ser ut precis så som jag föreställde mig att den skulle göra. Att filmen är svartvit är t.ex. en självklarhet med Anton Corbijn som regissör, men det är inte bara det. Inte nog med att man känner till storyn, den är dessutom förutsägbar rent estetiskt. Därmed inte sagt att den inte är vacker, för det är den. Men jag vill bli överraskad också. Jag vill se nåt oväntat.
Som att Ian och Deborah Curtis levde lyckliga i alla sina dagar till exempel.
Jag ser att Pär Ström efterlyser stöd som syns offentligt. Det känns som att det nog kan bli svårt eftersom de som kan tänkas ställa sig bakom Pär Ström fullt ut förmodligen håller till i kloaker, under stenar eller är rumskompisar med Gollum och säkert inte vill synas i offentligheten. Pär Ström vill t.ex. att de ska skriva debattartiklar, men det är ju svårt att hantera en penna eller ett tangentbord med klövar.
Jag har klargjort förr att jag inte är inne på Pär Ströms linje av den enkla anledningen att han i det stora hela har fel. I det förra inlägget kallade jag av nån anledning honom för författare och det är han väl eftersom han skriver böcker, men han är även IT-strateg och debattör också. Minsann. Men mest av allt är han ute och cyklar.
Det började med dottern i måndags. Ögoninflammation. Stackarn gick med händerna utsträckta framför sig när jag lyfte henne ur sängen och satte henne på golvet (jag hade ännu inte sett hur illa det var med henne), ögonen var helt igenmurade.
I onsdags började frugan få ont i halsen och jag började känna mig lite diffust seg sådär. På torsdagen kände jag febern blomma ut på jobbet. Där hemma hade sonen börjat bli lite rosslig och snorig och frugan var fortsatt krasslig. Nu även med lite hosta.
Jag, den store stoikern, trotsade feber, sprängande huvudvärk och halsont och åkte till jobbet i fredags. Faktum var att personalstyrkan redan var reducerad pga ledigheter så det hade blivit väldigt körigt om jag inte hade kommit och mitt tillstånd var inte värre än att jag kunde stå på benen om jag drogade mig med värktabletter. Väl hemma så kraschade jag i horisontalplanet och i det tillståndet befann jag mig till idag.
Under tiden har frugan utvecklat en otäck hosta. En sån där retlig sak som kommer med nästan löjlig regelbundenhet i två korta, kraftfulla hostningar följt av en liten paus för andhämtning för att sen avslutas av en utdragen men ändå kraftfull hostning med lite andnöd på slutet. Den håller henne vaken. Mig också när den är som värst. Men tack och lov så vaknar inte barnen, men jag begriper inte hur det är möjligt. Och sonen då? Jo, den stackars lillen (tre veckor i fredags) har smittats av sin syster och har alltså ögoninflammation. Inte lika kraftigt som henne dock, men ändå. Dessutom har han, förmodligen genom modersmjölken som man brukar säga, fått sin mammas hosta. Det är inte lika illa i det fallet heller, men det låter onekligen rätt grymt när man hör en så liten kropp hosta så högt och mycket. Han är vid gott mod ändå faktiskt. Äter och sover ungefär som vanligt.
Och storasyster är redo för dagis imorgon. Och jag jobbar på att bli redo för jobbet imorgon.
Sedan i måndags är jag tillbaka i tjänst ”på riktigt”. Förra terminen jobbade jag halvtid och var hemma med dottern den andra halvan. Nu när lillen har kommit till jorden i min fru hemma och jag får försörja familjen. Jag jobbar alltså heltid nu.
I söndags, då jag för övrigt också gjorde come back i fotbollssammanhang efter några månaders uppehåll (det kändes), så blev jag nästan gråtfärdig när jag tänkte på att jag skulle jobba dagen därpå. ”Då har du fel jobb”, upplyste min fru mig, vilket gjorde mig ännu mer nedstämd. Men när jag satt och åt min grötfrukost på måndagsmorgonen så kändes det ganska bra trots allt och så har det fortsatt. Det känns helt ok att vara tillbaka. Mycket bättre än vad jag befarade.
Så jag kan konstatera att halvtidsjobb inte passade mig. Förra terminen var inte alls nåt kul. Jag hade aldrig samma känsla som jag har nu, samma glädje. Det känns så här i efterhand som att jag inte gjorde nåt vettigt på hela terminen. Vad jobbet beträffar alltså. Privat var det så klart guld att jobba halvtid. Jag hade sovmorgon, kom hem tidigt och fick mycket tid med min dotter. Kanon! Men jag uträttade inte mycket på jobbet. Och i längden kändes det lite surt.
Nu blir det kanske tvärtom och det kanske kommer att kännas ännu surare.
Aldrig får man vara glad. Och när man är det så regnar det.
Jag har just avnjutit lite knappt en flaska rött samtidigt som jag såg på Kärlek och fördom, Bollywoodtolkningen av Stolthet och fördom. Tillsammans med vin så var det en fin kombination. Jag blev innerligt glad av den.
Men det var inte därför jag satte mig vid tangentbordet för att förlösa ännu ett alster här. Jag ville skriva om stormen. Vad blev det den? Vi hade ju ”stormsäkrat” tomten och allt. Jag hoppades lite att flaggstången skulle blåsa ner, och så kommer bara en liten pust.
Och a propos storm. Man brukar tala om ”mediabruset”, men jag tycker att det uttrycket borde uppgraderas till ”mediastorm” för det handlar inte längre om nåt brus, det är tamigfan orkan. Och om man pratar om en mediastorm så kan man säga så här: som fader till två, varav den ene endast är två veckor gammal så befinner man sig knappast i stormens öga, snarare i dess rektum. Jag vet egentligen inte ens vad det skulle innebära – jag tycker att ”rektum” är ett roligt ord och ville skriva det, men det jag ville säga var att man missar ofantligt mycket i informationsflödet som nybliven förälder. Det är därför jag läser den här artikeln först nu.
Det är en artikel signerad Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs, där han skriver att folkbibliotek måste satsa mer på litteraturen och läsning och för att sammanfatta det hela kan man säga att om såna som Christer Hermansson fick styra här i världen så skulle vi fortfarande ha kvar de fyra stånden och betala tionde till kyrkan. Troligen skulle även slaveriet finnas kvar i delar av världen också, men jag säger ”troligen” för även den stockkonservative kan ju överraska.
Äh, nu går jag på lite väl hårt kanske. Det är väl rödvinet. Men faktum är att jag blir lite less på sånt här tjafs. Som jag ser det är det så här: Om folkbiblioteken satsar på litteraturen och läsning som högsta prioritet så är de dödsdömda. Det är ju bara att kolla på topplistorna på bibliotekens utlåningsstastik. Det är inte Odysseus, På spaning efter den tid som flytt och Lord Jim som ligger på topp 3 direkt. Nej, bibliotekens topplista ser ganska exakt ut som pockettoppen som man kan finna i vilken bensinmack eller Pressbyrå som helst. Varför ska skattepengar gå till nåt som medborgare lika gärna kan tillgodogöra sig på en bensinmack. Och missförstå mig rätt. Om medborgaren vill läsa Stieg Larsson och Camilla Läckberg istället för James Joyce eller Marcel Proust så tycker jag att medborgaren ska få göra det och det är inget större fel i det, även om en del av mig kan tycka att det är lite synd om medborgaren, men framför allt ska det inte finnas nån skattefinansierad kulturinstitution som säger att medborgaren borde läsa nåt ”finare”.
En annan intressant grej med den här artikeln är hur väl den passar in i vår, snart fulländade, uppsats. Vi har skrivit om just det här – uppfattningar om vad som är eller bör vara folkbibliotekets uppdrag. Christer Hermanssons artikel passar som handsken i en av de tankeskolor som vi (Mattias och jag) har mejslat ut ur biblioteksdebatten. Men nu är jag inne på smala akademiska stigar som förmodligen inte går hem i bloggosfären och jag borde nog gå och lägga mig nu egentligen. Så god natt!
Att åka och storhandla ger alltid upphov till nya frågor och funderingar. Så också idag.
Jag la märke till ett antal äldre herrar (65-70 år) som lastade in balar med toalettpapper i sina bilar. Deras hushåll innehåller på sin höjd en person till och man frågar sig hur mycket avföring de egentligen kan producera?
En tänkbar möjlighet är förstås att de köper en årsförbrukning toalettpapper på en gång. För att ha det gjort liksom. Det kan ju vara skönt att ha det avklarat.
Det har blivit dags för tvåbarnspappan att avlägga rapport. Vår son är idag elva dagar ung och har varit hemma i boet i nio dagar. Jag har haft åtta pappadagar och har alltså varit hemma från jobbet i snart två veckor. Och jag frågar mig varför? Vad har jag gjort för nytta? Ja, jag raljerar lite, men faktum är att jag känner mig lite överflödig.
Dottern går på dagis femton timmar i veckan, vilket i hennes fall innebär fem timmar per dag måndag-onsdag. Må-on är vi alltså en enbarnsfamilj i fem timmar/dag och då frågar man sig: vad gjorde vi på mina pappadagar när dottern föddes? För jag minns det som att vi hade fullt upp och att man tyckte att det var tur att jag också var hemma och så. Vad hade vi egentligen fullt upp med då? Kolla så att hon andades när hon sov? Ja, det och att vara fullständig överväldigad av situationen som man ju är första gången. Det är självklart stort andra gången också, men samtidigt har man ett barn som måste tas om hand och henne räcker det inte med mat och sömn för att tillfredsställa. Så livet rullar på liksom.
En nyfödd bebis som inte har kolik eller nåt annat besvärligt är ju inget jobbigt. Sonen sover och när han inte sover vill han ha mat och det är inget jag kan hjälpa honom med. Så jag och svärfar har tapetserat och satt upp innertak i vårt lilla byggprojekt under de här dagarna. Så visst är det bra med pappadagar, men min son behöver mig inte direkt.
Den där ”ett barn är inget, vänta tills ni får två-visan” som man har hört stämmer väl till viss del. Ett nyfött barn är inget, det stämmer. Och det tyckte vi inte när vår dotter föddes heller. Vi var beredda på det värsta och fick världens snällaste bebis. Men hon har vuxit upp och det är bra fart på henne nu. Hon är dessutom otroligt viljestark och envis som en ko. Det jobbiga med att få ett andra barn är inte det nya barnet, utan det barnet man redan hade som man inte längre är två mot. Så det är klart att det är skillnad.
Men å andra sidan så är dottern inne i en helt fantastisk fas nu mellan 1 ½ och 2 år. Hon pratar om andra barn när hon är hemma (en kille på dagis och hennes kusin t.ex.). Hon kan säga en hel del ord och förstår jättemycket. Det första hon gör på morgonen är att kolla lillebrors säng och innan hon går och lägger sig på kvällen så pussar hon honom godnatt. Hon sjunger mycket och vill att man ska sjunga för henne. Vid läggdags ikväll var jag t.ex. tvungen att sjunga Santa Lucia två gånger i rad för henne. Det är dessutom otroligt kul att umgås och skoja med henne. Jag skrattade så jag grät två kvällar i rad för ett tag sen. Så det jobbiga glömmer man lätt.
Man skulle kunna tro att jag har en massa spännande och kanske till och med uppbyggliga historier ur pappalivet nu när jag är nybliven pappa på nytt och allt. Det har jag säkert, problemet är bara att jag inte får tillfälle att sätta mig och skriva ner dem här förrän sent på kvällen, som nu. Och sent på kvällen idag kan jag bara tänka på en sak – Kenny Bräcks plågsamt dåliga tv-program i fyran, Kenny & Vänner. Fråga: hur dåligt kan tv bli?
Han må ha en enorm racingtalang men den har han tyvärr ingen användning för i tv. Och dessvärre har han ingen annan talang som kan komma väl till pass i tv. Han kan mycket väl vara den sämste programledaren som Sverige har skådat.
Dagens program där han intervjuade David Letterman var ändå ett fall framåt jämfört med förra veckan tycker jag. Känslan från förra veckans program när offret, i ordets rätta bemärkelse, var Izabella Scorupco var typ ”skolarbete på högstadienivå”. Idag hade han den gode Kenny nog jobbat upp sig till gymnasienivå iallafall.
Nåväl, det går att hålla på i oändlighet och göra sig lustig över denna milstolpe i uselhet sedd på tv, men det är liksom inget kul när man ser så tydligt hur det gick till när det här programmet kom till, eller hur man nu uttrycker det i mediesvängen.
Jag är ganska övertygad om att det gick till ungefär så här: Kenny Bräck ville göra tv. Någon på tv insåg att Bräcks namn förmodligen har en viss dragningskraft och kan locka en del tittare. Bräcks brist på kvalitet och talang uppvägs av det faktum att Bräck lovar att han kan fixa en intervju med Letterman. Deal!
Men om jag nu tyckte att det första programmet var så dåligt varför tittade jag på det och ännu obegripligare varför tittade jag idag igen? Ja, svaret på första frågan är helt enkelt Izabella Scorupco och på den andra att det förmodligen är samma fenomen som när folk står och glor på olyckor. Det finns en djävul i oss som vill sitta och gottas. Man kan också se det som ett humorprogram, om än ofrivilligt. Men det blir ju inte mindre roligt för det.
Kan ingen uppfinna en ny typ av plastpåsar till frukt och grönt i livsmedelsaffärerna. Gång på gång tvingas man stå som ett fån och försöka gnugga upp en öppning.
Idag var påsarna extra jävliga och jag stod och kände mig som Mr Bean eller nåt när jag stod vid löken och kämpade med svetten droppandes från nästippen. Jag såg mig om i panik för att kontrollera så att inte resten av affären stod och filmade med sina mobiler. Det gjorde de inte.
Så klart skulle det handlas särskilt mycket frukt och grönt just den här gången så det bara fortsatte. Vara efter vara. Och det slog mig: ska det behöva vara så här?
Det är 2008, jag är 32 år, det har hållt på så här så länge jag kan minnas. När man var liten och tänkte på 2000-talet – framtiden – så föreställde man sig en värld som var befriad från såna här vardagliga bekymmer. För fan! Vi borde ju åka svävare nu, inte kämpa för att få upp en sketen plastpåse. Varför gör ingen nåt åt saken?!
Författaren Pär Ström sitter i sandlådan och gastar. Det går att ta del av i SvD idag.
Ok, jag ska inte förneka att jag tycker att han har vissa poänger. Det feministiska tjatet kan bli tröttsamt. Det är fan ingen picknick att vara man heller alltid, vill man säga. Det är inte bara synd om kvinnorna, nej. Så inledningsvis när jag läste Ström tyckte jag att det var en rätt så bra och viktig artikel. För att skapa lite balans liksom. Men när jag kom fram till hans huvudpunkter där han räknar upp omständigheter där män drabbas av orättvisa så blev jag lite mer skeptisk. Redan det första är skrattretande:
kvinnor lever i genomsnitt fem år längre än män
Ja, det gör de visserligen, men kan de verkligen rå för det?
Nej, det tror väl inte Ström. Hans poäng är snarare att om det omvända hade gällt så hade det använts som en käpphäst i feministiska kretsar. Det är ju väldigt svårt att avgöra om han har rätt här. Och en sån åsikt säger väl egentligen mer om hans personliga syn på feminismen än vad den gör om verkligheten. Låt oss se på ett annat argument:
män missgynnas i vården
Han tar här upp mammografi i kampen mot bröstcancer kontra bristen på liknande åtgärd i kampen mot prostatacancer. Här lyckas han väl peka på det enda området inom vården där kvinnor går före män. Jag är inte på nåt sätt expert på jämställdhet inom vården, men jag har läst om ett otal undersökningar som visar att det är män som premieras inom vården. Män får i regel bättre vård än kvinnor och de får vård snabbare än kvinnor. Så att kvinnorna har mammografin kan vi kanske bjuda på? Nästa argument:
män måste göra lumpen
Ja, det är förjävligt att det är så, eller rättare sagt var så för nu slipper man ju om man inte vill. Men jag har gjort lumpen så jag vet att det är skit. Och kvinnor har alltid sluppit undan. Orättvist? Ja, det är det väl. Men om Ström vill köra den taktiken så tror jag att han får det svårt att battla mot en kvinna. Vad finns det att sätta emot mens, graviditet, tafsande medlemmar av motsatta könet, fulla killar som raggar på en på krogen? Jag minns att den här frågan diskuterades ganska ofta förr. Vi killar beklagade oss över värnplikten varpå tjejerna kontrade med förlossning. Jag vill minnas att vi redan då förstod att vi hade förlorat kampen om vem som det var mest synd om.
Sen har Ström några poänger också som jag mer än gärna håller med honom om. Att män missgynnas i vårdnadstvister t.ex. är en stor orättvisa. Att mäns våld mot män är ett, om inte större så iallafall lika stort, problem som mäns våld mot kvinnor är en annan sak som Ström har rätt i. Men på det hela taget blir intrycket patetiskt och nästan lite rörande.
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
