Jag hade inte vad som krävs för att bli miljonär

I förrgår aviserade jag ett kommande inlägg om hur det gick i Postkodmiljonären. Jag vet inte, men det känns inte så intressant att skriva om det. Det fåtal som var intresserade av mitt deltagande i programmet såg det nog ”live”. Men ok.
Den stora grejen var att jag faktiskt kom upp i heta stolen och det är jag skitnöjd med. Men väl där kan jag bara konstatera att det gick liiite sämre än vad jag hade hoppats på. Jag stannade på 50.000 riskdaler. Drömmen var att nå upp till 100.000. Att jag inte gjorde det beror som jag ser det på följande saker:

1. Jag är ingen gambler
2. Postkodmiljonären är inte frågesportprogram som mäter allmänbildning
3. Postkodmiljonären är ett frågesportprogram som mäter nutidsorientering
4. Frågorna är handplockade för att passa den tävlande så dåligt som möjligt
5. Jag drabbades av hjärnsläpp vid åtminstone två tillfällen

Ja, jag är en dålig förlorare.

Det är egentligen inte den uteblivna storvinsten som gör mig besviken – om man nu kan kalla det att jag är besviken, jag blir mer och mer nöjd för varje dag som går – utan att jag inte presterade på topp i ett tävlingsmoment. Tävlingsmänniskan i mig kom verkligen fram och visade sitt minst sagt ofagra ansikte där på inspelningsdagen. Jag ville sitta där och klara frågor, visa att jag är duktig på frågesport. Kort sagt, sitta och glänsa. Om jag sen fick en hundralapp eller hundratusen som belöning hade spelat mindre roll. Själva tävlingsmomentet var allt.

När jag ”misslyckades” blev jag sur. Så sur som bara jag kan bli. Så sur som jag inte trodde att jag kunde bli längre utanför en fotbollsplan. Tänk vad barnslig man kan vara egentligen. Så här i efterhand tycker jag synd om min fru som tvingades ha mig som sällskap på vägen hem från Göteborg.

För alla nyfikna kan jag berätta att ja, Rikard Sjöberg är trevlig och ja, han är lång.