Ät inte så förbannat mycket. Om du inte är hungrig.
Drick inte mer än fyra muggar glögg.
Drick inte så förbannat mycket julöl. Köp ljusare öl för kvällen om du nödvändigtvis måste dricka mer.
Ät inte så förbannat mycket.
Samma sak varje jul. Jag vaknar mitt i natten med en fruktansvärd halsbränna och ett lika fruktansvärt magont. Tack och lov finns Novalucol som iallafall lindrar så mycket att jag kan sova. Jag tror jag sa likadant förra året, men iallafall – nästa år ska jag ta det lite lugnare.
Jag har förresten gått upp fyra kilo under året. Det kanske inte är så mycket, men det är väl i begynnelsen av förfallet som man bör reagera och hindra fortsättningen? Faktum är att jag aldrig någonsin har vägt lika mycket som jag gör nu. Jag börjar inse att det finns nackdelar med att köra bil till jobbet.
Hur är det möjligt frågar man sig? Ostbrist råder tydligen. Vilka jävlar har köpt på sig fler än en ost?! Inför ransonering nästa år. Sånt här får inte hända.
Hela nejlikor är slut i Ekholmen centrum samt på ICA Flamman i Hjulsbro!
Vi får försöka klara oss genom julen utan nejlikanbesmyckade apelsiner. Det blir tufft men det får gå. Man kanske kan trycka i häftstift i olika kulörer istället. Starta en ny tradition.
Men hursomhelst, vad sker härnäst? Musten tar slut? Prinskorven? Ansjovisen?
Det rådde för övrigt undantagstilllstånd på Ekholmen centrum idag (en köpcenter i en av Linköpings stadsdelar för den som undrar). Jag lyckades ordna det för mig så att jag var ”tvungen” att åka dit två gånger idag. Det är inget jag rekommenderar. Jag är helt dränerad på kraft. Urlakad. Och julen har knappt börjat. Hur ska det sluta?
Nu har vi handlat julmaten, tagit in och klätt granen, jag har kokat knäck (som blev perfekt), handlat julöl (fick visa leg på systemet!), laddat hem Absolute Christmas och bunkrat upp med en mängd vörtlimpor till doppet i grytan. Julen kan börja!
Dottern har sitt första jullov. När hon kommer tillbaka till dagis är hon storasyster. Två veckor kvar till snittet. Men först jul. Jag ser faktiskt fram emot det.
Jag vill gärna tro att vår dotter är exeptionellt musikalisk. Vi får väl se hur det är med den saken, men det är iallafall solklart att hon tycker om musik väldigt mycket. Jag har t.ex. skrivit om hennes tidiga kärlek till Psapp. Någon sån favorit har hon inte just nu. Hon diggar det mesta som jag lyssnar på.
Det som är roligt just nu är att hon har börjat sjunga så mycket själv. Framför allt i bilen där hon kan sjunga oavbrutet hela vägen från hemmet och in till stan, en tur på ca 10 min. Hennes repertoar består av Bä bä vita lamm, Tipp tapp och Blinka lilla stjärna. Bä bä… kan hon faktiskt en stor del av melodin på, men texten är mest bä bä och när hon kommer fram till ”har du någon ull” sjunger hon nåt i stil med ”ureulle ull” med extra tyngd på ”ull”, som hon uttalar ungefär som om hon hade ett finger i gommen.
Tipp tapp börjar hon behärska ganska bra också och man bör inte göra misstaget att själv sjunga den för henne för då får man aldrig sluta. ”Mera, mera!” kommenderar hon. Blinka lilla stjärna har hon precis börjat känna lite på så den är lite knackig. Hon verkar gilla att sjunga ”syn” som i ”fjärran lockar du min syn” för just det ordet upprepar hon mycket. Och sjunger det på ett oefterhärmligt sött sätt, schyn. Ungefär.
Jag vet inte vad dottern skulle säga om Musikbyråns lista på 2007 års bästa skivor som av någon anledning inte finns här. Hon skulle nog säga att Band of Horses och The National borde ha kommit högre upp. Själv vet jag inte varför jag bryr mig om att titta på såna där listor egentligen. Jag vet vad jag gillar och jag vet att andras listor inte kommer att vara identiska med min. Jag vet inte om jag kan nämna trettio skivor som kom ut i år iochförsig. Men det är nåt med listor särskilt när det gäller årsbästalistor med skivor. Det är väl popnörden i mig som gör sig påmind.
Jag minns andakten det var att läsa den omistliga, men egentligen ganska osympatiska, tidningen Pops årsbästalistor. Om jag inte hade nån av skivorna som låg på topp 10 så gick jag raka vägen om och köpte dem. Till och med om det var hip hop, vilket det ofta var. Det är väl ett ganska skitnödigt förhållningssätt till musik, men jag fick en hel del godbitar till min skivsamling. Det kan man inte förneka.
Tack till Ubbe som uppmärksammade mig på att Musikbyråns lista visst finns på internetet, men den är gömd i bloggen. Där finns hela redaktionens personliga listor.
I förrgår aviserade jag ett kommande inlägg om hur det gick i Postkodmiljonären. Jag vet inte, men det känns inte så intressant att skriva om det. Det fåtal som var intresserade av mitt deltagande i programmet såg det nog ”live”. Men ok.
Den stora grejen var att jag faktiskt kom upp i heta stolen och det är jag skitnöjd med. Men väl där kan jag bara konstatera att det gick liiite sämre än vad jag hade hoppats på. Jag stannade på 50.000 riskdaler. Drömmen var att nå upp till 100.000. Att jag inte gjorde det beror som jag ser det på följande saker:
Jag är ingen gambler
Postkodmiljonären är inte frågesportprogram som mäter allmänbildning
Postkodmiljonären är ett frågesportprogram som mäter nutidsorientering
Frågorna är handplockade för att passa den tävlande så dåligt som möjligt
Jag drabbades av hjärnsläpp vid åtminstone två tillfällen
Ja, jag är en dålig förlorare.
Det är egentligen inte den uteblivna storvinsten som gör mig besviken – om man nu kan kalla det att jag är besviken, jag blir mer och mer nöjd för varje dag som går – utan att jag inte presterade på topp i ett tävlingsmoment. Tävlingsmänniskan i mig kom verkligen fram och visade sitt minst sagt ofagra ansikte där på inspelningsdagen. Jag ville sitta där och klara frågor, visa att jag är duktig på frågesport. Kort sagt, sitta och glänsa. Om jag sen fick en hundralapp eller hundratusen som belöning hade spelat mindre roll. Själva tävlingsmomentet var allt.
När jag ”misslyckades” blev jag sur. Så sur som bara jag kan bli. Så sur som jag inte trodde att jag kunde bli längre utanför en fotbollsplan. Tänk vad barnslig man kan vara egentligen. Så här i efterhand tycker jag synd om min fru som tvingades ha mig som sällskap på vägen hem från Göteborg.
För alla nyfikna kan jag berätta att ja, Rikard Sjöberg är trevlig och ja, han är lång.
Igår när jag knåpade ihop ett vitrinskåp från IKEA behövde jag fyra tjocka böcker för att palla upp det hela vid ett moment. Jag gick då för att välja ut några lämpliga verk. Delar av våra böcker ligger, av olika anledningar, i en hög på golvet i ett rum och jag tog på måfå fyra böcker av passande storlek ur denna hög.
Och jag tyckte att slumpen valde ut en ganska intressant kvartett. Nämligen denna: Bibeln, Idioten och Brott och straff av Dostojevskij och Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson.
Är det bara jag eller finns där inte en tunn röd tråd?
Nu måste jag väl vara vuxen på riktigt? Jag har nämligen börjat pensionsspara. Nu när jag skriver det känner jag att det låter nästan lite pinsamt. Jag är väl ung? Ska det behövas? Redan?
Jag vet inte hur det gick till riktigt. Att börja spara är inget som jag har gått och funderat på någon längre tid. Men så helt plötsligt en dag helt nyligen så kändes det som en absolut nödvändighet. Som att min framtida överlevnad kommer att hänga på att jag lägger undan några hundralappar i månaden nu. Kanske var det ett ögonblick av klarhet. Eller så var det ett ögonblick av dumhet. Det får vi se när den dagen kommer.
Det var inte särskilt lätt att göra det dock. Min övertygelse om att ett pensionssparande är nödvändigt för mig kolliderade med min övertygelse om att det kommer att gå åt helvete med världen as we know it. Jag tror inte att den form av kapitalism som nu härjar är lösningen på de problem som måste lösas å det snaraste (klimatförändring framför allt), utan att det måste till nån form av ganska radikal omdaning. Och något säger mig att aktiemarknaden inte kommer att reagera positivt på de förändringar som jag ser framför mig. Och så ska man sitta och välja vilka fonder som jag ska placera pengarna i. En sparform som jag alltså inte ser någon framtid för. Det var lite knepigt.
Men, ja vad ska man göra? Det är fondsparande som erbjuds just nu. Göran Persson sa nån gång efter det att de hade genomfört det nuvarande pensionssystemet att han trodde inte att folk var riktigt medvetna om vilken dålig pension de kommer att få. Det kanske var tur för honom det.
Vi får se om det blir några kravaller när folk blir medvetna.
Det kanske skulle vara klokare att spara pengarna i madrassen och undan för undan investera dem i guld? En idé jag kom på precis nu. Jag tror inte att den är så tokig egentligen.
När jag nu rör mig inom ämnet pengar så kanske några undrar om min framfart i Postkodmiljonären och några kanske vet allt om min framfart och vill ha en kommentar. Jag kan meddela att ni kan vara lugna. Det kommer ett inlägg nån gång rätt så snart tror jag. Kanske redan imorgon.
Inträffade igår. Vi la nämligen fram vår magisteruppsats och det gick vägen. Vi ska göra några små kosmetiska ändringar men det är snabbt gjort. Opponeringen klarade vi av under gårdagen den också.
Nu är äntligen ökenvandringen över. Om jag räknar ända från första klass så kan man säga att ett 25-årigt liv som student är till ända. Tjugofem år! Det är sjukt. De senaste fem åren, vid BHS, har utan tvekan varit de tyngsta. Jag brukar jämföra det med att göra lumpen som länge var det absolut mest vedervärdiga jag utsatt mig själv för, men det varade bara nio månader, en tidsrymd som är nada jämfört med fem jävla år. Men nu är det alltså över! Och jag kan äntligen börja leva ett normalt liv. Komma hem efter jobbet och inte ha något skolarbete hängande över mig. Bara ta det lugnt en helg utan att ha dåligt samvete för att jag inte pluggar. Självklarheter för en stor del av den vuxna befolkningen, men inte förrän nu är det ett faktum för mig. Och det känns obeskrivligt skönt!
Den bästa dagen i mitt liv kanske är att ta i. Att bli pappa smäller högre, det gör det. Men om jag begränsar mig till mitt professionella liv så att säga, så är det ingen tvivel. Igår var den bästa dagen. Mitt professionella liv innehåller inte så många milstolpar iochförsig. Men ändå.
Från och med nu kan ni kalla mig herr Überbibliotekar. Eller varför inte magistern.
Ikväll och imorgonkväll är det dags. Då sänds de avsnitt av Postkodmiljonären som jag medverkar i. Den som är intresserad av min ringa person kan ju titta om ni inte har nåt annat för er. Om ni väljer att inte göra det har ni min fulla förståelse. Programmet är inte min favorit heller direkt.
När jag smsade nära och kära att det nu är dags för sändning så skrev jag Portkodmiljonären. Det kanske vore nåt förresten. Man vinner en massa pengar på sin portkod. Och man skulle inte behöva prenumerera på nåt töntigt lotteri. Nej, alla på portkoden skulle vinna. Och det skulle heta Portkodmiljardären. Ja, det vore nåt.
Ikväll är det ju dessutom final i Idol. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den. Amanda är, i mitt tycke, en bra artist på riktigt. Den hittills enda deltagaren av Idol som har varit intressant på allvar. Jag menar intressant i konkurrens med andra ”riktiga” artister. Hon är den enda som jag skulle kunna tänka mig att lyssna på utanför Idolkonceptet. Hon är utan tvekan bäst i Idol. Bäst någonsin. Och just därför vill jag inte att hon ska vinna. Jag är mer intresserad av vad hon har att komma med på egen hand.
Jag har en länk till min broder Eriks musik här på bloggen. Nu har han ett band. Det var lite som i sportens värld. Bandet blev av med en gitarrist, behövde en ersättare och värvade Erik. De är på väg att bli big in japan berättade han för mig.
Nu har de spelat in en video som ser ut så här. Mycket bra om ni frågar mig. Dottern tycker dock att det blir lite för rörigt på slutet med gitattmanglandet och alla flygande fiskar och sånt. Hon rynkade bekymrat ögonbrynen och pekade och sa ”Oj. Oj. Oj… osv”
Lothar – Malone
Vi är för övrigt hemma och sjuka dottern och jag. Halv sex vaknade jag av att hon var ledsen. Då hade hon öppnat pyjamasen, öppnat blöjan och låtit behoven skvala fritt om man säger så. Det hade i och för sig inget med att vi stannade hemma idag att göra, men vi tyckte så synd om henne för det där. Lite så där som man gör när hon är sjuk.
När det 1½ timme senare var dags att gå upp på riktigt så kände jag mig riktigt risig. Kunde knappt svälja pga halsont. Det visade sig att jag hade en liten liten gnutta feber, men det har inte hindrat mig från att gå till jobbet förr. Så jag kollade dottern som låg och hostade för fullt. Det visade sig att hon hade ännu mer feber så vi stannade hemma. Och jag slapp sjukskriva mig. Perfekt!
Det var dags för kontroll på BVC igen. Ett halvår sen sist. Det känns på gränsen till orimligt, men mycket talar för att det stämmer. (Nu spelar de Portishead på Plus. Man borde bli glad, men det känns inte rätt) Dottern visade sig vara fullt frisk och växer som hon ska. Lite över kurvan till och med, både vad gäller vikt och längd. Men hon är lite skeptisk till att gå och bli synad i sömmarna av en vilt främmande människa, vår lilla dotter. Hon gillar det inte. Men när det visade sig att den främmande tanten hade ganska roliga leksaker så var det ok iallafall.
Vaccinering mot de gamla fina barnsjukdomarna fick hon också. Sprutan var det inget problem med, men plåstret som sattes på sticket var inte uppskattat.
Jag bevittnade en ganska rolig ordväxling på väg in till vårdcentralen. Två män i min egen ålder hälsade på varandra. ”Hur är läget?” frågade den ene. ”Det är lugnt” svarade den andre och la sen till ”lite stressad bara” och skyndade vidare. Ska det vara tillåtet att misshandla språket så?
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
