Det här inlägget kommer lite halvfärdigt från byrålådan. Jag orkar inte riktigt tänka klart.
Det tar avstamp från ett inlägg, eller egentligen två, publicerade 8 och 9/11, signerade Jon Jefferson Klingberg. Läs dem här och här. Han skriver i det första inlägget att ”den postmoderna, jämnställda, och genusmedvetna mannens projekt är hopplöst” och utvecklar sig sen i det andra inlägget att män blir dubbla förlorare eftersom:
Först får vi ägna våra bästa år åt att dammsuga och stötta våra kvinnor, samtidigt som vår självkänsla nöts ner till botten av att vi aldrig kan överglänsa kvinnorna på deras område. Sedan efter separationen behöver vi återerövra hela jotat inom ramarna för det nya upplägget som i de fall då barn ingår i bästa fall är varanna vecka-livet.
Som sagt, jag orkar inte tänka klart riktigt, men vill ändå posta inlägget i det skick jag har det huvudet för tillfället. Jag tycker han är nåt på spåret här. Och… ja… mycket längre har jag inte kommit egentligen. Finns den lyckade postmoderne mannen? Nej, jag är nog inne på Klingbergs spår – de som försöker verkar inte riktigt lyckade.
Jag tycker att jag försöker. Jag lagar nästan alltid mat, jag tvättar ofta, diskar ännu oftare, det är jag som har gått ner i arbetstid och jag tar hand om vår dotter mycket, särskilt nu när frun börjar bli höggravid. Men särskilt manlig känner jag mig inte. Tvärtom känner jag mig som ett skämt i samvaron med svärfar, svågern eller grannen. Till och med när jag träffar andra pappor på dagis känner jag mig som andra sortering. De glider dit med kostym och slips i sina BMW och sticker sen iväg till sina viktiga jobb. De lämnar ofta sina barn, men hämtar aldrig eftersom de förmodligen jobbar över. Det är ett sånt område vi bor i. Där männen har viktiga jobb och tjänar bra, alltså.
Jag kan inte låta bli att undra hur det gick till att jag blev så misslyckad. I de studentkretsar och, efter studietiden, de slacker/populärkulturkonsument/ungkarlskretsar som jag tidigare har rört mig i, har jag i det närmaste varit en alfahanne. Men nu, i ”vuxenvärlden” är jag en urskiten äppelskrutt. Till ingen nytta.
De här tankarna kanske säger mer om min egen bild av mig själv än om omvärldens. För det är väl så att jag, även om jag absolut inte strävar efter den traditionella mansrollen, så är det den jag mäter mig själv mot. När jag bytte till vinterdäck i helgen kände jag mig otroligt manlig till exempel, för att byta till vinterdäck är sånt som män ska göra. Men jag inbillar mig att det inte bara är jag som mäter mig mot den traditionella mansrollen. Utomstående mäter mig också. Eller gör de inte det?
Sverige är iallafall bäst i världen på jämställdhet rapporterar Dagens Industri. Tidningen Norra Västerbotten tar upp samma nyhet men gör en snygg vinkling på det: Om Sverige nu är så jävla duktigt på jämställdhet hur kommer det sig att nya JämO Anne-Marie Bergström tjänar mindre än Claes Borgström som tidigare satt på posten? Det kan man sannerligen undra.
Man kan tillägga ytterligare en undran: Om jämställdhet i den tappning som vi har i Sverige idag genererar en armé av män som känner sig misslyckade, hur ska det då gå?
—————-
Now playing: Those dancing days – Hitten
via FoxyTunes
november 15, 2007 kl 20:02 |
Men du kommer förmodligen att få ett kanonbra förhållande till dina barn.
Jag såg en intervju med en alfahanne som inte tänkte ta pappaledigt, det var ekonomin och: ”Företaget tar inte pappaledigt.” Och tonåringar blir aldrig två-åringar igen.
Jag har för övrigt aldrig hört någon ångra att de inte att de jobbade mer än vad de gjorde. Däremot verkar nästan alla ångra att de inte spenderade mer tid med sina barn.
november 15, 2007 kl 22:28 |
Ja, jag hoppas att jag kommer att få ett bra förhållande till mina barn. Och om jag lyckas så är det belöning nog. Då kan det vara värt att känna sig som ett urskitet äppelskrutt då och då.
november 20, 2007 kl 09:22 |
Det är inte så lätt att vara modern kvinna heller. Hemma hos oss är det till exempel jag som kanske är snäppet mer intresserad av att laga mat. ( kommer väl från vår uppfostran??) Det är nog också jag som är lite mer i behov av att diska när det börjar se ut som en svinstia. Samtidigt så har jag alltid haft skitsvårt att ens prata om att det möjligen finns någon skillnad mellan män och kvinnor, egentligen.
Problemet blir här att så fort jag gör någon av de här grejerna som jag kanke egentligen är lite bättre på eller känner större behov av ibland så känner jag mej som en misslyckad femenist som hamnat i kvinnofällan tillslut ändå. Som inte orkar kämpa för ett jämlikare sammhälle…. ungifär….
Jag antar att det är vi som får göra grovjobbet för att hitta en balans mellan de olika (påhittade) världarna. så som det var andra som fick dra lasset när kvinnor skulle få rösträtt och sånt.
Det kanske inte känns manligt nu att vara den som jobbar mindre men om några år är det kanske en självklarhet och då har du varit en av pionjärerna som banade väg. Nu känns det tabu att vara jämlik kvinna och sedan tvätta kläderna hemma men om några år kanske det inte kommer vara konstigt att vi turas om. Ibland är det han ibland hon.
november 22, 2007 kl 22:02 |
Nej, det är inte lätt att vara en modern människa helt enkelt.
Men det känns som att ni kvinnor gör allt rätt och är på väg att skapa en vettig ny och modern kvinnoroll. Man kan liksom ana konturerna redan. Medan mansollen bara ser ut att självdö och den ”nya mansrollen” är bara en oformlig lerklump.