Jon Jefferson Klingberg ursäktar sig idag på sin blogg. Han bloggar för lite tycker han och orsaken är att han mår för bra och är för litet ensam. Det är intressant tycker jag. Finns det ett samband där?
Jag skulle också vilja be min lilla läsekrets om ursäkt. Jag bloggar också alldeles för lite. Ännu mindre än Jon Jefferson Klingberg som ändå skriver ett eller ett par inlägg om dagen. Och tur är det för han gör det så lysande. Men vad gäller mitt bloggande, det går trögt. Jag har tidigare kopplat samman det med tidsbrist, men kanske är Klingbergs förklaring även giltig för mig? Eller nej, inte fan mår jag för bra. Inte för att jag mår dåligt, men jag skulle inte vilja gå så lång som att säga att jag mår bra. Men det där med ensamheten. Jag tror han har något där. Jag bloggade som mest när jag var pappaledig på heltid. Det var en härlig tid, men var det något jag saknade så var det vuxna människors sällskap. Jag kände mig nog lite ensam emellanåt och då var bloggandet som en gammal vän som man satt och tjötade med. Ett slags sällskap. Och eftersom jag gick omkring hela dagarna utan att prata med nån annan vuxen (förutom lite artigt småprat med grannar) så kunde tankar få slå rot och frodas helt ostört. Nuförtiden är jag på jobbet och det finns alltid nån till hands som jag kan prata med när jag har nåt att säga. Tankarna hinner inte skruva till sig ordentligt. Jag släpper ut dem för tidigt. Det blir inget bloggstoff på det viset.
Så på sätt och vis har den här bloggen spelat ut sin roll för mig personligen. Jag har inte längre det när kommunikationsbehovet. Jag spiller mina tankar på mina kollegor istället för på tangentbordet. Men å andra sidan tror jag inte att jag kan sluta nu även om det går lite på lågtryck. Men så får det bli. Det finns inte mycket att skriva om om man som jag, lever ett stilla liv.
Snickeriet
—————-
Now playing: Neil Young – Down by the River
via FoxyTunes
