Idag på dagis så fick jag en lapp med inbjudan till ”föräldrasamtal”, alltså dagis svar på utvecklingssamtalet. Nu börjas det tänkte jag. Ytterligare fem år i förskolan och sen nio år framåt. Är det utvecklingssamtal på gymnasiet också? Tror inte det. Hursomhelst så är det många utvecklingssamtal att se fram emot. Det här första samtalet tycker jag iallafall ska bli lite intressant.
En kollega som har fyra döttrar varav den yngsta börjar närma sig gymnasieåldern, tror jag, konstaterade lättat att hon började räkna ner nu. Hon har gjort sina utvecklingssamtal och suttit på ett oändligt antal föräldramöten. Jag kan förstå om hon tycker att det börjar kännas tjatigt. Hon är på upploppet. Jag är på startlinjen.
Min havande fru var på BVC idag för att kolla att allt stod rätt till med magen. Det gjorde det. Mitt på kurvan lade de sig. Frun och hennes mage. Ni som har barn eller väntar barn vet vad jag pratar om. Kurvan som visar hur normalt graviditeten fortlöper.
Den här graviditeten är så olik den första. Jag vet inte om jag har skrivit om det, men den engagerar mig inte alls lika mycket. Det låter hemskt, men så är det. Det är inte första gången längre. Jag vet att det tar sin tid och eftersom vi fick veta könet på ultraljudet så finns inte ens det spänningsmomentet kvar. En granne som har två barn instämde när jag något besviket berättade hur jag kände. När de väntade första barnet kunde man ha väckt honom mitt i natten och han hade satt sig rakt upp och mässat ”tjugotre veckor plus två dagar”. Vid andra graviditeten hade han ingen aning om antalet veckor. Jag kände mig lättad. Jag hade nämligen inte heller någon koll på antalet veckor. Men nu vet jag: 29 veckor.
—————-
Now playing: Ben Kweller – Magic
via FoxyTunes
