Dottern har hostat i tre veckor. Till hostan har hon en härligt rosslande andning. Till att börja med tyckte vi att det lät hemskt, men gjorde som man brukar – väntar och ser. Hon hade ingen feber, var inte trött, åt och sov som vanligt och verkade för övrigt inte störas så mycket av det. Så vi tänkte att det är väl nåt som går över, nåt virus eller så. Men det lät som sagt hemskt. Och gör så fortfarande. Det har nämligen inte blivit ett dugg bättre.
Så nu tyckte vi att det var dags att höra vad vården hade att säga om saken och fick en tid hos läkare i eftermiddags. Läkaren lyssnade på henne. Kollade i öronen och i halsen och ett blodprov togs. Resultatet: det är nåt virus eller så. Det går över.
Precis som vi trodde med andra ord. Och tur var det för jag började känna mig som en dålig förälder för att vi väntade så länge. Jag skämdes lite smått när jag pratade med läkaren. När jag hämtade henne på dagis så nämnde jag hennes tillstånd och stundande läkarbesök för en annan pappa som berättade att de hade haft ungefär samma grej med sin son. De besökte läkare efter två eller om det var tre veckor. Det visade sig att han hade kikhosta och han har nu gått och hostat i ett halvår.
Nåja. Virus var det alltså. Denna mystiska sak som gör folk sjuka och som inte kan bekämpas. Tydligen.
Powered by ScribeFire.
