Jag har hållit på och bloggat så länge nu att jag har gått och blivit inkonsekvent. Såna pinsamheter kan jag inte stå ut med, så det här inlägget måste bara ut ur mitt system. Trots att jag sitter på jobbet!
Tidigare har jag skrivit att jag inte tror att det är ekonomiska faktorer som ligger bakom att pappor är hemma så lite med sina barn. Se t ex här och här. Igår skrev jag att anledningen till att pappor inte är hemma med sina barn ”givetvis är ekonomi”. ”Givetvis” till och med! Hur förklarar man detta?
Jaa… vi kan säga så här: igår var syftet att få till en bra övergång till dokumentären om Facit och Åtvidaberg. Ekonomi kändes som en sådan. Kontrasten mellan tidsandan som speglades i dokumentären och tidsandan idag. En tidsanda där pengar kanske inte alltid sattes i första rummet, och en där pengar är allt. Tyvärr råkade den övergången göra våld på mina privata åsikter i frågan, men det är sånt man får ta som konstnär.
Ärligt talat så tror jag inte att det ena utesluter det andra egentligen. Orsaken till att pappor inte är föräldralediga så mycket beror nog i vissa fall på ekonomi och i andra fall på nåt annat.
Så har vi löst den (skenbara) inkonsekvensen i mina åsikter.
För ett par veckor sen läste jag i Aftonbladet att föräldrar, framför allt pappor, låter sina föräldraledighetsdagar brinna inne. Jag förstår inte riktigt hur man kan låta det hända. Det kan ju inte röra sig om några mängder dagar i varje enskilt fall och några dagar här och där kan väl inte vara så svårt att ta ut. Även om man har ett superviktigt mansjobb. I genomsnitt missar varje barn 43 dagar. Det är ganska dålig stil mot barnen. En och en halv månads samvaro med någon av föräldrarna går de alltså miste om. Eller ännu längre tid om man snålar lite med uttaget. Och pappor är de värsta skurkarna. Föga förvånande. Man skulle ju kunna tro att de flesta, även män, skulle välja att utnyttja föräldrapenningen själv, hellre än att låta staten ”få pengarna”. Men icke. Vad kan då ligga bakom det här? Givetvis är det ekonomi. Jag hoppas och jag tror att fler pappor skulle ta långa föräldraledigheter om familjen inte förlorade så mycket ekonomiskt på det. Och ska man ha råd med bil, huslån, plasma-tv i varje rum, ny dator, pool, studsmatta, mobiltelefoner till alla barn och husdjur osv osv så gäller det att göra det som är mest fördelaktigt ekonomiskt sett. I söndags såg jag dokumentären om När Facit fanns – och Åtvid var bäst på plan. Det var inget märkvärdigt med den som dokumentär betraktat, men jag blev gripen av den ändå. Vilken underbar tid 60- och 70-talen verkar ha varit! Man kunde gå ner till Facit och be om jobb och få till svar: Visst, kom på måndag! En liten håla som Åtvidaberg bjöd in världsmästarna Brasilien. Och de kom! Ralf Edström fick ett jobb, en lägenhet, lite fickpengar och en begagnad bil när han lockades över till ÅFF. Och det var en bra deal! Facit gick dåligt, men kunde kanske ha räddats om man ser i backspelgeln. Ett rejält stålbad a’la Ericsson hade kanske gjort susen. Chefen Gunnar Ericsson ville dock inte sparka några anställda, så det gick som det gick. En chef som tänkte på sina anställda! En annan tid. Det känns nästan som en annan planet. En härlig tid verkar det som. Men visst, pappor var inte hemma med sina barn då heller.
Jon Jefferson Klingberg ursäktar sig idag på sin blogg. Han bloggar för lite tycker han och orsaken är att han mår för bra och är för litet ensam. Det är intressant tycker jag. Finns det ett samband där?
Jag skulle också vilja be min lilla läsekrets om ursäkt. Jag bloggar också alldeles för lite. Ännu mindre än Jon Jefferson Klingberg som ändå skriver ett eller ett par inlägg om dagen. Och tur är det för han gör det så lysande. Men vad gäller mitt bloggande, det går trögt. Jag har tidigare kopplat samman det med tidsbrist, men kanske är Klingbergs förklaring även giltig för mig? Eller nej, inte fan mår jag för bra. Inte för att jag mår dåligt, men jag skulle inte vilja gå så lång som att säga att jag mår bra. Men det där med ensamheten. Jag tror han har något där. Jag bloggade som mest när jag var pappaledig på heltid. Det var en härlig tid, men var det något jag saknade så var det vuxna människors sällskap. Jag kände mig nog lite ensam emellanåt och då var bloggandet som en gammal vän som man satt och tjötade med. Ett slags sällskap. Och eftersom jag gick omkring hela dagarna utan att prata med nån annan vuxen (förutom lite artigt småprat med grannar) så kunde tankar få slå rot och frodas helt ostört. Nuförtiden är jag på jobbet och det finns alltid nån till hands som jag kan prata med när jag har nåt att säga. Tankarna hinner inte skruva till sig ordentligt. Jag släpper ut dem för tidigt. Det blir inget bloggstoff på det viset.
Så på sätt och vis har den här bloggen spelat ut sin roll för mig personligen. Jag har inte längre det när kommunikationsbehovet. Jag spiller mina tankar på mina kollegor istället för på tangentbordet. Men å andra sidan tror jag inte att jag kan sluta nu även om det går lite på lågtryck. Men så får det bli. Det finns inte mycket att skriva om om man som jag, lever ett stilla liv.
När jag ser Fredag hela veckan som nyss pågick i fyran poppar alltid frågan upp: hur fick Peter Magnusson för sig att han är rolig? Jag menar, utan uppmuntran så satsar man väl inte på en komikerkarriär? Har folk sagt till honom ”fan vad rolig du är!” Vad var det för idioter i så fall? För mig är det uppenbart att karln lider av en total avsaknad av komisk ådra. Undantaget möjligen för hans parodi på kungen, men det är nog förlagans förtjänst. Att han har klättrat hela vägen upp till TV4 kan endast förklaras med att han har gått sängvägen. För karln är ju inte rolig!
Det här är ett mysterium som har förbryllat mig ända sen han ”slog igenom” med Pjamas i ZTV. Ett dolda kameran-program som hade sina ljusglimtar, men som egentligen kändes lite ofräscht redan då (när det nu var, tidigt 00-tal?). Saken blev inte bättre av att hälften av ”skämten” gick ut på att Peter Magnusson gick runt och var allmänt jobbig mot vanligt folk på stan. Alltså jobbig, inte rolig.
Han har väl åkt lite snålskjuts på David Hellenius som jag ändå tycker är helt ok. Och Christine Meltzer är riktigt bra, så Peter Magnusson är ju åtminstone bra på att omge sig med folk som har mer talang än honom själv.
Nähä, nu får jag runda av hör jag. Idolomröstningen ska presenteras. Heja Amanda!
Idag på dagis så fick jag en lapp med inbjudan till ”föräldrasamtal”, alltså dagis svar på utvecklingssamtalet. Nu börjas det tänkte jag. Ytterligare fem år i förskolan och sen nio år framåt. Är det utvecklingssamtal på gymnasiet också? Tror inte det. Hursomhelst så är det många utvecklingssamtal att se fram emot. Det här första samtalet tycker jag iallafall ska bli lite intressant.
En kollega som har fyra döttrar varav den yngsta börjar närma sig gymnasieåldern, tror jag, konstaterade lättat att hon började räkna ner nu. Hon har gjort sina utvecklingssamtal och suttit på ett oändligt antal föräldramöten. Jag kan förstå om hon tycker att det börjar kännas tjatigt. Hon är på upploppet. Jag är på startlinjen.
Min havande fru var på BVC idag för att kolla att allt stod rätt till med magen. Det gjorde det. Mitt på kurvan lade de sig. Frun och hennes mage. Ni som har barn eller väntar barn vet vad jag pratar om. Kurvan som visar hur normalt graviditeten fortlöper.
Den här graviditeten är så olik den första. Jag vet inte om jag har skrivit om det, men den engagerar mig inte alls lika mycket. Det låter hemskt, men så är det. Det är inte första gången längre. Jag vet att det tar sin tid och eftersom vi fick veta könet på ultraljudet så finns inte ens det spänningsmomentet kvar. En granne som har två barn instämde när jag något besviket berättade hur jag kände. När de väntade första barnet kunde man ha väckt honom mitt i natten och han hade satt sig rakt upp och mässat ”tjugotre veckor plus två dagar”. Vid andra graviditeten hade han ingen aning om antalet veckor. Jag kände mig lättad. Jag hade nämligen inte heller någon koll på antalet veckor. Men nu vet jag: 29 veckor.
Låt mig först säga att när jag själv gick i nian och gjorde nutidsorienteringen så tror jag inte att jag direkt briljerade. Jag minns inte alls hur det gick, men det var nog inget toppresultat. Men, jag är säker på att jag kunde stava till Carl von Linné iallafall.
Ja, dåså. Då kan jag börja häckla.
Jag läste Catharina Grünbaums språkspalt i DN där hon skriver om årets nutidsorientering och de språkliga missar som eleverna har gjort där. Christer Fuglesang har exempelvis blivit Christer Flugsvans och Carl von Linné har blivit Kal fån Lene. Som Grünbaum skriver så kan nog den elev som stavat Linné på det viset få det svårt att googla fram information om honom.
Det är väl en sak att det stavas fel lite här och där, men det hon skriver om att de som konstruerar provet på senare år har kortat ner frågorna eftersom eleverna inte orkar läsa så långa frågor, det tycker jag låter illavarslande. Det är ofrånkomligt att låta som en gammal stofil i en sån här fråga. ”Det var bättre förr” ”det går utför med ungdomen” osv. Så har det ju alltid låtit och kan det verkligen vara sant? Ja, ett bevis verkar ju vara att nutidorienteringen måste anpassas.
För min del är det bevisat att slutet är nära när någon (kanske till och med flera stycken?!) har svarat att det var rådjur som invaderade de svenska trädgårdarna i somras. De kan visserligen ställa till det i en trädgård, men när man får ledtråden att folk saltade ihjäl dem eller dränkte dem i öl så borde man väl ändå stryka rådjuren på listan över tänkbara svar?
Catharina Grünbaum kommenterar förresten nutidsorienteringen från ett språkligt perspektiv varje år. Det roligaste inträffade för ett par år sen då svaret på en fråga var Ostindiska kompaniet. Där hade nån skrivit Indiska ostkompaniet. Det är lysande!
Dottern har hostat i tre veckor. Till hostan har hon en härligt rosslande andning. Till att börja med tyckte vi att det lät hemskt, men gjorde som man brukar – väntar och ser. Hon hade ingen feber, var inte trött, åt och sov som vanligt och verkade för övrigt inte störas så mycket av det. Så vi tänkte att det är väl nåt som går över, nåt virus eller så. Men det lät som sagt hemskt. Och gör så fortfarande. Det har nämligen inte blivit ett dugg bättre.
Så nu tyckte vi att det var dags att höra vad vården hade att säga om saken och fick en tid hos läkare i eftermiddags. Läkaren lyssnade på henne. Kollade i öronen och i halsen och ett blodprov togs. Resultatet: det är nåt virus eller så. Det går över.
Precis som vi trodde med andra ord. Och tur var det för jag började känna mig som en dålig förälder för att vi väntade så länge. Jag skämdes lite smått när jag pratade med läkaren. När jag hämtade henne på dagis så nämnde jag hennes tillstånd och stundande läkarbesök för en annan pappa som berättade att de hade haft ungefär samma grej med sin son. De besökte läkare efter två eller om det var tre veckor. Det visade sig att han hade kikhosta och han har nu gått och hostat i ett halvår.
Nåja. Virus var det alltså. Denna mystiska sak som gör folk sjuka och som inte kan bekämpas. Tydligen.
Ve och fasa! När jag kom hem igår frågade min fru pilimariskt ”Vet du vem som har ringt idag?” Det visste jag inte så hon berättade att de hade ringt från Postkodsmiljonären. Jag hade sedan länge lagt det åt sidan eftersom säsongen har börjat och jag inte hade hört något från dem. Men jag ska alltså vara med. Och det känns lite läskigt. Och meningslöst om jag inte kommer upp i ”heta stolen”. Den 20/11 är det iallafall dags. Då jävlar!
Ett inslag på Aktuellt förra veckan. Nyheten var att Göran Persson möter kritiken mot att han har tagit ut fullt avgångvederlag samtidigt som han har uppdrag som PR-konsult. Hans svar på frågan om det inte är oetiskt var obetalbart: ”Om jag har gjort fel så är det omoraliskt. Om jag har gjort rätt så är det moraliskt.” Hmm, det låter ju logiskt men… Om det nu är så besvärligt att ändra på reglerna för det här avgångsvederlaget så finns det ju andra sätt att avstå från pengarna.
Jag har haft bättre dagar. Svensexa med gamla vänner och dryckesbröder förra helgen. Slutade med att en jävla idiot (ej deltagare på svensexan) slog en flaska i huvudet på mig vilket renderade i tre stygn i ögonbrynet. Lagfest den här helgen. Slutade med en fjortisfylla (detaljerna besparar jag er). Det stora vemodet rullade in med kraft igår. Jag dövade ångesten med trädgårdsarbete och det funkade rätt så hyggligt. Imorse kände jag att vemodet ingalunda hade rullat vidare. Det var kvar. Att gå till jobbet såna dagar är tungt. Jäkligt tungt. Därför blev jag inte direkt ledsen när det visade sig att dottern hade feber. Istället för ångest på jobbet blev det alltså ångest hemma vilket är att föredra. Dessutom var ju som sagt dottern sjuk så jag kunde koncentrera mig på att vårda henne och lägga mig själv åt sidan.
Det är en av de saker som jag gillar med att vara pappa – att jag har nån annan att tänka på som är viktigare än jag själv. Det är iochförsig ganska egocentriskt att tänka så antar jag, men det hade varit än värre om jag inte tänkte så. Hursomhelst så är det lätt att glömma bort sin bakfylleångest när man tillbringar en dag med sin dotter. Den upplöstes nån gång under dagen. På eftermiddagen kände jag mig inte som ett kronvrak längre. Man kan liksom inte vältra sig i sitt eget elände när en sprudlande (trots drygt 38 graders feber) 16 månaders tjej säger ”pappa” och pekar på en.
Jag sitter och lyssnar på Kents nya skiva. Som gammal Eskilstunabo måste jag givetvis ha en uppfattning om Kent. Man hör ofta att man antingen älskar eller hatar Kent. Det stämmer inte tycker jag. Eller, det fanns en tid då jag älskade Kent. Första skivan älskade jag. Andra också. Men sen försvann kärleken. Isola tyckte jag var rätt kass när den kom. Det kändes då som att jag var ganska ensam om att inte avguda den. Och sen var tiden då man dyrkade artister förbi, även om jag gillade Hagnesta hill. Så nu tycker jag att de är ett, bland många, bra band.
Nya skivan verkar vara helt ok. Svårt att säga när jag bara har lyssnat på den en gång. Men som sagt, det är inte kattskit. Fast fortsätter de att utvecklas åt samma håll så kan de snart bilda filial till Depeche Mode. Men det är väl inget fel i det. Det finns sämre håll att utvecklas åt.
Dottern gillar Ingenting. Häromdagen började hon headbanga i bilen när den var på radion.
Igår fick vår dotter en kusin. Hennes andra kusin. Det var min frus bror som fick sitt andra barn, en son. Vi vet inte vad han heter än. Jag blev lite smått överraskad över hur glad jag blev över nyheten. Jag menar, jag visste ju att det skulle hända. Men det är väl så när man själv har erfarenheten att man blir lättad och glad när barnet äntligen föds och är friskt och välskapt. Det finns ju tusen och åter tusen olika komplikationer som man tänker på först när man själv väntar barn. Så var det för mig iallafall.
Men den här glädjen över barnafödande är något mer än en lättnadskänsla när man vet att allt har gått bra. Det är en deltagande glädje nu när man vet hur det känns att få barn. Jag har blivit väldigt glad över alla vi-är-med-barn-nyheter efter det att jag själv blev pappa. På den tiden när jag inte var pappa var det mer en artig glädje. Jag hade ju ingen aning om vilka känslor som drabbade de blivande föräldrarna. Nu vet jag att det är otroligt stort. Otroligt stort.
Tidigare idag funderade jag på om jag skulle få nyheten att min syster väntade barn, vilket hon mig veterligen inte planerar att göra än på ett tag. Men rent hypotetiskt, då skulle jag hjula av glädje. Dottern har två kusiner och båda är ju på min frus sida och jag känner att det skulle vara kul med några jämnåriga kusiner på min sida också. Jag vet av egen erfarenhet hur plågsamt tråkigt det är med släktträffar där kusinerna är i fel ålder. På min mammas sida är jag äldst och närmaste kusin är fyra år yngre. Det var ingen höjdare när man var barn. Men eftersom jag är flera år äldre än mina syskon så riskerar dottern att hamna i samma situation. Stackarn.
Hon är dock en glad skit, så hon kan säkert hantera den situationen galant. Det är kul att se hennes utveckling nu när hon har börjat på dagis. Igår satt vi i soffan. Jag vilade lite och hon satt och bläddrade i IKEA-katalogen. Plötsligt spände hon ögonen i mig samtidigt som hon drog katalogen åt sidan, ifrån mig, och sa ”min!”. Det har hon inte lärt sig hemma.
Jag skrev det inte igår, men det bästa med en bokmässa är att den ger en chansen att träffa både Jan Stenmark och Jan Berglin på samma plats. Helt fantastiskt! Givetvis passade jag på att få de nyinköpta albumen, Berglins tolva och Storpack, signerade.
Vid mötet med Jan Stenmark kunde jag inte låta bli att fråga honom om han var medveten om att han är hedrad med en grupp på Facebook med namnet ”Allt jag vet om livet har Jan Stenmark lärt mig”. Det var han och han var nog lite stolt.
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
