Så var bokmässan

Jag gillar verkligen att gå på bokmässan. Det känns skit att det är en vanlig måndag imorgon.

Vi brukar åka till Göteborg på torsdag morgon och stannar till lördag kväll och visst är man rätt så mör på lördagen, men det är ändå härligt.

Det här årets bokmässa satsade jag stort på seminarieprogrammet. Jag kutade från seminarium till seminarium och spenderade inte särskilt mycket tid på mässgolvet. Det tål jag nämligen inte. Eller, det är klart att jag vill ha lite tid på mässgolvet och botanisera lite och det klarar jag gärna av på torsdagen när det inte är så mycket folk. För sen på fredag eftermiddag när allmänheten släpps in, pöbeln, då sitter jag hellre på seminarium och softar.

Jag såg Siewert Öholm. Han börjar se gammal ut, vilket kan bero på att han väl är rätt så gammal. Hursomhelst så betedde han sig precis som alla andra lite äldre människor på mässan – han stannade mitt i en gång och ställde sig och glodde. Jag gick omkring med mitt schema hopprullad i handen och flera gånger hade jag god lust att smälla till folk i huvudet med den. Folk som, liksom Siewert Öholm stannar mitt framför en eller precis utanför dörren på väg ut från ett seminarium eller precis när de kommit upp för en rulltrappa, folk som stångar sig fram, folk som tränger sig i köer (lite smygande som om de tror att man inte ska märka nåt), folk som inte har stängt av sin mobil på ett seminarium. Alla dessa folk ville jag sopa till med mitt ihoprullade schema. Ganska ofta är det här folket någonstans i medelåldern. Att jag tycker att de oftast är kvinnor kan ju förvisso bero på att det är mest kvinnor på mässan så jag vet inte riktigt om jag ska peka ut kvinnorna som bovar, men helt klart är att de tillhör mina föräldrars generation typ.

Apropå kvinnor. Att vara man på mässan har sina fördelar, eller åtminstone en fördel. Man slipper köa till toaletten. Det är inte lika många män på mässan, vi kan använda pissoar och påfallande många män tvättar inte händerna efter besöket (Dick Harrison gör det inte till exempel). Detta sammantaget gör att man inte behöver ödsla tid där.

Vad såg jag då? Jo, jag såg bl.a. Ernst Brunner vara ute och cykla i ett seminarium om den svenska skönlitteraturen. Han sa ungefär att kvalitet kan definieras som det som inte säljer särskilt bra, vilket iochförsig kan vara en riktig beskrivning av ett sakernas tillstånd, men det skulle ju lika gärna kunna vara tvärtom. Så såg jag Ronnie Sandahl tillsammans med Bob Hansson i ett samtal om den moderna manligheten som Claes Borgström modererade. Det blev en ganska bra diskussion och jag gillar Bob Hansson och blev rätt så positivt inställd till Ronnie Sandahl. Det en timme och en kvart långa seminariet om framtidens kulturpolitik var inte så dumt heller. Nackdelen var att alla som deltog, med undantag för P O Enquist, var politiker. Det är sällan en politiker är särskilt intressant. Björn Ranelid var Björn Ranelid. Till 200 %. Han har sedan länge passerat gränsen för vad som är uthärdligt, men han är grymt underhållande.

En av höjdpunkterna var seminariet med Klas Östergren och Jonas Karlsson. De talade om skrivandet och båda var på bra humör. Riktigt kul och intressant. Där såg jag för övrigt en bokhora. Seminariet om Majakovskij var också bra. Och det om Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Och… Nej, jag återkommer med en mer färdigsmält rapport om seminarierna i en obestämd framtid. Om det finns något intressant att rapportera om vill säga.

—————-
Now playing: Red House Painters – Things Mean a Lot
via FoxyTunes