I SvD läser jag här och här artiklar som gör mig glad. Som far till en dotter tycker jag att det är viktigt att hon får lära sig att ta precis lika mycket plats som pojkarna gör. Och som det verkar så gör hon det. De glimtar jag får från hennes dagistillvaro när jag lämnar och hämtar henne visar mig en tjej som verkligen tar för sig. Ibland lite väl mycket kanske, men jag vill ändå att hon fortsätter så och inte vallas in i nån slags sunkig så-ska-fina-flickor-vara-mall. I smyg gläds jag åt rapporten om att hon hällde sand över huvudet på en pojke som inte lät henne använda en sån där kvarnhjulsleksak man har i sandlådan.
Vår dotter idag är en härlig tjej. Hon har temprament, har en fruktansvärt stark vilja och hon är självständig. Jag vill att hon får fortsätta utvecklas på sitt sätt och inte bli för styrd av till exempel ett dagis där personalen inte är är genusmedveten. Nu tycker jag att det verkar bra ställt på den fronten på vårt dagis, så det blir säkert bra med den saken.
Jag kommer nu osökt att tänka på en diskussion som jag och min fru hade om den här frågan. Attvår dotter ska ges chansen att röra sig utanför den trånga flickrollen var vi båda överens om. Om hon vill springa, klättra, köra lådbil etc ska hon få göra det. Men när det kom till den hypotetiska situationen att vi hade en son som på samma sätt rör sig från pojkrollen mot det feminina, en son som vill spela tvärflöjt, dansa balett och leka med dockor, då var frugan inte lika positiv. Jag höll med om att en sån, hypotetisk son, förmodligen skulle få mer problem med skolkamraterna än vad den lådbilskörande dottern skulle, men tyckte ändå att han givetvis skulle ha samma uppmuntran. Det tyckte väl min fru också med viss tvekan, men oron för mobbning och dylikt var ändå högst påtaglig.
Min fru är inte ensam i sin trångsynthet. Det finns ett ord för tjejer som avviker från det ”normala”. De kallas pojkflickor, och det är ett i huvudsak positivt ord. Något motsvarande ord för killar existerar inte, men kan naturligtvis skapas enligt samma mönster, dvs flickpojke. Det ordet uppfattas förmodligen inte som lika positivt. Det är egentligen ganska lustigt. För flera år sen läste jag en tidningsartikel som handlade om just detta pojkflicka vs. flickpojke och där stod bland annat att en pojke förvisso kan bli socialt accepterad om han är en duktig tvärflöjtist, men under förutsättning att han dessutom är jäkligt duktig på exempelvis hockey. Hårda bud.
—————-
Now playing: Ryan Adams – The Sun Also Sets
via FoxyTunes
september 16, 2007 kl 10:51 |
Det här stämmer så väl. Och är väldigt svårt. Jag har själv ett barn som inte passar in i den norm som många likställer med normal. Diskrepansen mellan hur vi behandlar henne hemma – tillåtande, uppmuntrande – och hur skolan ser på henne – normväktande, tillrättavisande – är enorm. Och belastande. Då handlar det förvisso inte om ”problematiken” pojkflicka eller flickpojke, men temat är ändå detsamma – tolerans, respekt, insikt.