Jag tänkte skriva om känslor och sätta rubriken Nu kommer alla känslorna på en och samma gång, men eftersom Per Gessle är dålig och Ebba Grön är bra så känns det betydligt bättre med en Ebbareferens.
Det var många känslor under helgen. Det är inte riktigt min gren. Ja alltså, jag har ju känslor men det är sämre ställt med att uttrycka dem och till och med att hantera dem på ett konstruktivt sätt. Ta exemplet förhållanden eller gryende förhållanden. Jag är något av en expert på att vrida och vända på förhållanden särskilt i inledningsfasen. Jag vänder på varje liten sten och tittar och begrundar, analyserar och väger pros och cons. Och vips har jag plockat sönder det så jag inte kan sätta ihop det igen. Många är de förhållanden som har slutat på det sättet. Jag har analyserat och velat och under tiden har tjejen ledsnat eller så har jag själv gjort det.
Förhållandet till min fru är egentligen inget undantag. Det har jag också dragit i långbänk. Skillnaden är att vårt förhållande har överlevt trots det. Och när jag satt på middagen på bröllopet vi var på i lördags och betraktade min fru, medryckt av den positiva och kärleksfulla atmosfären, så fanns inget behov av att analysera. Det var kärlek jag kände. Från hjässan till fotabjället.
Det var kärleken det. Men helgen inleddes i fredagskväll med en flashback av den uppfriskande upprorskänslan som jag förknippar med Ebba Grön. Det hela utlöstes av Musikbyråns repris av en Thåströmintervju. Jag tror jag gick i nian när jag växlade av från hårdrocksspåret som hade varit min melodi till dess och in på punken. Det var skivorna Kärlek & uppror och Thåströms första soloskiva som var starten. Nån riktig punkare blev jag väl aldrig, åtminstone inte utseendemässigt, men hårdrocken övergavs. Thåström var den nya husguden. Det var en tråkig intervju, men minnena väcktes ändå. Det första grovhånglet till tonerna av Alla vill till himlen, den gryende samhällskritiken till tonerna av Mental istid, föraktet mot vuxenvärlden till tonerna av Mamma pappa barn och We’re only in it for the drugs… Suck.
Den känslomässiga helgen rundades av igår kväll framför TV:n och den helt underbara filmen Me and You and Everyone We Know. Jag vet inte vilken känsla som dominerar, men slutintrycket är varmt. Jag blir innerligt glad när jag ser den. En perfekt avrundning på en fin helg.
