Jag gillar verkligen att gå på bokmässan. Det känns skit att det är en vanlig måndag imorgon.
Vi brukar åka till Göteborg på torsdag morgon och stannar till lördag kväll och visst är man rätt så mör på lördagen, men det är ändå härligt.
Det här årets bokmässa satsade jag stort på seminarieprogrammet. Jag kutade från seminarium till seminarium och spenderade inte särskilt mycket tid på mässgolvet. Det tål jag nämligen inte. Eller, det är klart att jag vill ha lite tid på mässgolvet och botanisera lite och det klarar jag gärna av på torsdagen när det inte är så mycket folk. För sen på fredag eftermiddag när allmänheten släpps in, pöbeln, då sitter jag hellre på seminarium och softar.
Jag såg Siewert Öholm. Han börjar se gammal ut, vilket kan bero på att han väl är rätt så gammal. Hursomhelst så betedde han sig precis som alla andra lite äldre människor på mässan – han stannade mitt i en gång och ställde sig och glodde. Jag gick omkring med mitt schema hopprullad i handen och flera gånger hade jag god lust att smälla till folk i huvudet med den. Folk som, liksom Siewert Öholm stannar mitt framför en eller precis utanför dörren på väg ut från ett seminarium eller precis när de kommit upp för en rulltrappa, folk som stångar sig fram, folk som tränger sig i köer (lite smygande som om de tror att man inte ska märka nåt), folk som inte har stängt av sin mobil på ett seminarium. Alla dessa folk ville jag sopa till med mitt ihoprullade schema. Ganska ofta är det här folket någonstans i medelåldern. Att jag tycker att de oftast är kvinnor kan ju förvisso bero på att det är mest kvinnor på mässan så jag vet inte riktigt om jag ska peka ut kvinnorna som bovar, men helt klart är att de tillhör mina föräldrars generation typ.
Apropå kvinnor. Att vara man på mässan har sina fördelar, eller åtminstone en fördel. Man slipper köa till toaletten. Det är inte lika många män på mässan, vi kan använda pissoar och påfallande många män tvättar inte händerna efter besöket (Dick Harrison gör det inte till exempel). Detta sammantaget gör att man inte behöver ödsla tid där.
Vad såg jag då? Jo, jag såg bl.a. Ernst Brunner vara ute och cykla i ett seminarium om den svenska skönlitteraturen. Han sa ungefär att kvalitet kan definieras som det som inte säljer särskilt bra, vilket iochförsig kan vara en riktig beskrivning av ett sakernas tillstånd, men det skulle ju lika gärna kunna vara tvärtom. Så såg jag Ronnie Sandahl tillsammans med Bob Hansson i ett samtal om den moderna manligheten som Claes Borgström modererade. Det blev en ganska bra diskussion och jag gillar Bob Hansson och blev rätt så positivt inställd till Ronnie Sandahl. Det en timme och en kvart långa seminariet om framtidens kulturpolitik var inte så dumt heller. Nackdelen var att alla som deltog, med undantag för P O Enquist, var politiker. Det är sällan en politiker är särskilt intressant. Björn Ranelid var Björn Ranelid. Till 200 %. Han har sedan länge passerat gränsen för vad som är uthärdligt, men han är grymt underhållande.
En av höjdpunkterna var seminariet med Klas Östergren och Jonas Karlsson. De talade om skrivandet och båda var på bra humör. Riktigt kul och intressant. Där såg jag för övrigt en bokhora. Seminariet om Majakovskij var också bra. Och det om Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Och… Nej, jag återkommer med en mer färdigsmält rapport om seminarierna i en obestämd framtid. Om det finns något intressant att rapportera om vill säga.
Jag har idétorka, men jag skriver ändå. Har alltid varit bra på att svamla. Idétorkan just nu beror nog på den stundande bokmässan som upptar större delen av min tankeverksamhet så här dan före dan före dan. Även om programmet inte bjuder på några höjdare direkt, inte så många måsten, så är det mer än tillräckligt med intressanta inslag.
Sent igår kväll satt jag och knåpade ihop ett schema på nätet. Det blev ett dokument på tretton sidor med ett överflöd av programkrockar. Kl. 12 på torsdag ska jag exempelvis vara på fem olika ställen. Vi får se hur jag löser det.
DN hade ett lite skojigt inslag om alla författarfighter som kan tänkas uppstå under mässan. Kolla här.
Det har varit en ganska hektisk period på jobbet den senaste veckan. Vi kör biblioteksintroduktioner för ettorna (jag jobbar på ett gymnasiebibliotek) och jag har haft fyra bokprat på IV (individuella programmet) med allt vad det innebär av inläsning av böcker osv. Och allt detta ska jag hinna med på en halvtid. Jag som tyckte att det var som en dröm att jobba halvtid, men det har nu visat sig föra med sig mer problem än vad jag trodde. Det är kort sagt svårt att hinna med att göra det man ska.
Jag känner att all den här pressen har påverkat mitt bloggande menligt. Uppslagen kommer liksom inte som de gjorde förr. Det är skit är det. Och det här inlägget gör jag nog bäst i att avsluta å det snaraste innan jag spårar ur fullständigt i mitt bludder.
En sista sak bara. Jag prenumererar på Om ett ord. Det är en trevlig liten grej. Ett ord om dagen får en etymologisk genomgång. Lite bildning i lagom doser. Dagens ord var pojke. I texten som följde stötte jag på ett passande ord för det jag går omkring och känner när jag ser frugans mage, som börjar bli rätt så omfångsrik, nämligen detta: sonlycka.
Jag glömde en sak i förra inlägget. Ryktet om att My Bloody Valentine skulle göra comeback har cirkulerat i mången år. Jag hörde en historia någon gång omkring 1997 att de faktiskt hade spelat in låtar till en ny skiva, men att sångaren och låtskrivaren Kevin Shields plötsligt blev missnöjd med resultatet och kastade mastertejperna.
Men till saken. Det jag glömde skriva i förra inlägget är följande underbara MBV-historia: När jag kom till Linköping 1995 stötte jag på ett rykte i våra kulturvetarkretsar. Ryktet sa att MBV skulle göra comeback, och de skulle göra det på Skylten i Linköping. Skylten är en av de lokala musikscenerna, förvisso en av de absolut viktigaste i stan men att MBV skulle välja just Skylten för sin comeback kändes lite för bra. Men hur det nu var så hörde jag ryktet från flera, av varandra oberoende, håll så jag gick nog och hoppades lite ändå. Med tiden släcktes dock hoppet. Synd för det hade varit jävligt coolt.
Det här är stort! Jag läste på Cellmates att My Bloody Valentine ska återförenas nästa år. My Bloody Valentine. Mitt absoluta favoritband alla kategorier. My Bloody Valentine som ställde sitt skivbolag på ruinens brant efter att ha tillbringat drygt ett år i studion filandes på mästerverket Loveless – min absoluta favoritskiva alla kategorier. My Bloody Valentine som alla trodde var historia när uppföljaren till Loveless försenades och försenades och försenades pga sångaren och låtskrivarens prestationsångest (ungefär som Jakob Hellman, får vi någonsin höra nåt nytt från honom?). My Bloody Valentine ska återförenas! Och jag är livrädd.
Det är det gamla problemet med gamla favoriter som man upphöjer till legender i sin egen lilla bok, tills den dag då favoriten får för sig att göra comeback. Jag har skrivit om det förr apropå Dinosaur Jr’s comeback som iochförsig inte blev så tokig. The Doors gjorde comeback utan Jim Morrisson. Det säger sig självt att det inte blir riktigt som förr. Ingen kan väl hindra de kvarvarande medlemmarna från att lira tillsammans, men de kan väl göra det under ett annat namn. Sex Pistols var säkert vansinnigt coola när de slog igenom. Jag har själv inga minnen från den tiden så jag vet inte så noga, men de verkar coolt när man ser bilder från när det begav sig. Sex Pistols återförenade på en scen i Roskilde 1998 eller när det var var inte lika coolt. Folk kastade flaskor på dem tills de gick av scenen.
Det finns band som har den goda smaken att låta bli att återförenas bl.a. Beatles. Där liksom hos The Doors saknas en ganska vital del av bandet, två delar till och med. Abba har också låtit bli. Jag är inget Abba-fan men jag tycker att de ska ha heder för att de inte förnedrar sig själva genom att ställa sig på en scen tillsammans igen. Och så finns det de som aldrig har lagt av som Neil Young och David Bowie eller Thåström som på något märkligt vis behåller sin magi.
Så hur ska det gå för My Bloody Valentine? Det återstår att se. Jag hade föredragit att de aldrig återförenades och att de fick behålla sin legendstatus i min bok. Men visst en återförening och en ny skiva som fullkomligt golvar mig vore inte heller så dumt. Kolla in deras MySpace-sida. Inga nya låtar än, men ändå.
Jag och min dotter börjar våra morgnar med att lyssna på Morgonpasset i P3 ätandes havregrynsgröt med hemlagat äppelmos (jag kokade fem liter igår). Jag har provat att lyssna på P1 till frukosten men det är bara massa nyheter och eftersom vi tar ganska god tid på oss så hinner det bli något tjatigt i längden. Morgonpasset är lite lagom sådär när man sitter och äter och läser tidningen. Ganska ofta sägs det något roligt och emellanåt till och med något klokt.
Som när Olle Garp tog upp det här med att man alltid är ett barn i relationen till sina föräldrar. Det spelar ingen roll hur gammal man har hunnit bli eller hur vuxen man känner sig. Det här är iallafall nåt som jag känner igen mig i. När jag är i närheten av mina föräldrar så blir jag en butter tonåring på nytt. Jag svarar ytterst kortfattat på tilltal och är väldigt återhållsam med detaljer från mitt privatliv och eftersom jag inte är nån butter tonåring längre så känns det här inte helt bekvämt. Men Olle fortsatte sitt resonemang med att säga att det här fenomenet har en lösning – man skaffar själv barn. Och jag måste säga att efter att själv ha blivit förälder så har faktiskt min relation till mina föräldrar blivit lite mer avspänd. Förklaringen tror jag är helt enkelt den att nu finns dottern och fokus har flyttat från relationen mellan mig och mina föräldrar till relationen mellan henne och hennes farföräldrar. Och det är något som jag tackar för.
Sånt här har man tid att sitta och fundera på och skriva om när man är hemma och vabbar. Dessutom slipper jag gå på länsarbetsmötet som går av stapeln idag på jobbet. Det brukar sällan vara särskilt upplyftande. Eftersom dottern är feberfri idag så blir det istället en promenad i solskenet.
Jag är hemma och vårdar sjukt barn idag. Dottern insjuknade igår så min fru hämtade henne febrig och dan. När jag kom hem vid tretiden så var hon lite piggare, men ändå inte sitt vanliga jag.
Nya regler för vård av sjukt barn var ju en av gårdagens huvudnyheter. SvD skriver kort här och DN lite mer utförligt här. Ett intyg från personalen på dagis eller skolan ska alltså krävas för att man ska få nån ersättning från och med i sommar. Spontant känner jag lite ”ska det verkligen vara nödvändigt” och ”fan, vad det ska kontrolleras hit och dit”, lite målsmans underskrift liksom. Men är det så att det behövs, att det faktiskt fuskas en massa med vab-dagar, så varför inte? Jag har väldigt lite till övers för de som utnyttjar systemet och myglar till sig bidrag från höger och vänster.
Personligen skulle jag aldrig komma på tanken att fuska med en sån här sak, men det är tydligen ”vanligt” att man anmäler vab, skjutsar barnet till dagis för att sen stanna hemma och exempelvis se på fotbolls-vm. På radion igår sa man visserligen att försäkringskassan inte har en aning om hur många det är som fuskar och hur mycket pengar som slösas bort på det här viset, så man kan fortfarande undra om det verkligen är så ”vanligt”.
I SvD läser jag här och här artiklar som gör mig glad. Som far till en dotter tycker jag att det är viktigt att hon får lära sig att ta precis lika mycket plats som pojkarna gör. Och som det verkar så gör hon det. De glimtar jag får från hennes dagistillvaro när jag lämnar och hämtar henne visar mig en tjej som verkligen tar för sig. Ibland lite väl mycket kanske, men jag vill ändå att hon fortsätter så och inte vallas in i nån slags sunkig så-ska-fina-flickor-vara-mall. I smyg gläds jag åt rapporten om att hon hällde sand över huvudet på en pojke som inte lät henne använda en sån där kvarnhjulsleksak man har i sandlådan.
Vår dotter idag är en härlig tjej. Hon har temprament, har en fruktansvärt stark vilja och hon är självständig. Jag vill att hon får fortsätta utvecklas på sitt sätt och inte bli för styrd av till exempel ett dagis där personalen inte är är genusmedveten. Nu tycker jag att det verkar bra ställt på den fronten på vårt dagis, så det blir säkert bra med den saken.
Jag kommer nu osökt att tänka på en diskussion som jag och min fru hade om den här frågan. Attvår dotter ska ges chansen att röra sig utanför den trånga flickrollen var vi båda överens om. Om hon vill springa, klättra, köra lådbil etc ska hon få göra det. Men när det kom till den hypotetiska situationen att vi hade en son som på samma sätt rör sig från pojkrollen mot det feminina, en son som vill spela tvärflöjt, dansa balett och leka med dockor, då var frugan inte lika positiv. Jag höll med om att en sån, hypotetisk son, förmodligen skulle få mer problem med skolkamraterna än vad den lådbilskörande dottern skulle, men tyckte ändå att han givetvis skulle ha samma uppmuntran. Det tyckte väl min fru också med viss tvekan, men oron för mobbning och dylikt var ändå högst påtaglig.
Min fru är inte ensam i sin trångsynthet. Det finns ett ord för tjejer som avviker från det ”normala”. De kallas pojkflickor, och det är ett i huvudsak positivt ord. Något motsvarande ord för killar existerar inte, men kan naturligtvis skapas enligt samma mönster, dvs flickpojke. Det ordet uppfattas förmodligen inte som lika positivt. Det är egentligen ganska lustigt. För flera år sen läste jag en tidningsartikel som handlade om just detta pojkflicka vs. flickpojke och där stod bland annat att en pojke förvisso kan bli socialt accepterad om han är en duktig tvärflöjtist, men under förutsättning att han dessutom är jäkligt duktig på exempelvis hockey. Hårda bud.
I förra inlägget räknar jag upp ett antal bra låtar och avslutar med ett ”Suck” som för att säga ”det var tider det”. Det här måste jag gå in och reda ut. Att vara 15 år och gå i nian upplevde jag verkligen inte som tider på något vis. Jag rankar det inte som nån höjdpunkt i livet om man säger så, snarare tvärtom. Jag vet inte vad som flög i mig och jag är glad att jag får den här chansen att rätta till misstaget. Det var skit i nian. Men visst, jag upptäckte Thåström och det var ju kul.
Ebba grön – Vad pojkar vill ha
När jag kollade in det här klippet var det för övrigt första gången som jag hörde Ebba-versionen av den här låten. Det var en upplevelse.
Jag tänkte skriva om känslor och sätta rubriken Nu kommer alla känslorna på en och samma gång, men eftersom Per Gessle är dålig och Ebba Grön är bra så känns det betydligt bättre med en Ebbareferens.
Det var många känslor under helgen. Det är inte riktigt min gren. Ja alltså, jag har ju känslor men det är sämre ställt med att uttrycka dem och till och med att hantera dem på ett konstruktivt sätt. Ta exemplet förhållanden eller gryende förhållanden. Jag är något av en expert på att vrida och vända på förhållanden särskilt i inledningsfasen. Jag vänder på varje liten sten och tittar och begrundar, analyserar och väger pros och cons. Och vips har jag plockat sönder det så jag inte kan sätta ihop det igen. Många är de förhållanden som har slutat på det sättet. Jag har analyserat och velat och under tiden har tjejen ledsnat eller så har jag själv gjort det.
Förhållandet till min fru är egentligen inget undantag. Det har jag också dragit i långbänk. Skillnaden är att vårt förhållande har överlevt trots det. Och när jag satt på middagen på bröllopet vi var på i lördags och betraktade min fru, medryckt av den positiva och kärleksfulla atmosfären, så fanns inget behov av att analysera. Det var kärlek jag kände. Från hjässan till fotabjället.
Det var kärleken det. Men helgen inleddes i fredagskväll med en flashback av den uppfriskande upprorskänslan som jag förknippar med Ebba Grön. Det hela utlöstes av Musikbyråns repris av en Thåströmintervju. Jag tror jag gick i nian när jag växlade av från hårdrocksspåret som hade varit min melodi till dess och in på punken. Det var skivorna Kärlek & uppror och Thåströms första soloskiva som var starten. Nån riktig punkare blev jag väl aldrig, åtminstone inte utseendemässigt, men hårdrocken övergavs. Thåström var den nya husguden. Det var en tråkig intervju, men minnena väcktes ändå. Det första grovhånglet till tonerna av Alla vill till himlen, den gryende samhällskritiken till tonerna av Mental istid, föraktet mot vuxenvärlden till tonerna av Mamma pappa barn och We’re only in it for the drugs… Suck.
Den känslomässiga helgen rundades av igår kväll framför TV:n och den helt underbara filmen Me and You and Everyone We Know. Jag vet inte vilken känsla som dominerar, men slutintrycket är varmt. Jag blir innerligt glad när jag ser den. En perfekt avrundning på en fin helg.
Jag har liksom många andra gått ner mig i Facebookträsket. Det började med att jag registrerade mig för några veckor sen, bara för att se vad det var för nåt som alla pratade om. Egentligen tycker jag inte alls om såna där communities, de stjäl bara tid och jag trodde att jag inte hade nåt behov av nätverkande, så jag såg mig omkring lite därinne och tänkte ”jaha, nu vet jag vad det är iallafall” och gick vidare med mitt liv. Jag har även en MySpace-sida som jag har varit inloggad på högst två gånger. Men så började det droppa in mejl om att personer hade hittat mig och det var vänskapsband som skulle bekräftas och filmtester som skulle göras och hej och hå. Så jag smög mig igen och ganska snart var jag fast. Jag tycker trots allt att det är rätt häftigt att hitta folk som man kände en gång i tiden och återknyta nån slags kontakt.
Eftersom jag är hopplös på att hålla kontakten med andra än mina allra närmaste vänner, och ganska dålig på det med förresten, så kan det här vara min räddning. Nu har jag ett antal personer som jag gillar lättillgängliga, personer vars telefonnummer eller mejladress jag sen länge har glömt, tappat bort eller aldrig ens haft. Det är inte så dumt faktiskt. Men det är en tidstjuv utan dess like, så jag ska försöka att hantera det här så det inte spårar ur till ett missbruk.
Vet inte varför, men jag kände ett sug efter att se videon till Ratamahatta av Sepultura idag. Kolla in om ni inte har sett den. Bra låt, grym video!
Jag hörde på radion imorse att en professor vid Umeå Universitet har kommit fram till slutsatsen att damfotbollsspelare är minst lika bra som herrfotbollsspelare. Man kan ju tycka vad man vill om den slutsatsen. Men hursomhelst så var det inte resultatet som jag reagerade på. Det var undersökningen.
Han har alltså studerat ett antal matcher i damfotbolls-VM och ett antal matcher i herrfotbolls-VM och noterat hur många gånger spelarna lyckas med sina aktioner. Att de lyckas 7 gånger av 10 respektive 8 gånger av 10 bevisar bara, enligt mig, att de är duktiga damfotbollsspelare respektive duktiga herrfotbollsspelare. Vad undersökningen helt bortser från är den absolut viktigaste faktorn, nämligen i vilket tempo aktionerna utförs. Det är ju tempot som är den väsentliga skillnaden.
Jag spelar själv i div 6 och vi som spelar där kanske lyckas med 7 av 10 aktioner, men det gör oss knappast lika bra som vare sig herrlandslaget eller damlandslaget eftersom vi gör våra aktioner i ett väldigt lågt tempo. Skulle jag stå på plan i en landskamp skulle jag förmodligen misslyckas med 10 av 10 aktioner eftersom tempot är oändligt mycket högre.
Det här känns som ett fullständigt meningslöst inlägg så jag invecklar mig inte mer i det, men jag ville skriva av mig för jag blev lite upprörd. Och låt mig klargöra, jag är inte upprörd för att damfotbollsspelare likställs med herrfotbollsspelare. Jag är upprörd för att det bedrivs sån här värdelös forskning på ett svenskt universitet.
”Bra för att vara svenskt” hade musiktidningen Pop ett återkommande inslag som hette. Där listades svenska artister och grupper som man ansåg förtjänade att omnämnas även om de egentligen inte var så där våldsamt bra, men de var bra för att vara svenska. Fredrik Strage, som skrev för tidningen, skrev i DN för en tid sen att ett sånt inslag förvisso var väldigt typiskt Pop, men det skulle aldrig kunna göras idag helt enkelt på grund av att det finns alldeles för mycket bra svensk musik. Svenska artister och band sitter i framsätet i popbilen.
Vad gäller TV sitter Sverige fortfarande i baksätet, enligt min mening. I barnstol. Men kanske såg man slutet på detta tillstånd ikväll. Jag såg premiären av Upp till kamp och jag gillade det jag såg. Skitbra! Jag hoppas verkligen att det håller i sig och enligt Johan Croneman så gör det det. Jag kom på mig själv att hajja till när det, efter en stunds tystnad, kom repliker på svenska. Man är helt enkelt inte van att se bra serier av den här typen på svenska. Jag är inte det iallafall. Faktum är att jag inte är van att se bra serier av den här typen överhuvudtaget. Upp till kamp är inte bra för att vara svenskt. Det är bra helt enkelt.
Nu ska jag logga in på Facebook. Jag har sugits in detta hemska fenomen. Jag skriver ”hemska” för dragningskraften är grym och otäck faktiskt. Jag registrerade mig med ett mycket skeptiskt sinne och jag loggade inte in igen på över en vecka. När jag väl loggade in igen upptäckte jag att vänner hade hittat mig, jag sökte själv rätt på några fler, upptäckte coola funktioner och på den vägen är det. Otäckt.
… och man är så där lagom produktiv. Sitter och slösurfar lite, funderar på om jag ska köpa ett par ordentliga finskor. Vi ska ju gå på två bröllop under hösten, varav det ena med klädkoden mörk kostym så då gäller det att vara oklanderligt klädd. Annars brukar jag köra med mina, sedan länge garderobsförvisade Dr Martens. Själv tycker jag att det är en grym outfit – mörk kostym och Dr Martens (höga med stålhätta är det), men jag förmodar att Magdalena Ribbing inte skulle hålla med mig, trots att jag putsar upp dem så som bara en person som gjort lumpen kan putsa upp en känga.
Men jag ska väl föreställa vuxen nu och då ska man väl äga ett par finskor? Oxfordstil tänkte jag mig, så de passar till det mesta. Problemet är att jag inte tycker om såna skor. De kommer att användas ett par gånger om året på sin höjd. Kapitalförstöring. Jag behöver nya skor till vardags också. Ett par schyssta sneakers, och det är en typ av skor som jag tycker om. Älskar. Det är i såna här lägen som jag kan önska att jag inte hade blivit uppfostrad av en mamma som sa, apropå karriärsval, att ”pengar är inte allt”. I mitt skodilemma är pengar allt.
Imorgon ska vi till banken och be att få låna mer pengar. Pengar, pengar, pengar. Alltid massa pengar. Och snart kommer iPhone till Sverige. Jag är ingen prylgalning, men en iPhone ska jag fan ha.
Apropå pengar läser jag i UNT att ett barn kostar 1,9 miljoner kronor från födseln till sin 18-årsdag. Och då är bara det nödvändigaste medräknat. Det är omöjligt för mig att förhålla mig till en sån summa. Ska jag förfasas? Ska jag tycka att ”det är det väl värt”? Om vi inte hade haft barn skulle vi ha lagt undan de här knappa två miljonerna och levt i lyx? På den sista frågan är svaret givetvis ”knappast”. Så vad betyder den här kostnaden för oss då? Tja… det är ju iallafall tur att man inte behöver betala hela summan på en gång.
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
