Pappor och föräldraledighet – ett kärt ämne

Ni som har varit med från början vet att en ganska stor mängd inlägg har kretsat kring fäder och vår vilja eller ovilja att ta ut föräldraledighet. Det inlägg där jag tydligast utvecklar min personliga åsikt i frågan finns här för den intresserade. Jag börjar tycka att jag har sagt mitt i det här ämnet och jag känner mig lite tjatig. Så för kanske sista gången (men förmodligen inte) gör jag här ett återbesök i det kära ämnet.

Min hårt arbetande researchredaktion har snappat upp en artikel i Ålandstidningen där man gläds åt den höga andelen pappor som tar ut föräldraledighet på ön. På Åland tar var femte pappa ut ledighet, i Finlad i stort är det inte mer än var tionde pappa som gör det. Det skrivs också en del om de positiva effekter det faktum att pappan är hemma har på familjelivet i stort. Det konstateras även att även om Ålands statistik är glädjande så är det långt kvar till ”vårt västra grannland” som man får anta är Sverige. Här tar hela 60 % av papporna ut föräldraledighet. Och här går jag och muttrar om att det är för dåligt. I andra länder är vi en föregångare, ett eftersträvansvärt mål borta i fjärran. Förvisso, och det är ju gott så. Men det kan och bör ju bli ännu bättre. Tänk om det var tvärtom, att i Sverige tog 60 % av mammorna ut föräldraledighet. En befängd otänkbar tanke.

Jag har ingen aning om hur Finlands föräldraförsäkring ser ut, men tror mig veta att de flesta andra länder inte har det lika bra ställt på den fronten som Sverige. Därför är det givetvis svårt att jämföra med andra länder överhuvudtaget. Risken är dessutom överhängande för att vi klappar oss på brösten och tycker att svenska män är exemplariska jämfört med övriga världen. Vad vi bör göra är istället att koncentrera oss på att förbättra oss svenska pappor eftersom vi egentligen sköter oss ganska dåligt med de förutsättningar som finns i Sverige.

Angående svenska män och jämställdhet så läste jag en intressant krönika i SvD där svenska män beskrivs som ”hyfsat jämställda i det dagliga livet” alltså vad gäller städning, diskning, matlagning etc. Men när det kommer till föräldraledighet är det annat ljud i skällan. Pappor anser sig endast kunna ta ut ca 3 månader, inte mer eftersom arbetsplatsen skulle gå under. Det egna jobbet och den egna personen upplevs alltså vara oerhört viktigt för de svenska papporna.

I det här sammanhanget måste jag i ärlighetens namn ta ner mig själv på jorden. Jag har varit förtegen om min egen pappaledighet och koncentrerat mig på att kritisera andra fäder som tar ut för lite eller inget alls av ledigheten, vilket skulle kunna tolkas som att jag tar ut minst hälften av ledigheten utan knussel. Sanningen är den att jag har varit hemma på heltid sedan den 12/3 och börjar jobba halvtid på måndag. Vilket blir ca fyra månaders full ledighet. Fram till jul kommer jag följaktligen att vara ledig på halvtid. Så någon superjämställd hjältepappa är jag inte.

Totalt sett kommer nog min frus och mitt uttag bli ganska jämt i slutändan ändå, men som sagt, jag kopplade inte bort mig från jobbet mer än fyra månader, delvis under semestertider dessutom. Min fru var hemma nio månader. Det är lite skillnad. Och jag kan inte förneka att beskrivningen i SvD känns bekant. Men inte på det viset att jag tror att de inte klarar sig utan mig eller att mitt jobb är så fruktansvärt viktigt utan snarare så att jag är rädd att förlora min ställning på jobbet, att de ska glömma vilken bra och trevlig medarbetare jag är och att de ska tycka att min vikarie är bättre än vad jag är. Min fru hade samma tankar före sin ledighet. Hon våndades riktigt rejält faktiskt, med all rätt eftersom de inte tog in en vikarie för henne utan delade upp hennes jobb på befintlig personal. Men hon bet ihop och var hemma nio månader. Det är fan strongt! Sånt vågar inte vi fega svenska pappor.

—————-
Now playing: Francoise Hardy – Ce Petit Coeur
via FoxyTunes