Drömmar och dränering

När jag vaknade imorse var jag skakad i mina grundvalar. Jag hade drömt om mitt ex – ett förhållande som tog slut för drygt sju år sen, men av olika anledningar händer det att det gör sig påmint och då skaver det obehagligt. Jag har förresten berört ämnet tidigare. Jag tänkte då, imorse, att det här ska jag blogga om, men det blev inte av under förmiddagen och på eftermiddagen så hade det slutat skava och dessutom så drog jag mig till minnes ett inlägg signerat Anders Sparring där han konstaterar att drömmar inte gör sig i bloggform och han har rätt. Så jag besparar er stackars läsare min patetiska dröm och nöjer mig att meddela er att den var, för att citera bob hund, ”behaglig och markant”.

Istället byter jag raskt fokus till husägande.

Jag är en person som borde bo i lägenhet och aldrig tänka på nåt annat. Kanske möjligen bostadsrätt, men där borde jag ha dragit gränsen. För mig att köpa och bo i hus är egentligen helt huvudlöst. Som att jag skulle sätta mig i en JAS Gripen ungefär.

Jag är av olika skäl inget hantverkarämne. Ett skäl är själva handlaget. Jag brukar säga att jag har tummen mitt i handen, men det är inte riktigt sant. Sanningen är att jag inte vet var jag har tummen överhuvudtaget. Vill man se det positivt skulle man kunna säga att jag är ett oprövat kort. Jag har aldrig försökt, men när jag väl gör det så kanske jag väcker en slumrande hantverksmäster till liv. Vill man se på det realistiskt kan man säga att jag är på en femårings nivå vad gäller hantverkskunnande för det var väl i femårsåldern nånstans som jag började använda vinkelhaken som pistol och utvecklade andra intressen än just snickeriets ädla konst. Ett annat skäl till varför jag inte är ett hantverkarämne, eller kanske snarare ett hemfixarämne, är att jag är lat. Om jag fick gissa var min tumme är, som jag som sagt inte har koll på, skulle jag gissa att den är placerad nånstans ganska långt upp i mitt rektum.

Så här ser jag på saken: man jobbar nästan hela dagen, man har barn att ta hand om, på den lilla fritid som blir över vill man kanske läsa nån bok, man kanske vill surfa lite, man kanske vill sparka lite boll, eller bara vila lite, men jag vill helst inte vara upptagen av femtielva projekt på huset. Men det är bara att inse fakta – ska jag bo i en villa så är det just femtielva projekt, eller fler, som fritiden går åt till.

Det projekt som är på tapeten just nu är dränering. Det är förvisso inget vi ska göra på egna händer, själva dräneringen alltså, men det ska förberedas för det. En förberedning som innebär att vi måste kapa ner en stor öppning i häcken på framsidan, ta bort alla plattor på framsidan, kapa ner en syrénberså (så att det ska vara lättare för firman att gräva upp den), ta bort uteplatsen på baksidan och, värst av allt, ta bort vårt inglasade uterum. Det är inget jobb som jag ser fram emot direkt. Dränering måste vara ett av de värsta ingreppen man kan göra på ett hus. Det kostar skjortan och den enda förändringen man märker direkt är att tomten ser ut som ett slagfält efteråt. Men det är klart att fukt vill man ju inte ha in, så vad gör man?

Vi skulle ha stannat i vår trevliga trea med den enorma balkongen och det flotta trapphuset. Och hantverkarna som kom när man ringde och gjorde en felanmälan. Men jag tror inte att det alternativet fanns att välja på.

Så mycket att tänka på. Idag kom en valross och inspekterade skorstenen och braskaminen. Min ekonomiske svärfar hade tipsat om att man ska ljuga och säga att man bara ”myseldar” nån gång ibland för då kommer de inte och inspekterar lika ofta och eftersom en inspektion kostar ca 900 spänn så är ju det positivt. Så jag följde svärfars tips och sa inte till valrossen att vi eldade varje dag i vintras. Sånt där vet svärfar, men det gör inte jag. Bara en av alla dessa gånger som svärfar håller i rodret på den här skutan. Och det är jag, och det menar jag verkligen, evigt tacksam för. Killen i magen ska bära hans namn.

Till slut: Tack Populärkultursjunkien för tipset om Jon Jefferson Klingbergs blogg Fucked for life. Den rekommenderas.

—————-
Now playing: Sonic Youth – Superstar
via FoxyTunes

Ultraljud

I Linköpings kommun erbjuds man numera inte mindre en två ultraljud. Det första i vecka 12-13 där nånstans och det andra under vecka 18-20. Vid det andra ultraljudet finns det möjlighet att få veta vilket kön fostret har. Bland folk vi känner som har varit på det här andra ultraljudet så är det ungefär fifty-fifty om de har fått veta eller inte. En del sköterskor tycker att det är för vanskligt att ge ett besked och låter därför bli. Som de sa till hustruns brorsa med sambo ”vi vill ju inte att ni ska springa hem och måla barnkammaren rosa och det sen visar sig att jag hade fel”.

Vi var på det andra ultraljudet i torsdags. Vi ville veta könet. Och vi fick veta.

Lite förvånande så vill de flesta som jag har pratat med veta. Överraskningsmomentet är ju väldigt häftigt kan man annars tycka och borde kanske få folk att avstå från att ta reda på könet i förväg. När vi väntade vår dotter ville jag absolut inte veta i förväg, men min fru ville. Och jag fick, för en gångs skull, som jag ville. Nu ville frugan veta igen och jag lät mig övertalas, vilket inte var svårt. Jag var fruktansvärt nyfiken på vad det är som ligger där i magen. Jag var extra förväntansfull eftersom jag oerhört gärna ville ha en pojke. En av varje, det är ju så det ska vara liksom. Så vi frågade helt enkelt sköterskan om hon kunde se. Och det kunde hon. Hon slängde visserligen fram en hel bunt brasklappar strax därpå, men jag tror hon var rätt säker på sin sak trots allt.

—————-
Now playing: Morrissey – The Youngest Was The Most Loved
via FoxyTunes

Det fula könet

Jag läser en intressant artikel på SvD:s nätupplaga – Det fula könet slår tillbaka. Den avhandlar män och vårt förhållande till utseende och skönhet. Det konstateras att utvecklingen går mot mer och mer fåfänga män. Visst får man se det som en framgång att man som man är tillåten att bry sig om hur man ser ut. Men vårt förhållande till skönhet är fortfarande komiskt komplext.

Jag minns reaktionerna i lumpen när jag tog fram hudkräm och smorde in mig i ansiktet. Jag var ju såklart bög som använde sånt. Men det gick lätt att skoja bort det, vilket tyder på att jag kanske inte var ute på så tunn is trots allt. Redan då hade väl vi unga män börjat bry oss om vårt eget utseende.

Just den där kopplingen mellan intresset för det egna utseendet och homosexualitet gör det här så roligt. Det går inte annat än att le åt framställningen om fotbollskillarna som gör sig fina till kvällen och ju mer de ser och tar på varandra desto starkare blir det verbala avståndstagandet till homosexualitet och femininitet. Och påpekandet att reklam för skönhetsprodukter som riktas till män ofta innehåller en kvinna som för att visa att killen i annonsen minsann inte är bög. Det är komiskt.

Det kan fan inte vara lätt att vara ung man nuförtiden. Man ska se bra ut, bry sig om hur man ser ut, vårda sitt utseende, men man måste passa sig så att folk inte tror att man är bög. Och det vet väl alla att män som bryr sig om och vårdar sitt utseende i regel är bögar? Är detta kanske är den absolut svåraste frågan som män har att förhålla sig till? Hur långt kan jag gå i vårdandet av mitt yttre utan att tappa greppet om min heteromanlighet?

Tja, allt är relativt. Det som är tabu idag är ok imorgon. Jag minns till exempel när det bara var porrskådisar som rakade pungen.

—————-
Now playing: The Shins – Phantom Limb
via FoxyTunes

Ett arkeologiskt fynd på SvD:s ledarredaktion

Glädjen var stor på SvD:s ledarredaktion när de grävde fram, vad man trodde var, en mycket gammal text bakom kaffeautomaten. Glädjen utbyttes dock hastigt mot besvikelse när det visade sig att texten inte alls var särskilt gammal, trots att den stank gammal död råtta. Eftersom ingen annan hade kommit på något att skriva så publicerades kolumnen, mest på skämt på SvD:s webb av en, troligtvis, överförfriskad redaktör vid midnatt idag.

Ärligt talat, vad är detta? 95 procent av alla missbrukare på Sergels Torg kommer från splittrade hem, blir jag upplyst om. Undrar vilka chanser jag har? Är det plattan nästa? Mina föräldrar skiljde ju sig förra året. Och de ”nya rönen” om att familjen inte är en social konstruktion, den sitter i hjärnan. Familjen ja, den stora familjen med mormödrar, farfädrer, mostrar, svågrar, tremänningar osv; Kärnfamiljen tror jag inte är något annat än en social konstruktion. Annars ”kröp” den in i hjärnan väldigt sent i människans utveckling.

Det är klart att familjen är viktig. Jag är själv uppvuxen i en gammal hederlig kärnfamilj och håller som bäst på att underhålla en ”ny” kärnfamilj. Jag tror på konceptet, men jag tror inte att Claras liv blir förstört om hennes föräldrar skulle skilja sig. Och jag tror att barns liv kan fördärvas även inom kärnfamiljens ramar.

Och jag gillar inte heller den nedlåtande tonen som används i omnämnandet av dagis och andra funktioner i samhället som är upprättade för att hjälpa familjer. För Elise Claeson som har författat detta snömos är det bara vårdnadsbidrag som duger.

Rent spontant reagerar jag negativt på idén om vårdnadsbidrag, men det kanske är en ren reflex. Jag är beredd att kompromissa. Ja till vårdnadsbidrag, men enbart för pappor. Det blir en skön jämställdhetsnöt.

—————-
Now playing: The National – Brainy
via FoxyTunes

Post-pappaledighet

Ja, då var man tillbaka i grottekvarnen. Fast det är inte så farligt egentligen eftersom det bara är halvtid. Det är i själva verket inte så dumt med det här upplägget. Jag får jobba lite, få lite vuxet umgänge och känna mig viktig och så, men ändå ha sovmorgon (jag börjar 9:30) och slutar tidigt (14:30 eller 13:30) och sen umgås med min dotter en tid på eftermiddagen innan det är mat- och sovdags.

Lite orolig börjar jag dock bli över vad jag ska hinna med på den lilla tid jag är på jobbet. Hittills har jag inte uträttat mycket. Jag hinner påbörja saker och när jag kommer tillbaka nästa dag så har nån annan slutfört det.

Dottern trivs fortsatt bra på dagis. Nästan för bra. ”Det har gått jättebra” får jag höra när jag kommer och hämtar henne. Och hon är på kanonhumör resten av dagen. Man börjar ju undra lite. Tycker hon det är tråkigt hemma? Stimulerar vi henne för lite när hon är hemma? Men, sen tänker jag att det är ingen idé att grubbla på sånt. Det är roligt och skönt att det funkar bra med dagis. När hon rymmer hemifrån eller blir deprimerad på helgerna får vi väl börja se över vårt föräldraskap.

—————-
Now playing: Grandaddy – Elevate Myself
via FoxyTunes

Dags för utvärdering

Det är ju faktiskt min sista pappalediga dag idag. Och vad brukar man göra när nåt lider mot sitt slut? Jo, man utvärderar. Det får bli lite informellt utan frågeformulär. Kvalitativt om man så vill.

När jag ändå är igång tänkte jag börja med att kommentera mitt bloggande. Det har nämligen inte blivit riktigt som jag tänkte mig. Inte sämre kanske, men annorlunda. Det var svårt att hålla sig till ämnet, som var tänkt att vara mina personliga upplevelser under pappaledigheten kryddat med inlägg i jämställdhetsdebatten. Det som gjorde det svårt var att det helt enkelt blev för tråkigt och tjatigt. Efter ett par inlägg hade jag gjort klart min ståndpunkt angående uttag av föräldraledighet, mansrollen, färg på barnkläder etc och vad jag och dottern hade för oss om dagarna var sällan nåt som var värt att berätta för andra än närstående.

Så det smög sig in en massa annat, populärkultur, mördarsniglar, fotboll och fan och hans moster. Det finns andra som gör sånt och dessutom bra mycket bättre än jag, så fortsättningsvis tänkte jag försöka att hålla mig mer på min kant och vara mer sparsam med de rent allmänna tankarna och reflektionerna. Och eftersom jag kommer att börja jobba så smått (halvtid) så tänkte jag låta en del jobbrelaterade inlägg smyga in då och då (för det är ju ingen annan som bloggar om biblioteksfrågor )

Och själva pappaledigheten då? Jo, den blev nog ungefär som jag tänkte mig. Intressant att följa sin avkomma så nära under en lång period, att vara den som ”känner henne bäst”, skönt att vara ledig från jobbet så klart och roligt att umgås med den trevliga flicka som vår dotter är. När man tänker på hur mycket dottern har utvecklats sen jag började vara ledig så fattar man knappt att det är sant. Jag tittade på en liten filmsnutt som måste ha varit från mars ungefär. En liten flintis som stapplar fram, ramlar fram och frugan med skräck i blicken tätt efter beredd att ta emot när hon faller. Numera springer hon som en gasell och faller hon så tar hon mot sig själv utan vidare. Och hon kan så mycket, förstår så mycket. Mycket mer än vad jag trodde en ettåring var kapabel till. Bara under den här veckan på dagis har hon gjort framsteg. Hon lär ju sig av de andra barnen som är lite större.

Det har varit en härlig tid. Och nu väntar en tid som åtminstone borde bli hälften så härlig.

—————-
Now playing: A.C. Newman – The Town Halo
via FoxyTunes

Inskolning: Dag 5 (sista dagen)

Idag ”gjorde vi det på riktigt”. Jag lämnade dottern och gick direkt. Hon stelnade i ena frökens famn när jag vinkade hejdå, men jag hörde inte nåt gråt. Och så vitt jag kunde se när jag svängde förbi framsidan av lekplatsen på väg hem så lektes det glatt.

När jag kom för att hämta henne så kom hon springande till min famn med ett stort leende. Det är utom all tvivel att hon har funnit sig till rätta där. Hon tycker det är skitkul, rent ut sagt. Det hade inte varit några problem. Hon hade varit glad hela dagen, ätit bra och sovit gott i en och en halv timme.

Att hon skulle tycka att det var kul på dagis var vi ganska övertygade om, men att hon skulle anpassa sig så här bra så här snabbt trodde vi inte. Hoppas hon inte blir för besviken imorgon när det är helg.

Nu är hon alltså inskolad och klar. På måndag börjar jag jobba.

—————-
Now playing: Pavement – Silence Kit
via FoxyTunes

Inskolning: Dag 4

Igår fanns ingen tid att rapportera från inskolningen så gårdagens rapport kommer idag.

Vi kom till dagis kl 9:00 som vanligt och ca 9:45 gick jag därifrån. Jag vinkade och sa ”hejdå” och dottern följde efter mig, men en av fröknarna gjorde en avledande manöver och visade henne lite leksaker, vilka verkade vara mer intressanta än att följa med pappa. Kl 15:00 kom jag och hämtade en sprudlande glad tjej som enligt uppgift hade varit på det humöret ända sen hon vaknade efter middagsluren. Hon vinkade glatt åt fröknarna när vi gick därifrån.

Så det är bara att konstatera att dottern klarar av dagislivet alldeles utmärkt. Det kan väl komma bakslag, vilket personalen är noga med att påpeka för mig, men när det går så här bra redan från början så är jag inte orolig för fortsättningen.
—————-
Now playing: Beat Happening – Honey Pot
via FoxyTunes

Inskolning: Dag 3

Först måste jag bara säga att det är väldigt fascinerande och spännande att vara med om det här, att släppa ut sin lilla dotter i ”stora världen”. Idag skulle jag gå ifrån en stund för första gången. Efter fruktstunden vid tiotiden gick så hem och såsade för att sedan återvända lagom till lunch 11:30. När jag gick ålade hon sig i frökens famn och ville följa med. När jag stod och satte på mig skorna tyckte jag mig höra min dotters hjärtskärande gråt. Det visade sig dock att jag hade tagit fel, hon hade inte alls gråtit. Det hade tvärtom gått alldeles utmärkt.

Efter att ha sövt henne efter lunchen fick jag gå hem igen. Kl. 15 kom jag tillbaka för att hämta henne. När jag klev in tittade hon bara på mig och fortsatte sedan att leka ”jaha, där kommer du” ungefär. Fånig som man är så blev jag nästan sårad, men självklart och framför allt väldigt glad att det funkar så bra. Imorgon ska hon vara ”själv” från fruktstunden till hämntningen kl. 15 och jag är övertygad om att det kommer att gå alldeles utmärkt.

—————-
Now playing: Young Marble Giants – Music for Evenings
via FoxyTunes

Pappor och föräldraledighet – ett kärt ämne

Ni som har varit med från början vet att en ganska stor mängd inlägg har kretsat kring fäder och vår vilja eller ovilja att ta ut föräldraledighet. Det inlägg där jag tydligast utvecklar min personliga åsikt i frågan finns här för den intresserade. Jag börjar tycka att jag har sagt mitt i det här ämnet och jag känner mig lite tjatig. Så för kanske sista gången (men förmodligen inte) gör jag här ett återbesök i det kära ämnet.

Min hårt arbetande researchredaktion har snappat upp en artikel i Ålandstidningen där man gläds åt den höga andelen pappor som tar ut föräldraledighet på ön. På Åland tar var femte pappa ut ledighet, i Finlad i stort är det inte mer än var tionde pappa som gör det. Det skrivs också en del om de positiva effekter det faktum att pappan är hemma har på familjelivet i stort. Det konstateras även att även om Ålands statistik är glädjande så är det långt kvar till ”vårt västra grannland” som man får anta är Sverige. Här tar hela 60 % av papporna ut föräldraledighet. Och här går jag och muttrar om att det är för dåligt. I andra länder är vi en föregångare, ett eftersträvansvärt mål borta i fjärran. Förvisso, och det är ju gott så. Men det kan och bör ju bli ännu bättre. Tänk om det var tvärtom, att i Sverige tog 60 % av mammorna ut föräldraledighet. En befängd otänkbar tanke.

Jag har ingen aning om hur Finlands föräldraförsäkring ser ut, men tror mig veta att de flesta andra länder inte har det lika bra ställt på den fronten som Sverige. Därför är det givetvis svårt att jämföra med andra länder överhuvudtaget. Risken är dessutom överhängande för att vi klappar oss på brösten och tycker att svenska män är exemplariska jämfört med övriga världen. Vad vi bör göra är istället att koncentrera oss på att förbättra oss svenska pappor eftersom vi egentligen sköter oss ganska dåligt med de förutsättningar som finns i Sverige.

Angående svenska män och jämställdhet så läste jag en intressant krönika i SvD där svenska män beskrivs som ”hyfsat jämställda i det dagliga livet” alltså vad gäller städning, diskning, matlagning etc. Men när det kommer till föräldraledighet är det annat ljud i skällan. Pappor anser sig endast kunna ta ut ca 3 månader, inte mer eftersom arbetsplatsen skulle gå under. Det egna jobbet och den egna personen upplevs alltså vara oerhört viktigt för de svenska papporna.

I det här sammanhanget måste jag i ärlighetens namn ta ner mig själv på jorden. Jag har varit förtegen om min egen pappaledighet och koncentrerat mig på att kritisera andra fäder som tar ut för lite eller inget alls av ledigheten, vilket skulle kunna tolkas som att jag tar ut minst hälften av ledigheten utan knussel. Sanningen är den att jag har varit hemma på heltid sedan den 12/3 och börjar jobba halvtid på måndag. Vilket blir ca fyra månaders full ledighet. Fram till jul kommer jag följaktligen att vara ledig på halvtid. Så någon superjämställd hjältepappa är jag inte.

Totalt sett kommer nog min frus och mitt uttag bli ganska jämt i slutändan ändå, men som sagt, jag kopplade inte bort mig från jobbet mer än fyra månader, delvis under semestertider dessutom. Min fru var hemma nio månader. Det är lite skillnad. Och jag kan inte förneka att beskrivningen i SvD känns bekant. Men inte på det viset att jag tror att de inte klarar sig utan mig eller att mitt jobb är så fruktansvärt viktigt utan snarare så att jag är rädd att förlora min ställning på jobbet, att de ska glömma vilken bra och trevlig medarbetare jag är och att de ska tycka att min vikarie är bättre än vad jag är. Min fru hade samma tankar före sin ledighet. Hon våndades riktigt rejält faktiskt, med all rätt eftersom de inte tog in en vikarie för henne utan delade upp hennes jobb på befintlig personal. Men hon bet ihop och var hemma nio månader. Det är fan strongt! Sånt vågar inte vi fega svenska pappor.

—————-
Now playing: Francoise Hardy – Ce Petit Coeur
via FoxyTunes

Inskolning: Dag 2

Redan idag, andra dagen, var dottern på dagis från 9 till 15, vilket är samma tid som hon kommer att vara där sen efter inskolningen också. Liksom igår började det lite trevande, men det gick snabbt över. Hon trivs som fisken i vattnet med alla nya leksaker och kompisar. Personalen är dock inte helt accepterad än. Det två fröknar och den ena är så gott som godkänd. Jag räknar med att dottern tillkännager det imorgon. Den andra har ganska långt kvar till ett godkännande. Hon har liksom varit lite för påstridig, enligt vår dotter ska jag säga för så värst påstridig har hon faktiskt inte varit, men dottern är hyperkänslig för sånt beteende. Hon är som en katt som själv vill bestämma när det är dags att ta kontakt. Det lossnar säkert med den andra fröken också, men det kan nog dröja till slutet av veckan. Vi får se.

Imorgon ska jag gå ifrån henne ett par timmar. Det blir spännande.

—————-
Now playing: The National – Mistaken For Strangers
via FoxyTunes

Inskolning. Dag 1

Idag var det dagen I som i Inskolning. I den stekande hettan rullade jag iväg dottern i hennes vagn och med beslutsamma steg gick jag de ca 500 meterna till dagiset. Efter en tvekande och reserverad start satte sedan dottern full fart och det var stoj och gamman ända fram till lunch 11:30. Efter lunch var dagen slut för den här gången. Hon var på förträffligt humör hela förmiddagen och det roliga var att det goda humöret hängde kvar hela dagen. Det var länge sen jag såg henne på så bra humör en hel dag.

Imorgon är det dags igen, 9-15. Det är med andra ord en intensiv inskolning.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger. En sista kommentar.

Mamma gillade inte boken, så där sprack mitt resonemang.

Ett resonemang som jag för övrigt ber er glömma illa kvickt. Om ni tillhör dem som har läst det, och förstår vad jag syftar på nu. Inlägget låg liksom och skavde i huvudet flera dagar efteråt, det blev kort sagt inte bra. Det var till och med flamsigare och ofärdigare än vanligt, och då är det inte bra. Ni som inte har läst inlägget ifråga, bry er inte om det. Jag tänker inte länka till det ens.

En del saker känns vettiga när man tänker dem, men de gör sig liksom inte ute i det fria. I det här fallet rörde det sig om nån slags personlig fördom som liksom alla personliga fördomar bör hållas personliga eftersom de inte låter sig analyseras på ett objektivt sätt. Det blir osmält. En mental spya. Och sånt sysslar inte Alex Schulman med. Så glöm allt jag har skrivit om tantböcker i synnerhet och Nu vill jag sjunga… i synnerhet. Förutom att det är en medioker bok.