… så hade mitt förra inlägg fått kommentarerna att hagla med krav på en förklaring och kanske även en och annan idiotförklaring, tror jag. Men jag är ju inte Alex Schulman så hittills har det droppat in en kommentar. Det är Anna-Stina som ber mig att utveckla vad det är som är tantigt i Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Och som jag svarade henne så var det meningen att jag skulle förklara mig lite bättre än vad som blev fallet. Så här kommer, för Anna-Stina och alla andra som undrar men som inte vågar fråga, en förklaring.
Först och främst vill jag klargöra att ”tantbok” i mitt språkbruk inte är synonymt med dålig litteratur. Det finns en del i Nu vill jag sjunga… som jag tycker är dåligt, men det är inte det som gör det till en tantbok. En tantbok är en bok som jag tror att min mamma skulle tycka om. Helt enkelt.
Det är ju en förklaring som inte hjälper Anna-Stina, och alla er som i likhet med henne inte känner min mamma än mindre vet vad hon har för smak, särskilt mycket. Men om vi säger så här: Ponera att jag tycker att Nu vill jag sjunga… och Jack är två jämnbra böcker och en 18-årig kille kommer och frågar mig vilken av de två han ska välja så är valet självklart Jack. Valet är lika självklart om det är en 40-årig man som frågar. För jag tror, fördomsfullt eller ej, att de manliga läsarna kommer att uppskatta Jack bättre.
Sen tror jag även att det finns en viss universalitet i min känsla. Mammareferenser kör vi väl alla med? ”Filmen Höstlegender tyckte jag inte om, men mamma skulle nog gilla den” eller ”Jag tittar aldrig på Morden i Midsommer, men mamma kollar jämt”.
Så ni som har läst Nu vill jag sjunga… och inte gillade den särskilt mycket, tror ni inte att er mamma skulle gilla den? Eller om ni har läst den och tyckte om den, är du möjligen någons mamma?
juli 27, 2007 kl 10:51 |
Hihi, den jag direkt kommer på som har läst boken och som jag vet gillar den är min fd kollega, en 25-årig tjej som inte är mamma. Här har hon förresten skrivit om boken: http://barbabloggen.blogspot.com/search?q=milda+s%C3%A5nger
Sedan är det väl så att man sällan vill definiera in sig själv i ett fack, ”jaha, jag är mamma och gillar boken, alltså är jag en tantbokläsare”.
Det ligger alltid en fara och kanske en kränkning(?) i generaliseringar, men vi gör dem ju hela tiden, annars skulle det inte funka.
Jag tycker att du själv har valt en fin kategori här på bloggen, Magnus, ”Papa”. Hur många pappabloggar finns det i relation till mammabloggar? Inte särskilt många, tror jag.
juli 27, 2007 kl 12:38 |
Din fd kollega är väl undantaget som bekräftar regeln.
Det ska väl erkännas att formuleringen var en medveten provokation för jag ville se responsen. Polemik brukar ju gå hem i bloggosfären. Inlägget har lästs av relativt många, mer än vad som normalt besöker mig, men reaktionen har uteblivit. Det tigande samtycket?
Det finns faktiskt en hel del pappabloggar. När jag började blogga trodde jag i min enfald att jag skulle vara unik, men icke. Men helt säkert finns det ännu fler mammabloggar.