Jag har läst en tantbok

För ett par veckor sen var det en artikel i DN som handlade om huruvida män och kvinnor läser på olika sätt och om det finns ”manliga” och ”kvinnliga” böcker. Eller, jag tror att den handlade om det. Jag läste den nämligen inte och jag har försökt leta rätt på den på nätet utan att lyckas.

Hursomhelst så har jag läst Nu vill jag sjunga dig milda sånger som jag skulle vilja klassificera som en typisk tantbok, dvs en bok som jag inbillar mig uppskattas mest av kvinnor, kanske främst medelålders kvinnor. Det är inte en dålig bok. Den har sina stunder och det var lite lagom trivsamt att läsa den när jag valde att inte störa mig på dess skönhetsfläckar. För det finns mycket i boken som jag egentligen storknar av. Exempel: den ena av bokens huvudpersoner ”böjer sig upp för att ta emot” sin pojkvän när de har sex. Beskrivningar av det typen är inget jag går igång på iallafall. Och alla meningslösa miljöbeskrivningar, eller beskrivningar överhuvudtaget. Den innehåller så mycket överflödigt jamsande så man kan hoppa över flera sidor utan att missa nåt.

Men jag har hört många positiva omdömen, företrädelsevis av de kvinnliga svensklärarna på skolan där jag jobbar och boken har ju sålt bra. Till kvinnor tänker jag mig.

Anledningen till att jag läste den är att jag fick den av min chef innan sommarn och jag tänkte att jag måste ju kunna säga till henne att jag har läst den när jag kommer tillbaka från pappaledigheten. Så nu har jag gjort det. Och jag är inte imponerad. Se vad som skrivs om den på dagens bok och Bokhora. Det är ungefär så jag känner också.

Undrar om min chef stöter på mig? Varför fick jag en bok? Fick mina kollegor också böcker? Frågorna hopar sig kring denna tantbok.