Jag sitter och lyssnar på Smashing Pumpkins nya skiva Zeitgeist. Jag skrev tidigare om deras återförening och nu är alltså skivan ute i det fria. Eller återförening och återförening, två medlemmar (D’Arcy och James Iha) fattas ju så riktigt som förr är det inte.
Tyvärr tvingas jag konstatera att resultatet av denna så kallade återförening inte blev nån höjdare. Det är med andra ord en ganska medioker skiva jag sitter och spisar just nu. Den är inte alls usel, men det känns liksom onödigt och otillfredsställande att sitta och lyssna på nåt halvdassigt när det är så mycket sämre än Smashing Pumpkins ”förr i tiden”. Jag menar, jag satt helt andäktigt och lyssnade på Siamese Dream när den kom. Upprätt på en stol satt jag och sög i mig varenda litet ljud och var helt salig. Det är jag inte nu. Snart byter jag till nåt annat kan jag meddela.
En fråga poppar då upp i mitt huvud – är det Smashing Pumpkins som är sämre nu jämfört med för tio år sen då jag var ett stort fan, eller är det jag som har ändrat mina preferenser? Eller om man formulerar det så här: Skulle jag tycka att Siamese Dream var en topp 10-skiva om den släpptes idag?
Svårt att svara på, men jag tror iallafall att det är en objektiv sanning att den nya skivan inte håller samma klass som Siamese Dream. Men å andra sidan sitter jag väldigt sällan upprätt på en stol och suger i mig varenda ljud och blir salig när jag lyssnar på musik nuförtiden. Tyvärr. Man blir väl avtrubbad eller vad det nu är. Det blir naturligtvis svårare och svårare att känna sig salig. Kanske särskilt när det handlar om gamla husgudar och favoriter som i mitt fall Smashing Pumpkins. För att jag ska bli nöjd måste de ju göra mig salig och då räcker det inte ens med att göra en skiva som är lika bra som Siamese Dream eftersom det som gjorde mig salig för femton år sen inte räcker för att göra mig salig idag. Det är hårda krav det.
Med allt detta vill jag inte säga att jag inte får kickar av musik längre, för det händer. Men inte lika ofta som förr. Och inte av samma sorts musik som förr. Smaken ändras och man tröttnar på gammal skåpmat. Det är väl naturligt antar jag.
För tillfället är det den här låten som ger mig den hårdaste kicken.
You Don’t Know Her Name (Maps)
