Det blir ytterligare en veckas uppehåll här eftersom det är dags för den årliga gotlandssemestern imorgon. Jag pratade med mamma idag (som bor där) och det lät på henne som vi inte ska ställa in oss på sol och bad. Och som den bofaste gotlänning hon nu har blivit så beklagade hon sig över att det var så fullt med turister i stan. Man får väl hoppas på skapligt väder iallafall.
När vi kommer hem är det dags att skola in dottern på dagis. Jag skrev ett inlägg tidigare om glädjen över att få dagisplats sen dess har vi fått anledning att glädja oss ännu mer. Vi har nämligen lyckats få plats på det mest eftertraktade dagiset i den här delen av stan. Fråga mig inte hur det gick till. 1 ½ års kö hade vi hört och förväntade oss inte att hon skulle börja där i höst. Jag besökte dagiset när vi fick beskedet och det verkar riktigt bra. Jag som själv inte gick på dagis och är lite skeptisk till verksamheten blev lättad och kände att vi kan lämna henne där och veta att hon har det bra. Det blir nog kul för henne att leka med andra barn. Att gå här hemma med mig dagarna i ända kan inte vara så kul.
Det innebär följaktligen också slutet på min pappaledighet. Men bara delvis. När hon börjar på dagis ska jag börja jobba halvtid och vara den som lämnar och hämtar henne. Det känns faktiskt skönt att börja jobba lite, så här efter sommarn. Det känns naturligt på nåt sätt. Det blir halvtid fram tills det är dags för tillökning efter jullovet nån gång.
… så hade mitt förra inlägg fått kommentarerna att hagla med krav på en förklaring och kanske även en och annan idiotförklaring, tror jag. Men jag är ju inte Alex Schulman så hittills har det droppat in en kommentar. Det är Anna-Stina som ber mig att utveckla vad det är som är tantigt i Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Och som jag svarade henne så var det meningen att jag skulle förklara mig lite bättre än vad som blev fallet. Så här kommer, för Anna-Stina och alla andra som undrar men som inte vågar fråga, en förklaring.
Först och främst vill jag klargöra att ”tantbok” i mitt språkbruk inte är synonymt med dålig litteratur. Det finns en del i Nu vill jag sjunga… som jag tycker är dåligt, men det är inte det som gör det till en tantbok. En tantbok är en bok som jag tror att min mamma skulle tycka om. Helt enkelt.
Det är ju en förklaring som inte hjälper Anna-Stina, och alla er som i likhet med henne inte känner min mamma än mindre vet vad hon har för smak, särskilt mycket. Men om vi säger så här: Ponera att jag tycker att Nu vill jag sjunga… och Jack är två jämnbra böcker och en 18-årig kille kommer och frågar mig vilken av de två han ska välja så är valet självklart Jack. Valet är lika självklart om det är en 40-årig man som frågar. För jag tror, fördomsfullt eller ej, att de manliga läsarna kommer att uppskatta Jack bättre.
Sen tror jag även att det finns en viss universalitet i min känsla. Mammareferenser kör vi väl alla med? ”Filmen Höstlegender tyckte jag inte om, men mamma skulle nog gilla den” eller ”Jag tittar aldrig på Morden i Midsommer, men mamma kollar jämt”.
Så ni som har läst Nu vill jag sjunga… och inte gillade den särskilt mycket, tror ni inte att er mamma skulle gilla den? Eller om ni har läst den och tyckte om den, är du möjligen någons mamma?
För ett par veckor sen var det en artikel i DN som handlade om huruvida män och kvinnor läser på olika sätt och om det finns ”manliga” och ”kvinnliga” böcker. Eller, jag tror att den handlade om det. Jag läste den nämligen inte och jag har försökt leta rätt på den på nätet utan att lyckas.
Hursomhelst så har jag läst Nu vill jag sjunga dig milda sånger som jag skulle vilja klassificera som en typisk tantbok, dvs en bok som jag inbillar mig uppskattas mest av kvinnor, kanske främst medelålders kvinnor. Det är inte en dålig bok. Den har sina stunder och det var lite lagom trivsamt att läsa den när jag valde att inte störa mig på dess skönhetsfläckar. För det finns mycket i boken som jag egentligen storknar av. Exempel: den ena av bokens huvudpersoner ”böjer sig upp för att ta emot” sin pojkvän när de har sex. Beskrivningar av det typen är inget jag går igång på iallafall. Och alla meningslösa miljöbeskrivningar, eller beskrivningar överhuvudtaget. Den innehåller så mycket överflödigt jamsande så man kan hoppa över flera sidor utan att missa nåt.
Men jag har hört många positiva omdömen, företrädelsevis av de kvinnliga svensklärarna på skolan där jag jobbar och boken har ju sålt bra. Till kvinnor tänker jag mig.
Anledningen till att jag läste den är att jag fick den av min chef innan sommarn och jag tänkte att jag måste ju kunna säga till henne att jag har läst den när jag kommer tillbaka från pappaledigheten. Så nu har jag gjort det. Och jag är inte imponerad. Se vad som skrivs om den på dagens bok och Bokhora. Det är ungefär så jag känner också.
Undrar om min chef stöter på mig? Varför fick jag en bok? Fick mina kollegor också böcker? Frågorna hopar sig kring denna tantbok.
Ja, så är det faktiskt. Vår dotter ska bli storasyster. Vi har varit på ultraljud och allt såg bra ut. Nästa ultraljud är 23/8. Det är nästan lika spännande som första gången, men erfarenheten gör att jag känner mig lite mer avslappnad. Det enda som jag tycker är lite synd är att dottern är för liten för att förstå att hon ska bli storasyster. Våra grannar fick sitt andra barn förra helgen. Deras första barn, en dotter på 4 år, var väldigt förväntasfull under graviditeten. När de väckte henne på morgonen när det var dags att åka till BB utbrast hon: Äntligen! Det betvivlar jag att vår blivande storasyster kommer att göra, men förhoppningsvis kommer hon att få glädje av sitt syskon ändå.
De första nätterna på landet förra veckan sov jag som en gris och drömde helt fantastiska drömmar. De var som långfilmer, hade en intrig, starka karaktärer och dramatiska vändpunkter. Den andra natten drömde jag om förlossningen av vårt andra barn. Jag var inte hemma när vattnet gick och jag hann inte fram till BB i tid. Orsaken var att jag befann mig på en bar med Kristján, en kille som jag träffade på Island. Kristján kastade ett glas vatten på en av gästerna, som visar sig vara ingen mindre än Kjell Bergqvist varpå Kjell börjar jaga oss över stock och sten.
Resten av drömmen bestod av vår flykt för livet undan Kjell Bergqvist, en skådespelare som jag för övrigt beundrar mycket, bland annat för att han bor i Torshälla där jag också har bott som barn. Det var en spännande dröm utan att vara så där otäck som jagaddrömmar annars kan vara. Men jag undrar: varför just Kjell Bergqvist? Har jag fallit offer för mediabilden av honom? Och i så fall borde inte Torsten Flinck ha varit en ännu bättre jagare? Mediabilden av honom är ju att han är helt och hållet från vettet och alltså borde skrämma mig ännu mer. Men som sagt drömmen var inte särskilt skrämmande. Det var väl helt enkelt så att jag ville ha Kjell Bergqvist i rollen som jagare i min filmiska dröm.
Det blev en pojke för övrigt och min fru hade full förståelse för att jag uteblev från förlossningen.
och det gläder mig att även Lily Allen tillhör denna exklusiva skara. Det gör även Mark Wahlberg, Chandler i Vänner och möjligen också Elizabeth I:s mamma, enligt Wikipedia. Och så förstås Scaramanga, boven i Mannen med den gyllene pistolen.
Läs mer om den tredje bröstvårtan på den här bloggen.
Idag är det vardag igen. Bara dottern och jag. Frugan har nämligen en veckas avbrott i semestern och jobbar den här veckan. Helt odugligt arrangemang tycker jag, men hon tycker det är bra även om det inte var självvalt.
Förra veckan var vi på landet tillsammans med svågern och hans familj. Kvinnorna tog hand om dottern och hennes kusin (snart 2 år) och lagade maten medan männen målade fönster. Traditionell arbetsfördelning. Det tog en hel vecka för oss att bli klara. Fyra fönster, två man i en vecka. Skapligt drygt arbete! Vädret var rätt kasst hela veckan så det gjorde inget att vara upptagen med nåt konstruktivt. Det hände inte mycket värt att rapportera om egentligen förutom ett bråk kvinnorna emellan den andra kvällen. Men det kan inte ha varit så farligt för när stormen hade bedarrat och jag vågade mig ut så stod de båda två rödgråtna och skrattade. Sånt är svårt för en konfliktskygg och långsint stackare som jag att förstå.
Under veckan fick uträttat nåt som har hängt över mig i ett års tid. Jag planterade dottern vårdträd (frun vill inte ha det på tomten så det fick stå på landet), en kastanj som hon fick av sin farfar. Hoppas verkligen det tar sig.
Nu är det alltså vardag här hemma igen åtminstone i en vecka. Nästa vecka har frugan semester igen och då åker vi över till Gotland en vecka. Förhoppningsvis blir det bland annat en teaterkväll. Hamlet spelas ju i Roma klosterruin. Och förhoppningsvis blir det bättre väder! Jävla skitsommar!
Det bär mig emot att stjäla ifrån andra, men eftersom det handlar om en gammal skolbusskompis så kanske hon förlåter mig.
Det är Populärkultursjunkien som har gjort mig uppmärksam på den här banbrytande låten/videon. Den är det roligaste på länge, så jag måste bara dela med mig här. Igår hade jag låten på hjärnan hela dagen och det är inte särskilt praktiskt kan jag säga.
Igår, på kronprinsessans födelsedag, hade DN en skönt republikansk approach. Andra tidningar hade laddat upp med späckade rojalistiska bilagor medan DN uppmärksammade händelsen med ett inlägg på DN Debatt. Där konstateras att om Victoria tillåts gifta sig med Daniel så innebär det slutet på monarkin. Jag är inte säker på att det är så väl, men jag hoppas.
Nu är det dags för en vecka på landet. Jag tror även det kan vara ett ypperligt tillfälle att börja snusa igen. Lappsjuka here I come!
Jag sitter och lyssnar på Smashing Pumpkins nya skiva Zeitgeist. Jag skrev tidigare om deras återförening och nu är alltså skivan ute i det fria. Eller återförening och återförening, två medlemmar (D’Arcy och James Iha) fattas ju så riktigt som förr är det inte.
Tyvärr tvingas jag konstatera att resultatet av denna så kallade återförening inte blev nån höjdare. Det är med andra ord en ganska medioker skiva jag sitter och spisar just nu. Den är inte alls usel, men det känns liksom onödigt och otillfredsställande att sitta och lyssna på nåt halvdassigt när det är så mycket sämre än Smashing Pumpkins ”förr i tiden”. Jag menar, jag satt helt andäktigt och lyssnade på Siamese Dream när den kom. Upprätt på en stol satt jag och sög i mig varenda litet ljud och var helt salig. Det är jag inte nu. Snart byter jag till nåt annat kan jag meddela.
En fråga poppar då upp i mitt huvud – är det Smashing Pumpkins som är sämre nu jämfört med för tio år sen då jag var ett stort fan, eller är det jag som har ändrat mina preferenser? Eller om man formulerar det så här: Skulle jag tycka att Siamese Dream var en topp 10-skiva om den släpptes idag?
Svårt att svara på, men jag tror iallafall att det är en objektiv sanning att den nya skivan inte håller samma klass som Siamese Dream. Men å andra sidan sitter jag väldigt sällan upprätt på en stol och suger i mig varenda ljud och blir salig när jag lyssnar på musik nuförtiden. Tyvärr. Man blir väl avtrubbad eller vad det nu är. Det blir naturligtvis svårare och svårare att känna sig salig. Kanske särskilt när det handlar om gamla husgudar och favoriter som i mitt fall Smashing Pumpkins. För att jag ska bli nöjd måste de ju göra mig salig och då räcker det inte ens med att göra en skiva som är lika bra som Siamese Dream eftersom det som gjorde mig salig för femton år sen inte räcker för att göra mig salig idag. Det är hårda krav det.
Med allt detta vill jag inte säga att jag inte får kickar av musik längre, för det händer. Men inte lika ofta som förr. Och inte av samma sorts musik som förr. Smaken ändras och man tröttnar på gammal skåpmat. Det är väl naturligt antar jag.
För tillfället är det den här låten som ger mig den hårdaste kicken.
Jag satt och googlade lite på mördarsniglar, mest i syfte att hitta en bild till det inlägg som jag är i färd med att skriva. Vid närmare eftertanke kom jag fram till att jag hatar mördarsniglar så mycket att de inte förtjänar en bild här i bloggen. Dessutom så gör de sig inte så bra på bild.
Hursomhelst så hittade jag den här artikeln. Där står det att efter en mild vinter, som det ju var senast, är det upplagt för snigelinvasion och därför bör man gå ut hårt mot sniglarna redan i april. Synd att jag inte läste den artikeln när den publicerades (i april). Då hade man kanske sluppit vada i mördarsniglar.
För några dagar sen när det regnade som värst plockade jag ca 1 kg sniglar varje kväll. Och jag hörde om en granne som en kväll plockade 600 st! Sjukt.
Och varför detta hat mot denna slemmiga livsform? Har inte mördarsnigeln också känslor? Frågar ni er kanske. I synnerhet om ni inte har en egen trädgård. Har man en trädgård är det lätt att hata dem kan jag säga. De har gått hårt åt min lilla täppa som jag med så glatt humör arrangerade tidigare i våras. Därför säger jag, måste de dö!
Egentligen har jag inget vettigt att säga, men jag har tid över och sitter vid datorn så jag tänkte att va fan, lite kluddrande i bloggen kanske piggar upp.
Vädret till trots har jag glidit in i det fullkomliga semesterkomat. Jag har varken koll på omvärlden eller min närmaste omgivning längre. Vårt hem är en byggarbetsplats där fadern och svärfadern jobbar i sitt anletes svett, svärmor servar med mat och fika och min hustru, som har semester, ser efter Clara. Jag själv varierar mellan att titta på/försöka hjälpa till när gubbarna jobbar, ta hand om Clara när frugan av nån anledning gör nåt annat och att göra nåt helt annat som när jag idag åkte till tippen med ett släp ris från häckklippningen.
Vardagen ser med andra ord helt annorlunda ut mot det jag har vant mig vid. Pappaledighet och markservice har bytts mot nåt diffust och det är både skönt och inte skönt. Tidigare visste jag iallfall vad jag skulle göra. Nu gäller det att leta upp nåt som jag kan göra. För även om det skulle vara skönt att sätta sig på altanen och läsa en bok så kan jag ju inte göra det när det jobbas runtomkring mig. Det positiva med hela situationen är att det dåliga vädret inte stör så mycket när man har fullt upp som fallet är här. En annan väldigt positiv sak är att det jobb som utförs, företrädelsevis av pappa och svärfar, innebär att huset utrustas med ytterligare två sovrum, vilket behövs. Ska bli otroligt skönt när det är klart.
Bokläsning har det blivit litegrann på kvällstid. Volvo lastvagnar av Erlend Loe har jag avverkat och nu är jag inne i Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Båda är böcker som har legat och pockat på min uppmärksamhet ända sen förra bokmässan då jag hörde respektive författare berätta om sina böcker. Något de gjorde så bra så att jag kände att jag var tvungen att läsa dessa böcker, nån gång. Nån gång blev således nu och jag har följande omdöme att ge. Den förstnämnda är jag lite besviken på. Erlend Loe är en av mina favoritförfattare. Jag gillar Naiv. Super väldigt mycket och Expedition L är av de bästa böckerna som jag har läst på senare år. Volvo lastvagnar infriar inte riktigt mina högt ställda förväntningar. Den är rolig och så och den karakteristiska Loe-stilen finns där. Jag tror det är personerna i boken som känns lite… jag vet inte… overkliga kanske. Och en smula ointressanta också faktiskt.
Drömfakulteten har jag inte läst färdigt än, ca 100 sidor återstår, men jag dristar mig till att redan nu säga att jag tycker om boken. Jag brukar ha svårt för dylika texter, dvs poetiskt målande och drömska texter. Jag brukar vilja ha en högre konkretionsgrad. Men här funkar det måste jag säga. Mycket fascinerande läsning. Hoppas det håller hela läsningen ut.
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
