Ett tips i all hast

Ska alldeles strax trotsa regnet och ge mig ut och klippa häcken och sen är risken överhängande att bloggen vilar ett par veckor. Mycket att stå i nu nämligen. Men först ett tips som jag snappade upp på Sonics sajt: Katastrofala omslag.

Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid

Eller det vet jag inte om det gjorde. Men den boll som spelades var iallafall inte så här sinnesjuk. Jag som trodde att leda sitt lag till seger i la liga var nåt eftersträvansvärt.

Dags att knyta ihop vi-som-aldrig-sa-hora-säcken

Ett av mina första inlägg här handlade om Vi som aldrig sa hora som jag planerade att läsa när jag gick hem på min föräldraledighet. Det visade sig dock att föräldraledighet och läsning inte gick att kombinera särskilt bra, särskilt inte när jag hade en uppsats att tänka på dessutom. Det har jag inte nu längre (åtminstone inte förrän i augusti) så nu har jag hunnit med att läsa litegrann. Senast gjorde jag slag i saken och läste Ronnie Sandahls debut som det snackats så mycket om under våren. En drös människor har hamnat här på bloggen efter att ha sökt på bokens titel och förmodligen blivit besvikna eftersom jag inte ens hade läst den.

Men nu har jag alltså gjort det och jag kan säga så här: Mycket skrik för lite ull, sa kärringen klippte grisen.

Sandahl har fått en del ris i recensionerna. Helt oförtjänt för boken är inte så usel. Han har också fått en del rosor, också det oförtjänt för den är inte så bra.

Den är helt ok. Graden av igenkänning är för mig på gränsen till maximal och det är nog det som gör att jag tycker om boken, för det gör jag. Men så mycket mer än igenkänning är det inte. Jag gissar att bokförlagen får in containervis med snarlika manus varje år, men eftersom de inte kommer från en känd penna så refuseras de. Vi som aldrig sa hora råkar komma från en känd penna och ansågs tack vare det vara publicerbar. I en av omslagsflikarna skriver Linda Skugge att det är helt otroligt att en så ung kille har en egen berättarröst. Jag hör inte en utan flera berättarröster och ingen av dem är hans egen. De tillhör framför allt Jocke Berg, Morrissey och Håkan Hellström. Det förvånar mig att Linda Skugge inte hörde det.

Nej, stora sågen ska inte fram. Inte heller nobelpriset. Även om jag nån gång hörde Alex Schulman berätta att Ronnie Sandahl har jämfört sig själv med Hemingway. Jag gillar boken som sagt, tycker den är värd att läsa. Funderar på att rekommendera svensklärarna att köpa in den som klassuppsättning när jag börjar jobba igen. Hade jag varit 19-20 år när jag ihärdigt lyssnade på Kents debut, läste Jack, drack Montepulciano d’Abruzzo, levde efter klädkoden ”I wear black on the outside because black is how I feel on the inside” och olyckligt kär lyssnade på Nick Caves Your funeral my trial i sällskap med herr Ågren, då hade jag älskat den här boken. Jag hade burit med den som en bibel och dyrkat Ronnie Sandahl. Då var jag inte helt olik huvudpersonen Hannes och det hade känts som om Vi som aldrig sa hora handlade om mig.

22 år gammal inledde jag mitt första långa förhållande. Liksom Hannes kunde jag inte fatta att hon ville ha mig. Jag tänkte att det var bäst att anstränga sig så jag inte sjabblade bort det. Hon hade ett ganska hett temprament och en stark vilja och mitt sätt att hantera det var att vara henne till lags. Jag ville ju inte sjabbla bort det. Det handlade inte om några stora uppoffringar eller avkall på min personlighet som jag gjorde. Jag minns det mer som ett tillstånd av att ständigt vara på min vakt för varje liten humörsvängning eller tecken på att nåt var på tok. Efter två år tillsammans flyttade vi ihop och jag borde givetvis ha tänkt att min position som pojkvän inte var så osäker trots allt. Jag fortsatte dock i samma spår. Det började bli ett beteende, svårt att bryta. Och skulle jag bryta det, tänkte jag, skulle det komma som en chock för min sambo och helvetet skulle bryta lös. Efter ca tre år tillsammans fick jag nog, jag pallade inte med det längre. Min enda rationella lösning på problemet var att göra slut.

Jag betedde mig fullkomligt idiotiskt från början till slut. Det inser jag ju nu. Jag fattade inte att hon förmodligen älskade mig lika mycket som jag älskade henne. Men med högst blygsam erfarenhet av tjejer och ringa erfarenhet av förhållanden med tjejer var det inte lätt att bara vara sig själv. Mig själv hade ju inte räckt för tjejerna tidigare.

När förhållandet var slut sa hon att en av sakerna som hon hade stört sig på hos mig var att jag aldrig blev arg och aldrig sa ifrån. Så kan det vara.

Jag har förresten sagt hora en gång. Det var i mellanstadiet, i 4:an tror jag. Jag och en kompis stod i matsalen och gnabbade, helt vänskapligt, med en två år äldre tjej. Jag minns inte vad det rörde sig om, bara att det var nåt helt oförargligt, att vi ville låna nåt av henne eller nåt sånt. Hur det nu var så var hon inte överens med oss, vände på klacken och gick varpå jag utbrast ”jävla hora!”. Jag hade lika gärna kunna sagt ”jävla kärring!” eller”jävla c-p!” eller nåt annat tidstypiskt skällsord, men jag valde alltså nåt lite grövre. Just när orden lämnade min mun frös jag fast av chocken. Jag ville bara sjunka genom golvet och försvinna. Minnet stannar där så jag vet faktiskt inte vad som hände sen.

Morgonnyheterna

Dagens frukostläsning av DN (för övrigt snart ett minne blott) informerade mig bland annat om två intressanta ting:

Det första är en sån där klassisk ”jag visste väl det!”. En kvalitativ undersökning som Försäkringskassan har gjort visar att pengar inte är avgörande när föräldraledigheten fördelas. Det här är något som jag har skrivit en hel del om här så jag tänker inte tjata om det igen. Min åsikt finns någonstans här på bloggen för den som är intresserad.

Den andra nyheten som jag ägnade särskilt intresse den här morgonen var släktforskningen som bedrivits för att spåra tamkattens ursprung. Tamkatten föddes tydligen i Mellanöstern. Eftersom jag tyckte att det var intressant läsning så har ni kanske gissat att jag är en så kallad kattmänniska. Helt riktigt.

Jag tänkte nu ta tillfället i akt och presentera den fjärde familjemedlemmen, Elliott, uppkallad efter Elliott Smith, 2 ½ år , kastrerad, av rasen brittisk korthår, färg: blå (i själva verket är han grå, men färgen heter ”blå”).

När jag växte upp hade vi nästan alltid katt. En period hade vi fyra stycken vilket var lite mycket. Två stycken tycker jag är idealet. Därför är jag inte helt nöjd med situationen som den ser ut idag då vi bara har en katt, för tillfället liggandes bredvid datorn på köksbordet. Då och då försöker jag övertyga min kära hustru om att vi behöver en till katt, men utan framgång. Det ser ut som att jag, och Clara som är väldigt förtjust i Elliott, får klara oss med en katt. Usch nu känner jag mig som en sån där galen djurmänniska som behandlar sina husdjur som om de var människor, eller som om de var bättre än människor snarare. Det får jag väl bjuda på då.

 

Hipp hipp hurra!

I bloggen för pappor kan det ju passa att gratulera sin pappa som fyller år idag. Grattis Pappa! Inte för att du läser det här, men ändå.

Överge ärans och hjältarnas språk?

Professor Marian Radetzki föreslår att vi ska skrota svenska språket och övergå till att tala engelska istället. Först blev jag ordentligt upprörd när jag läste Radetzkis ”anspråkslösa förslag” på essäsidan i DN, men efter att ha läst igenom texten och funderat lite och insett det omöjliga och befängda med förslaget känner jag mig mer sansad.

Han har en poäng med att det finns stora vinster med att bedriva forskning på engelska det förnekar jag inte. Att svenskan sen länge har förlorat sin betydelse som forskarspråk i Sverige må vara sorgligt men förmodligen ofrånkomligt. Att utvecklingen kommer att gå ännu längre och att engelskan blir vad latinet var på medeltiden – ett lingua franca i lärda kretsar är inget jag välkomnar, men icke desto mindre verkar det peka åt det hållet. Så långt kan jag alltså hålla med Radetzki. Svenskan har ingen framtid inom vetenskapen, låt oss använda engelska istället. Det görs ju redan så det är inte mycket att bråka om.

Men varför WHYYY! ska vi gå ännu längre och överge vårt modersmål helt och hållet? Det fungerar ju alldeles utmärkt att konversera, skriva poesi och låttexter, läsa nyheter och tänka abstrakta tankar med. Radetzkis argument är att vi med engelskan som modersmål kommer att kunna göra ännu större avtryck och intryck på omvärlden eftersom vi når ut över hela världen. Som det är nu är engelskan vårt andra språk och ett andra språk lär man sig inte helt tillfredsställande och på så vis kommer vi svenskar alltid att ha ett handikapp om vi inte anammar engelskan som modersmål.

De forskare och lärde män som vill börja tala engelska istället för att lyckas bättre internationellt i sitt arbete kan det väl vara fritt fram för att göra så, men jag tycker inte att de ska diktera villkoren för hela svenska samhället. Det är säkerligen många som känner sig fullt tillfreds med sin skolengelska.

Om man bortser från alla motargument som har med svenskans förtjänster, vårt kulturarv osv att göra eftersom de ytterst är av emotiv karaktär, så kvarstår ändå ett – hur ska det gå till när svenskan byts ut mot engelska? Radetzki hyser ingen större förhoppning om att hans förslag ska realiseras inom överskådlig framtid och har därför inte tänkt igenom tillvägagångssättet för det här projektet. Det är synd för det hade varit intressant att höra exakt hur han tänker sig att det här ska gå till. Jag tror inte att det låter sig göras så lättvindigt som han tycks tro när han drar exempel på hur invandrare snabbt lär sig det nya hemlandets språk och redan vid andra generationen behärskar det till fullo. Skillnaden där är ju att invandrare har hjälp av att vara beblandade med folk som talar språket ifråga som sitt modersmål, så skulle ju inte vara fallet om alla svenskar plötsligt började tala engelska. Första generationen skulle tala halvtafflig skolengelska som gradvis eventuellt förbättrades. Andra generationen skulle födas in i ett samhälle som inte behärskar sitt eget språk och skulle följaktligen inte heller nå upp till några större höjder i engelskan, osv.

Nu är jag ingen expert på språkinlärning på nåt sätt, men tror mig veta att inlärningen av det första språket med fördel sker i en omgivning där språket ifråga används som modersmål. Andra generationens invandrare har inte den omgivningen i hemmet, men utanför hemmet finns den.

Med andra ord tror jag att det här är ett dåligt förslag helt enkelt. Om det sker på naturlig väg, det vill säga att vi gradvis, utan att tänka på det, ersätter svenskan med engelskan och till slut talar engelska är det säkert möjligt att vi når dit Radetzki vill komma. Den som lever får se.

Essän verkar för övrigt vara en sammanfattning av idéer som presenterades i Marian Radetzkis bok Sverige! Sverige! Fosterland? som SvD skrev så här om tidigare i år.

Apropå språk så hörde jag en rätt rolig grej på Morgonpasset igår (tror jag). Det var i lyssnarfrågesporten och en fråga löd ”vad är Svenska akademiens valspråk?” Rätt svar är ”snille och smak” men den tävlande tänkte inte på Horaces gäng utan förmodligen på reggaegruppen Svenska akademien och svarade ”skånska”.

Dagens boktips

Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson

Boken behöver knappast nån utförlig presentation eller reklam och vill ni läsa en riktig recension av boken föreslår jag ett besök på dagens bok.

Först vill jag klargöra att jag har en ganska negativ inställning till deckare. Jag tycker att de är lite tråkiga helt enkelt. En deckare jobbar alltså automatiskt i uppförsbacke när den hamnar i mina händer. För att försöka omvärdera genren har jag det senaste året läst en hel del (för att vara jag) deckare. Det här var tredje på raken faktiskt, efter När jorden rämnar och Tandooriälgen. Min syn på deckargenren har väl mildrats något eftersom samtliga böcker har varit läsvärda, med viss tvekan för Tandooriälgen som visserligen var rolig stundtals, men det räckte inte riktigt. Män som hatar kvinnor är utan tvivel den bästa deckare jag har läst på senare år. Inte sen jag plöjde Stieg Trenter i mellanstadiet har jag varit så uppslukad av en mordgåta. Och till skillnad från en hel del annat inom genren så är det ytterst välskrivet. För min del kvittar det hur spännande det än blir i Liza Marklunds böcker när allt förutom just spänningsmomentet är uselt. Män som hatar kvinnor flyter fram som en fors, bara att flyta med.

Ett bättre sommarläsningstips kan jag knappt komma på eftersom boken utgör första delen i en trilogi. Man kan således fylla en stor del av sommaren (beroende på hur snabbt man läser) med högklassig spänning.

Sommar i P1 – live

Min vana trogen har jag prickat in en sommarvärd som jag inte alls ville höra, Alessandro Catenacci, men jag fortsätter lyssna eftersom han spelar riktigt bra musik. Young americans och Heroes av Bowie och nu (13:51) Walk on the wild side med Lou Reed.

UPDATE

Klockan är nu 14:15 och man kan väl säga att fortsättningen av hans program inte riktigt höll samma musikaliska klass.

Fler bibliotek

Som bibliotekarie måste jag lyfta fram en av dagens goda nyheter. Antalet bibliotek ökar. Förra året öppnades 27 nya bibliotek och det var första gången på flera år som antalet inte minskade.

Det var i DN jag läste detta, men tyvärr verkar de inte ha fått dit notisen i nätupplagan. Siffrorna är från Kulturrådets årliga statistik, som även visar att utlåningen av böcker fortsätter att minska och utlåningen av audiovisuella medier ökar.

Begränsade öppettider i sommar

Ni tappra lilla skara läsare som någorlunda regelbundet följer mitt kluddrande här på bloggen har säkert märkt att inläggen droppar in mer sporadiskt numera. Det har blivit så och så kommer det nog att förbli ett tag framöver. Dels så är jag inte lika fjättrad vid datorn längre nu när uppsatsskrivandet är avklarat, så andra aktiviteter finns att välja bland, till exempel så lockar utomhusvistelse alltmer, och dels så inleds det stora ombyggnadsprojektet på huset om en vecka. Då kommer far min och då ska han och jag slå våra kloka huvudet ihop med svärfar. Pappa har gjort en riktigt gedigen tillbyggnad på sitt hus så hans kompetens tvivlar jag inte på. Svärfar är en sån där gammeldags karl som kan allt, inom det här och angränsande områden iallafall. Så även där finns det stor kunskap.
Och jag då? Vad ska jag bidra med? Jag kan med nöd och näppe skruva ihop ganska komplicerade IKEA-möbler. Jag har visserligen byggandet av en isländsk ladugård på mitt CV, men jag var knappast drivande i det projektet. ”Gör så här”, ”gör så”, ”håll här”, sa de och så gjorde jag det. Det är nog det som blir mitt bidrag till projektet i sommar – jag kommer att göra vad jag blir tillsagd att göra utan gnäll eller ifrågasättande. Det finns inga uppgifter som är för hjärndöda eller ostimulerande för mig. Faktum är att jag förmodligen är en riktigt bra hantlangare.

Så där, det var en bra peppning. Nu känner jag mig lite bättre rustad inför vad som komma skall. Tack för att jag fick skriva av mig lite kära läsare och apropå inledningen, överge mig inte helt och hållet. Inlägg kommer att komma, men som sagt, sporadiskt. När man minst anar det blir det en stund över till bloggande och då ska jag ta tillfället i akt.

Sill och sånt

Midsommar är en trevlig högtid. Alla högtider där sill ingår är trevliga anser jag. Till och med påsk, som egentligen är ganska menlöst om man inte är barn eller kristen, känns helt ok eftersom det serveras sill.

Årets midsommarfirande blev lyckat konstaterade jag och frugan som stod värdar detta år. Vi firade ute på landet som sig bör och det ihärdiga regnet övervanns med hjälp av ett partytält, en bra investering. Ja, det är inte så mycket mer att orda om egentligen. Vi åt och drack och vi drack och åt. En halvhjärtad femkamp självdog efter en gren och så åt vi lite till. Personligen åt jag en hel del sill.

Vem blir den första kvinnliga Ernst?

Kom att tänka på en sak när jag läste den här TV-krönikan i Expressen. Först måste jag bara säga att jag håller med, Ernsts projekt börjar gå rejält över styr. Takkronan av ulltottar fick mig att undra om karln inte är lite utbränd eller nåt. Och gruset längs väggen… Han gjorde nåt liknande i en lägenhet nån gång. Det är tydligen nåt han gillar, men särskilt praktiskt kan man ju inte säga att det är.

Hursomhelst, Ernst har väl aldrig haft riktigt alla hästar hemma någonsin, och kanske just därför har han blivit en stor TV-personlighet i en genre som håller på att ta över tablåerna fullständigt – inredningsprogrammen. Alla kanaler har typ två program var i den här kategorin. Jag kan inte påstå att jag har full koll på samtliga, men några har jag kollat in. Jag är ju trots allt husägare. Det intryck som programmen ger mig är att det råder en väldigt traditionell arbetsfördelning. Kvinnan bestämmer stilen, handlar lite kuddar och blommor och målar kanske om ett bord, medan mannen gjuter ny betongplatta, snickar ihop en ny trapp, lägger nytt tak och bär in den nyinköpta soffan. Sen finns det vissa personer som flyter litegrann mellan ytterligheterna. Jag menar, det finns kvinnliga programledare som snickrar lite och manliga som arrangerar fruktskålar, men de är marginella företeelser. Se t.ex. på Bygglov där stereotypen kanske framträder som tydligast.

Jag vägrar att tro att det inte finns tänkbara kvinnliga alternativ till Matte och Willy i Bygglov. Det skulle vara kul att se den sista bastionen av accepterad ojämställdhet falla när den första kvinnan gör det grova ”karlgörat” i ett inredningsprogram i TV. Tills dess får jag nöja mig med Ernsts könsöverskridande åt andra hållet (han gör ju både det manliga och det kvinnliga jobbet, snacka om queer!)

Barn eller karriär? Det är frågan

E24 rapporterar om en studie utförd av SCB som visar att kvinnor som tar ut längre föräldraledighet har mindre möjligheter att göra karriär. Lång ledighet definieras som längre än 18 månader. Studien sträcker sig från 1974 till 2000 och vi får väl hoppas att nästa 30-årsperiod innebär en förändring. En början kan ju vara att papporna stannar hemma i större utsträckning så är det inte bara kvinnornas karriärer som drabbas.

Sen är det väl så att inom den offentliga sektorn, där många kvinnor har sitt arbete, är karriärmöjligheterna begränsade. Det kan säkerligen påverka såväl resultatet på den här studien som kvinnors val mellan föräldraledighet och arbete.

Från kvinnors karriärsmöjligheter är steget inte långt till jämställdhet. Jag läste att JämO Claes Borgström ska avgå, vilket jag tycker är synd. Egentligen har jag väl ingen välgrundad uppfattning om hur han har skött sitt jobb, men jag tycker han verkar vara en sympatisk person. Avgörande för min positiva inställning till honom är nog att han en gång för flera år sen i, jag tror det var Snacka om nyheter, berättade att han har lärt sina barn att kungar och drottningar bara finns i sagorna. Det tyckte jag lät republikanskt och bra.

Nåväl, Borgström slutar och JämO slås ihop med de tre övriga diskrimineringsombudsmännen till en überombudsman.

Sommarprat

Igår offentliggjordes vilka som ska vara årets sommarvärdar, även kända under titeln ”sommarpratare”. Jag gillar programmet, men brukar ha en förmåga att missa de värdar som jag i förhand helst vill höra. Om jag lyckas pricka in eller två stycken favoriter får jag vara nöjd. Förra året lyckades jag iallafall komma ihåg att lyssna på Jenny Wilson som gjorde ett helt ok program. Fler minnesvärda värdar blev det inte. Jo, Magnus Härenstam, hur kunde jag glömma?!

Och när jag en dag nåt år för en gångs skull lyckade komma ihåg tiden och satt bänkad vid radion. Jag visste inte vem som skulle prata men jag var beredd. Det var Nalin Pekgul. Inget ont om henne, men det var inte riktigt vad jag hade hoppats på. Samma sommar kommer jag ihåg att jag missade en rad personer som jag hade lyssnat på hellre än Nalin Pekgul.

Så i år ska jag min vana trogen missa: Martin Kellerman, Filip & Fredrik, Jessika Gedin och Howlin’ Pelle. Kolla här för hela listan om ni vill pricka för vilka ni ska missa, alternativt inte missa.

I dessa högteknologiska tider har förresten även jag möjligheten att lyssna på Sommar. Det går ju att få påminnelse via sms, lyssna på webben och i podradio eller genom att ta en konservburk och ge till den sommarpratare man vill höra, fästa ett långt snöre i burken och i andra änden fästa en annan konservburk som du lyssnar i. Nästa år gör sommarvärdarna även hembesök.

Vad gör man?!

Det brukar sägas att vi inte kommer att uppnå total jämställdhet förrän männen är engagerade i frågan och drar åt samma håll som kvinnorna. Därför kan man fråga sig vad det egentligen är Kristina Persson vill uppnå med sin krönika på HD.se? Hon berättar för läsaren att hon ”kostar på sig att fortsätta irriteras på rosabandssnubbarna som drar barnvagnar genom stan i sommar”. Snubbarna hon syftar till är män som bär ett rosa band på kavajslaget. Det rosa bandet symboliserar kampen mot bröstcancer och buret av en man kan man nog dra slutsatsen att denne man sympatiserar med kvinnorörelsen i stort. Ett sympatiskt drag hos en man inbillar jag mig att kvinnor tycker, men icke. Dessa män har inte rent mjöl i påsen misstänker Kristina Persson och därmed avskräcker hon säkerligen en antal män som funderat på om inte ett rosa band skulle sitta fint på kavajen.

Det här rör sig förvisso om en krönika och i dem tycks det vara fritt att häva ur sig lite vad som helst ibland. Men ändå, tänk på vad du skriver och hur det kan tas emot Kristina Persson. Ska kampen för jämställhet vara en gemensam strävan över könsgränserna att rasera gamla mönster i samhället eller en kamp mellan könen? Med den attityd som Kristina Persson visar lutar det åt det senare. Och då säger jag lycka till!