Idag läste jag en fortsättning på DN:s artikelserie Efter mansrörelsen som jag har skrivit om här och där. I artikeln berättar män som var med när det hände om sina upplevelser om mansläger och sökandet efter en modern mansroll. När jag läste artikeln nästan knöt det sig i magen, det var jobbig läsning. Det första ”vittnet”, Bo Widegren berättar:
”Bland dem som kom till lägren fanns chefer, militärer, jägare, homosexuella, muskelbyggare, tuffa mc-förare De upplevde ofta att de satt fast i en förstelnad mansroll och flera hade dålig kontakt med sina barn.”
Alla sorters män fanns således representerade, inte bara männen utan gylf som enligt Guillou dominerade klientelet. Alla sorters män, alla med samma problem. Det är ju märkligt att män ska behöva åka på läger för att lära sig bete sig som folk. Nej, men allvarligt talat är det beklämmande att till och med män upplevde att den traditionella mansrollen utgjorde ett så stort problem att den begränsade deras liv och läger anordnades för att hjälpa varandra finna en ny man. Det fanns en hel rörelse av män som fått nog och åkte på läger, gick ut med barnvagnen, stannade hemma och var föräldralediga, som gjorde något. Och så kommer Guillou och skriver den där artikeln i FiB Kulturfront, lägren kallas för bögläger, som Ove Johansson säger i artikeln, och hela rörelsen dör ut. Det må vara en förenklad historieskrivning men hur som helst så finns inte den här rörelsen idag och jag tycker inte att problemen som de här männen försökte få bukt på har lösts.
Jag har inte heller löst problemet. Jag är nog på många sätt lika fastcementerad i den traditionella mansrollen som de flesta andra. Och precis som dessa män på 70-talet tycker jag att det är nåt man borde jobba med. När Clara växer upp vill jag fortsatt känna att jag och hon har bra kontakt. Jag vill inte vara en pappa som hänger med mamman som i släptåg, fixar lite praktiska saker och sticker till Clara en femhundring när K inte ser på för att jag inte kan visa mina känslor på annat sätt.
Det var synd att 70-talets mansrörelse inte hann längre. Det kanske är dags att anordna nya bögläger.
juni 2, 2007 kl 22:41 |
Jag håller absolut med.
Man kan fråga sig vad Jan Gulliou var ute efter egentligen. Företeelsen med mansläger måste väl ändå ha tett sig ganska harmlös? Eller kände han sig hotad? Eller var han långt före sin tid och lekte ironisk humorist? En slags Filip och Fredrik anno 79?
1974 trädde min pappa fram i Aftonbladet och kom ut med att han hade gått ner på deltid och tänkte vara hemmapappa. Han fick hotbred och obehagliga telefonsamtal på kvällarna. Grannarna slutade prata med oss.
juni 4, 2007 kl 12:22 |
Det är ju inte klokt! Ja, då har vi kommit en bit på väg iallafall. För riktigt så illa är det inte ställt nu. Men även om omvärldens reaktion inte är lika häftig idag kan man undra hur vanlig företeelsen egentligen är. Det skulle vara intressant att veta hur många pappor det är som går ner på deltid. Det känns som det är ganska mycket vanligare att mamman gör det.