Redan den 20/3 kunde jag rapportera att dottern kunde gå. Vad hon däremot inte kunde var att resa sig själv. Det dröjde fram till nu. De första stapplande stegen tog hon faktiskt redan i början av mars och då hade hon inte ens kommit underfund med hur man kryper. Sen övade hon på både gång och krypning tills hon bemästrade båda disciplinerna, men själva resandet upp fixade hon inte. Och det har varit hennes stora sorg i två hela månader för när hon har ramlat så har hon alltså inte kunnat resa sig upp igen. Vi har övat och vi har övat, och hon har varit förtvivlad stundtals för hon vill ju bara upp och gå igen.
Så för ungefär en vecka sen stod jag och borstade tänderna när dottern kom inkrypande. Jag fortsatte borsta och när jag tittade på henne igen så stod hon upp. Glädjen var stor och jag ringde genast K som var i Stockholm över helgen. Efter det tillfället hände inte så mycket mer förrän den här helgen då hon visade nya prov på sin färdighet. Och nu idag 22/5, två månader och två dagar efter min rapport om att hon kunde gå, så kan jag efter åtskilliga uppresningar under förmiddagen rapportera att hon kan det också.
maj 23, 2007 kl 04:23 |
Hihi, att föräldrar blir så glada över något sådant. Heja lilla knyttet.