Började läsa vad som verkade vara en intressant artikel om äkthet i musik på Gradvall.se och ganska snart tyckte jag att det kändes bekant. Ganska snart mindes jag också varför det kändes bekant. Jag läste Fredrik Strages nöjeskrönika förra fredagen och den är nästan identisk med Jan Gradvalls text som publicerades i Sydsvenskan 15/5. Gradvalls text är en bra bit längre, men annars är de som sagt förvirrande lika. Det irriterade mig till en början, men eftersom de båda tar avstamp från samma bok, Faking it: The Quest For Authenticity In Popular Music av Hugh Barker och Yuval Taylor, så är det ju vid närmare eftertanke inte så konstigt att hamnar nära varandra.
Det är förresten ett intressant ämne. Äkthet är något som jag själv brukar hänvisa till när jag rangordnar artister, så jag har fått nåt att tänka på. För oss som vill snöa in oss på det här temat finns författarnas blogg, också den med namnet Faking it. Vi ses där!
