Rekapitulering av dagen som gått

Det började med radio. Jag lyssnade på P1 Morgon där de bland annat pratade dokusåpa och en ny hemsk holländsk variant där man lottar ut en njure. Låter ganska osmakligt om ni frågar mig, vilket de också var överens om i radion. När de ändå var i farten så nämndes andra nya osmakliga dokusåpor varav jag fastnade för en fransk godbit.

Den sökande får sin begravning arrangerad på låtsas i syfte att se hur de anhöriga reagerar. Hela begravningen är alltså fejk, men vad den sökande inte vet är att de anhöriga vet att det är fejk och spelar med. Så kan det till exempel hända att ”den begravdes” fru börjar stöta på hans brorsa eller att släkten firar arvet och sånt. Det tycker jag bara låter kul. Jag menar, det är ju den som vill uppleva sin egen begravning som är skurken så att säga. Det är egentligen den biten som är sjuk, så lite rätt åt den personen är det allt att familjemedlemmarna skojar lite.

Det slutar med kvällstidningar. Jag och dottern var ute och gick en sväng och jag fick syn på löpsedlarna där jag läste ”Salo nobbar Viktorias 30-årsfest”, och tänkte ”fan, varför är Tommy Salo bjuden på Viktorias 30-årsfest? Och varför är det en nyhet att han inte kommer?” Det dröjde lyckligtvis inte länge tills jag drog slutsatsen att ”Salo” nog inte syftar till den avdankade hockeymålisen Tommy utan till Ola. Till mitt försvar får jag väl säga att The Ark hade varit ett lämpligare namn att sätta ut på löpet för så vitt jag vet är inte Ola Salo solo.

Tommy Salo?

Ola Salo?

Ska vi åka på bögläger?

Idag läste jag en fortsättning på DN:s artikelserie Efter mansrörelsen som jag har skrivit om här och där. I artikeln berättar män som var med när det hände om sina upplevelser om mansläger och sökandet efter en modern mansroll. När jag läste artikeln nästan knöt det sig i magen, det var jobbig läsning.  Det första ”vittnet”, Bo Widegren berättar:

”Bland dem som kom till lägren fanns chefer, militärer, jägare, homosexuella, muskelbyggare, tuffa mc-förare De upplevde ofta att de satt fast i en förstelnad mansroll och flera hade dålig kontakt med sina barn.”

Alla sorters män fanns således representerade, inte bara männen utan gylf som enligt Guillou dominerade klientelet. Alla sorters män, alla med samma problem. Det är ju märkligt att män ska behöva åka på läger för att lära sig bete sig som folk. Nej, men allvarligt talat är det beklämmande att till och med män upplevde att den traditionella mansrollen utgjorde ett så stort problem att den begränsade deras liv och läger anordnades för att hjälpa varandra finna en ny man. Det fanns en hel rörelse av män som fått nog och åkte på läger, gick ut med barnvagnen, stannade hemma och var föräldralediga, som gjorde något. Och så kommer Guillou och skriver den där artikeln i FiB Kulturfront, lägren kallas för bögläger, som Ove Johansson säger i artikeln, och hela rörelsen dör ut. Det må vara en förenklad historieskrivning men hur som helst så finns inte den här rörelsen idag och jag tycker inte att problemen som de här männen försökte få bukt på har lösts.

Jag har inte heller löst problemet. Jag är nog på många sätt lika fastcementerad i den traditionella mansrollen som de flesta andra. Och precis som dessa män på 70-talet tycker jag att det är nåt man borde jobba med. När Clara växer upp vill jag fortsatt känna att jag och hon har bra kontakt. Jag vill inte vara en pappa som hänger med mamman som i släptåg, fixar lite praktiska saker och sticker till Clara en femhundring när K inte ser på för att jag inte kan visa mina känslor på annat sätt.

Det var synd att 70-talets mansrörelse inte hann längre. Det kanske är dags att anordna nya bögläger.

Att debattera mansrollen är helt rätt just nu

”Debatten om mansrollen har fått ett nytt uppsving”, skriver Anna Larsson, kolumnist på SvD. Hon hänvisar främst till Guillous utspel i DN och Aftonbladet som jag skrev om härom veckan. Det verkar onekligen som att det är nåt på gång. DN körde ju en hel serie med rubriken ”Efter mansrörelsen” som avslutades för ett par dagar sen med ett inslag med Ronnie Sandahl. Jag ser gärna mer sånt, inte just inslag med Ronnie Sandahl, men debatt om mansrollen.

Anna Larssons kolumn är förresten läsvärd. Hon verkar ha en sympatisk sambo. Jag förstår hans reaktion hos Socialen till fullo. Att tvingas till att erkänna faderskapet är så mossigt och förlegat så man tror att det är ett skämt.

Jag kan ibland också vara en smula fundamental i min jämställdshetsiver. T. ex. varför är det alltid mannen som ska köra när familjen ska ut och åka bil? Varför är det jag som ska klippa gräset, byta vindrutetorkare, tända brasan i kaminen etc? Kvinnor vill ha jämställdhet, men vissa saker är fortfarande karlgöra. Det är märkligt.

Ettårskontroll

Var på ettårskontroll på BVC med dottern idag. ”Jaha, är det du som är hemma nu?” frågade läkaren/sköterskan eller vad hon nu är. Det förnekade jag inte. Så kom frågan: ”Är det kul då?” Vad är det för fråga egentligen? Jag svarade så klart ja på den, men det är inte som ”kul” jag brukar beskriva hur det är att vara pappaledig om nån frågar. Visst är det kul många gånger, ganska ofta faktiskt, men det är inte en så särskilt uttömmande beskrivning.

Jag vet inte, men det känns inte som det är nåt de frågar mammorna när de kommer till BVC. Jag frågade K och hon hade inte fått frågan. Men det är väl så att som pappa måste man ha kul annars är man inte föräldraledig. Nej, jag ska kanske inte läsa in för mycket i frågan, men den är lite dum.

Nytt humorprogram = moralpanik

Som vanligt när det vankas ett nytt humorprogram i TV har media hittat nåt moraliskt tveksamt inslag och drar igång stora drevet. Hela Sverige drabbas av moralpanik. Nu är det SVT:s Ballar av stål som är det aktuella fallet. Robert Aschbergs produktionsbolag Strix är det som ligger bakom programmet, som bygger på en brittisk förlaga.

I programmet har bland annat Fredrik Reinfeldt blivit blöt och man har fejkat en stöld i Kista Galleria. Att det blir stor uppståndelse när statsministern utsatts för ett ”attentat” är inte så underligt och jag håller med om att det är mycket med det tilltaget som går att diskutera och ifrågasätta och kanske till och med fördöma. Dock kan jag inte låta bli att tycka att det är lite kul, precis som det var kul när Bosse Ringholm blev tårtad. Men det är väl osedvanligt korkat och omdömeslöst av mig att tycka så.

Fejkstölden i Kista tycker jag däremot är oskyldigare. Det är klart att väktarna blir förbannade när det visar sig vara falskt alarm, men nog tycker jag att man har överreagerat i det här fallet. P1 Morgon tog upp det här och det var riktigt komiskt när typ högsta hönset på Kista Galleria rapporterades ha varit ”för upprörd för att diskutera saken med Aschberg” i etern. Istället fick Aschberg bråka med nån annan som inte ens hade med saken att göra. Klippet finns här.

Ett klargörande innan jag avslutar: jag tycker inte att Ballar av stål verkar vara nåt stort humorprogram. Program av typen Ursäkta röran och Pjamas när man går omkring med (dold) kamera och förnedrar folk så pinsamheter och dumheter uppstår är inte min tekopp om det inte görs med finess, en konst som behärskas av ett fåtal. Men att göra krigsrubriker av det och kräva en nedläggning av public service är att gå några steg för långt anser jag.

Snart i en TV nära dig

Det är mycket Martin Kellerman nu. Vi har Non fiction som är orsaken till att jag försöker undvika att missa Det känns som fredag. Dessutom syntes han i Sverige dansar och ler där han pratade om kändisars utsatthet (där är för övrigt Studio Tore orsaken till att jag undviker att missa programmet). Han berättade då att fulla typer brukar komma fram och antasta honom på krogen. Bl.a. säger de att hans serie Rocky har blivit sämre sen Rocky blev framgångsrik, men jag tycker faktiskt att det är tvärtom. Den blir bara bättre och bättre.

Och så till det som kommer på TV snart. På DN:s webb-tv kan man nu beskåda en snutt med den tredimensionellt animerade Rocky. Det är nämligen en tv-serie och en långfilm på gång. Snutten är egentligen inte mycket för världen, man ser Rocky gå några steg och hälsa till ”kameran”. Jag tycker att det är lite synd att det inte är tecknat ”på riktigt”, men det är väl något mer tidskrävande gissar jag.

Eventuellt dyker kanske undertecknad också upp i TV, närmare bestämt på Postkodsmiljonären. Jag var på uttagningen här i Linköping igår kväll. Corren skriver om det här, men de skriver inte om vilken pärs det var. De skriver att det var ett 80-tal som provade lyckan. Jag var nr 80 och det var två personer efter mig. De hade öppet hus 15:30-20:00. Jag kom dit 19:00, la i parkeringspengar till 20:09 och tänkte att det borde vara lugnt. Jag gick in på Konsert & Kongress där uttagningen var och såg att det var ca femton personer som satt och väntade. Uttagningen gick till så att man fyllde i ett papper med lite personliga uppgifter och sen skulle man vänta på att få gå in i ett rum och enskilt besvara tio frågor. Ok, borde gå fort, tänkte jag. Det gjorde det inte. För det första var det endast två personer som levererade frågor, för det andra tog vissa lyckosökare väääääldigt god tid på sig, precis som på TV med andra ord.

20:09 gick jag ut och la i pengar för ytterligare en halvtimme och ungefär 20 minuter senare var jag klar. Att besvara frågorna tog några minuter. Jag kan inte riktigt komma över vilket dåligt uttagningsförfarande de har. För det första kunde man väl sitta i större grupper och besvara frågorna. För det andra känns tio frågor lite tunt. Det måste ju vara drösvis med sökande som har alla rätt eller däromkring. Det här påpekade jag för frågeställerskan, men hon avfärdade detta genom att säga att det aldrig hade hänt att någon har haft alla rätt. Det är så svåra frågor så det räcker med tio för att sålla agnarna från vetet. Jag vet med säkerhet att jag hade två fel (man fick inte veta resultatet). Det var ganska knepigt, men så svårt var det inte. På en Jeopardyuttagning gör man först en skriftlig ansökan med ca 10 frågor varpå man blir kallad till en uttagning. Där sitter man i en stor grupp och besvarar 50 frågor, sen sker en sållning. De som är kvar får provspela lite Jeopardy med knapptryckning och sånt. Sen följer ytterligare 50 frågor och så väljs gräddan ut till TV. Så ska det gå till tycker jag.

Jag har alltid undrat varför inte gamla Jeopardystjärnor ställer upp i Postkodsmiljonären Han som vann hela klabbet internationellt t.ex. Han skulle garanterat vinna flera hundratusen. Men det är klart, det finns ett element av slump i Postkodsmiljonären som stör lite. Riktiga Jeopardystormästare kanske står över sånt. Det borde jag också ha gjort, men K mer eller mindre tvingade iväg mig. ”Tänk om du vinner 100 000!” sa hon. Förstår ni vilka krav jag har på mig?

Pris till Linda Skugge och PJ Anders Linder

Jag försöker ju själv att skriva lite om barn och föräldraskap, så jag bör väl rapportera om vad som händer inom min genre. Det som har hänt är att i måndags rapporterade SvD att Linda Skugge och SvD:s politiske chefredaktör PJ Anders Linder har fått Guldmedaljen, organisationen Haros pris till dem som har väckt debatt om barns och föräldrars intressen.

Även om jag personligen är intresserad av frågor som rör barns och föräldrars intressen så kan jag inte påstå att jag vet ett dugg om Haro och jag har inte någon särskild åsikt om vare sig Skugge eller PJ. Eller jo, Skugge har jag en åsikt om – jag har alltid haft svårt för henne. Att läsa henne är lite som att äta smörgås på stranden. Det är schysst och så till en början, men så får man sand i munnen och allt blir bara obehagligt. Linda Skugge kan ha vettiga åsikter och yttra saker som är tänkvärda, men hon gör det på väldigt osmidigt sätt som gör att jag ändå inte kan sympatisera med henne. Men visst har hon väckt debatt kring barns och föräldrars intressen, utan tvekan, klart hon ska ha en guldmedalj.

Sen har jag också en åsikt om det hon säger i slutet av artikeln. Hon vill lägga ner föräldraförsäkringen helt och hållet eftersom det är ”sinnessjukt att mammor går hemma och dricker latte och får 34 000 i månaden för det”. Om det är så håller jag med om att det är sinnessjukt, men jag tvivlar på att så värst många får 34 000 i månaden. Jag får det inte iallafall. Att det finns en klick mammor och pappor som får så hög ersättning betvivlar jag inte, men jag tycker inte att en liten klick som får för mycket ska orsaka att hela idén med föräldraförsäkring skrotas. Hon tycker heller inte att ”andra ska betala” för att man är hemma med sitt barn. Nähä, hur ska det annars gå till? Återigen, jag förmodar att det är ytterst få som skulle ha råd att stanna hemma med sina barn utan någon form av bidrag. Skugges familj kanske kan lösa det utan bidrag, men det betyder inte att alla andra också kan det.

Alla vägar bär till Rom

Jag har ytterligare ett guldkorn från statistiken att dela med mig av. Den här gången är det mer oroande än roligt. Någon har skrivit:

motargument till höj kvinnors lön

i en sökmotor och hamnat hos mig. Jag är ganska säker på att personen som gjorde sökningen inte hittade det han/hon sökte. Man får hoppas att sökningen var i syfte att studera tänkbara motargument för att kunna bemöta dem på ett bra sätt. Ja, det är en bra värld vi lever i, så var det nog.

Sådan är kapitalismen…

Nej det här ska inte bli nåt planekonomiskt brandtal. Rubriken syftar på en mycket intressant fotobok som jag läste om i SvD, Övergivna platser. Nu är boken är förvisso inte antikapitalistisk, men det är trots allt kapitalismen som är den bakomliggande orsaken till varför de övergivna platserna är just övergivna. Men det är inte alls det som intresserar mig, eller författaren/fotografen Jan Jönmark heller för den delen. Det är som han säger något skrämmande och fascinerande över platser som har lämnats till sitt öde. Det har jag tyckt ända sen jag läste Lucky Luke som barn och han kom till nån spökstad där i vilda västern. Saloondörrar som hängde på trekvart, gamla guldvaskarpannor som låg och skräpade. Möjligen bodde begravningsentreprenören kvar, men annars totalt dött.

På SvD:s sajt kan man även se bilder från boken. Otroligt fascinerande och fantasieggande och som sagt skrämmande på nåt sätt. Det finns dessutom en webbplats med ännu fler övergivna platser.

Ögonblick som jag kommer ihåg från barndomen är när man hittade en, till synes, övergiven stuga ute i skogen som man utforskade. Hur spännande var det inte att smyga fram och kika in igenom fönstret, tycka sig se nån därinne och springa hem livrädd? Dagen efter kanske man gick tillbaka, konstaterade att stugan faktiskt var övergiven varpå man tog en sten och krossade en ruta.

Inte så långt ifrån vårt hus ligger en övergiven fabrik, en sån där gammal sak med tegelskorsten ni vet. Den står kvar och skämmer grannskapet eftersom markägaren inte får tillstånd att bygga bostäder på tomten och därför skiter i att göra nåt åt det. K brukar skärrad säga att dit får dottern absolut inte gå och leka när hon blir större. Nej, instämmer jag och fantiserar samtidigt om hur spännande det skulle vara att vara barn och gå dit och utforska. Jag kanske ska gå dit med dottern en dag.

Jag tror hon kan det! Jag tror hon kan det!

Redan den 20/3 kunde jag rapportera att dottern kunde gå. Vad hon däremot inte kunde var att resa sig själv. Det dröjde fram till nu. De första stapplande stegen tog hon faktiskt redan i början av mars och då hade hon inte ens kommit underfund med hur man kryper. Sen övade hon på både gång och krypning tills hon bemästrade båda disciplinerna, men själva resandet upp fixade hon inte. Och det har varit hennes stora sorg i två hela månader för när hon har ramlat så har hon alltså inte kunnat resa sig upp igen. Vi har övat och vi har övat, och hon har varit förtvivlad stundtals för hon vill ju bara upp och gå igen.

Så för ungefär en vecka sen stod jag och borstade tänderna när dottern kom inkrypande. Jag fortsatte borsta och när jag tittade på henne igen så stod hon upp. Glädjen var stor och jag ringde genast K som var i Stockholm över helgen. Efter det tillfället hände inte så mycket mer förrän den här helgen då hon visade nya prov på sin färdighet. Och nu idag 22/5, två månader och två dagar efter min rapport om att hon kunde gå, så kan jag efter åtskilliga uppresningar under förmiddagen rapportera att hon kan det också.

Odalmannen

Någon sa nån gång (det kan ha varit Göran Greider i nåt debattprogram) att vi svenskar är en hop frustrerade bönder, i synnerhet de som bor i stan.

I helgen kom jag i kontakt med mina rötter. Jag lade ner min själ i vårbruket på vår lilla täppa. Rensade ogräs, lade på ny fräsch jord och plöjde till det lite, satte potatis, dill, persilja, gräslök, morötter, ruccola och broccoli och slutligen så vattnade jag hela härligheten.

Jag vet inte vad det är, men jag det känns så bra när jag ägnar mig åt såna sysslor. Förmodligen har jag en hel del bondegener i mig från fädernet. Pappa kommer från den gotländska landsbygden där farfar var bonde, och farfars far osv. Faktum är att när jag var liten så ville jag bli bonde. Anledningen till det var väl att en av mina farbröder på Gotland är bonde och jag lekte mycket med en av mina kusiner på hans gård på somrarna. Man kunde ha hur kul som helst på en bondgård som barn. Bara en sån sak som att kliva i en koblaja och känna skiten tränga upp mellan tårna – sweeeet!

Och det är väl just att leka bonde som passar mig bäst. Jag är alldeles för slö och opraktisk för att sköta ett jordbruk. Det skulle inte bo några glada grisar på min gård inte. Men min lilla täppa och mina potatisar kommer nog att trivas ganska bra under mitt befäl.

På Humlan har man fattat

Sånt här gör mig glad. Det är en artikel i Dagbladet om förskolan Humlan där man har infört ett jämställdhetsprojekt. Jag blir glad för det visar mig att det finns dagispersonal som är medvetna om vilken stor påverkan de och den miljö de skapar på sina förskolor har på barn. De flesta undersökningar, rapporter och reportage från dagis som jag har läst (det är ett par stycken men inte alls några hyllmeter som det kanske lät som i den uppräkningen) visar personal som kör på i gamla hjulspår, låter killarna hoppa och springa och slå sig men inte flickorna, pratar med ljus och vän röst med flickorna och med tuff mörk röst till pojkarna etc etc. Så det här som de gör på Humlan låter riktigt bra. För hur absurt är det inte att om flickorna och pojkarna sitter och äter tillsammans så servar flickorna pojkarna?!

Jag menar inte att kritisera en hel yrkeskår nu. De förskolelärare och barnskötare som inte jobbar på Humlan gör säkert ett bra jobb de också. Det här med könsroller och barn och hur vi vuxna bekräftar dem och påverkar barnen är inte det lättaste och jag säger inte att jag själv vet exakt hur man ska navigera i det minfältet. Just därför är jag tacksam för att det finns förskolor, Humlan är säkert inte den enda, som jobbar aktivt med de här frågorna.

Strage vs. Gradvall

Började läsa vad som verkade vara en intressant artikel om äkthet i musik på Gradvall.se och ganska snart tyckte jag att det kändes bekant. Ganska snart mindes jag också varför det kändes bekant. Jag läste Fredrik Strages nöjeskrönika förra fredagen och den är nästan identisk med Jan Gradvalls text som publicerades i Sydsvenskan 15/5. Gradvalls text är en bra bit längre, men annars är de som sagt förvirrande lika. Det irriterade mig till en början, men eftersom de båda tar avstamp från samma bok, Faking it: The Quest For Authenticity In Popular Music av Hugh Barker och Yuval Taylor, så är det ju vid närmare eftertanke inte så konstigt att hamnar nära varandra.

Det är förresten ett intressant ämne. Äkthet är något som jag själv brukar hänvisa till när jag rangordnar artister, så jag har fått nåt att tänka på. För oss som vill snöa in oss på det här temat finns författarnas blogg, också den med namnet Faking it. Vi ses där!

Bortkopplad

Jag har varit pappaledig i drygt två månader nu. Jag kan det här nu, det är vardag liksom. Än så länge saknar jag inte jobbet ett enda dugg faktiskt. Visst kan jag sakna det sociala, att umgås med vuxna människor och sådär, men inte själva jobbet. Det beror inte på att jag inte trivs på jobbet för det gör jag. Det är bara skönare att vara hemma helt enkelt.

En sak som jag har tänkt på är att när jag hälsar på på jobbet så känner jag mig helt främmande. Jag känner igen folket där och miljön och så, men jag känner mig inte som en del av miljön. Det känns ungefär som när jag var på anställningsintervjun (då kände jag visserligen inte folket där, men bortsett från det). Jag känner igen miljön, eftersom det är ett bibliotek och bibliotek ser ut på ett visst sätt (det finns bl.a. en hel del böcker), men jag själv är utanför sammanhanget. Jag känner att det är svårt att förklara det här på ett vettigt sätt, men jag kan bara säga det att jag ser på min arbetsplats med helt andra ögon nu som pappaledig jämfört med när jag jobbade. Jag är bortkopplad helt enkelt. En skön, befriande känsla.

Det här har hänt på riktigt

Jag vill egentligen inte göra mig lustig över andra, men i bloggstatistiken hittar man ibland en del roliga sökningar som leder sökaren till min blogg och den som jag hittade igår är bara för bra. Den är rörande i sin brist på funktionalitet:

Sidor med sånt som har hänt på riktig

Vilket i Google leder sökaren till bl.a. den här sidan. Och ja, det mesta som står där har faktiskt hänt på riktigt. Såna här svårigheter med ny teknik, i det här fallet, sökmotorer (inte så nytt iochförsig, men fortfarande ovant för en del tydligen) får mig att tänka på K:s mamma som frågade mig hur man installerade Google på datorn. Men även gamla hundar kan faktiskt lära sig att surfa. Min morfar som fyller 85 i år använder internet regelbundet. Han till och med deklarerade på internet. Det är rätt coolt tycker jag.