… är en fråga som jag tror att man ska vara försiktig med. Jag jobbar på en gymnasieskola och frågan har poppat upp i huvudet ett flertal gånger, det ska erkännas. Det är definitivt så att de flesta eleverna inte verkar ha snappat upp så kallad Pompekunskap, d.v.s. sånt som gör att man är bra på Trivial Pursuit och liknande, men än sen då? Personligen är jag barnsligt förtjust i att suga i mig sånt, och har alltid varit det, men det har inte tagit mig nån vart här i livet. Eller jo förresten, det har tagit mig till Selma Lagerlöf spa i Sunne. Och sen har vi de 14 000 kr som bl.a. gav mig den bärbara dator som jag skriver på nu. Nåväl, bortsett från vinster i Jeopardy! har det inte tagit mig nån vart här i livet, men det jag försöker komma fram till är att jag tror, och tycker att det verkar som, att eleverna på gymnasiet lär sig annat som de kommer att ha större nytta av i framtiden. Jag upplever eleverna på min skola generellt som orädda, självsäkra, socialt kompetenta och flexibla. Kort sagt de verkar vara rustade för den hårda verkligheten utanför skolan, vilket jag definitivt inte var efter studenten.
Men när jag läser sånt här blir jag faktiskt lite konfunderad. Och då syftar jag inte på att elever helst läser om sånt som har hänt på riktigt (det kanske jag skriver om en annan gång), utan det som står i slutet av artikeln om eleverna som läste Thérèse Raquin som ett exempel på en bok som representerar realismen och blev irriterade på att boken var orealistisk eftersom den inte alls liknade deras verklighet. Nåt har ju uppenbarligen gått snett under de elevernas skolgång.
