På påskdagen var vi bortbjudna. Under väldigt städade förhållanden dinerade K och jag tillsammans med tre andra par hemma hos T & A. Tre av fyra par har barn och samtliga barn var på plats, sammanlagt fem stycken där den äldste var fyra år. Med andra ord var det inte många som satt vid bordet hela middagen. Närmare bestämt, det var bara paret utan barn som gjorde det. K och jag lyfte på ändan ett par gånger var för att kolla till dottern som snällt låg och sov i sin vagn. Vi hade det alltså lugnt. Det hade inte resterande två par. M & A var på vippen att ge upp och gå hem pga treåringen som ville sova i sin säng.
Det var hursomhelst trevligt, tack så mycket T & A!
Jag tog med mig två funderingar från tillställningen.
- Blev paret utan barn (de har frivilligt valt att inte skaffa barn, än) sugna eller avskräckta på att skaffa barn?
- Finns det verkligen inget intressantare att diskutera än semesterplaner, bilar, båtar och dagis?
På fråga ett svarar jag avskräckta och på fråga två svarar jag jo. Paret utan barn var för övrigt måttligt intresserade av dagisdiskussionen. Jag såg dem titta på varandra, skruva lite på sig och hon smekte hans arm lite som för att säga ”ska vi gå hem snart?” De gick hem först kan jag avslöja. Men jag måste tillägga att vi med barn var mycket duktiga på att undvika barnsnack, med undantag för dagissnacket. Föräldrar som inte har vett att prata om annat än sina barn är annars grymt irriterande tycker jag fortfarande. Och det leder mig in på fundering nummer två. Om man inte ska prata om sina barn, vad pratar man om? Ganska mycket semesterplaner, lite båtar och lite bilar, tydligen. Jag tycker det är ganska beklämmande och på nåt vis ett obehagligt bevis på att man är vuxen. Och då menar jag vuxen=tråkig. Jag vet inte vilka alternativa samtalsämnen som skulle ha varit lämpliga. Det blir väl inte roligare än så här, helt enkelt.
