Gårdagens inlägg fick mig att snubbla in på Deep:Edition som bekräftar det jag hörde från en kompis förra helgen. För övrigt samma kompis som jag exalterades tillsammans med när Smashing Pumpkins spelade på Hovet -97. Det är förstås pinsamt att en sån här nyhet har gått ett gammalt fan förbi, men med lite ansträngning så mindes jag snack om en återförening för typ ett år sen. Och mycket riktigt en googling ger träffar på en ca årsgammal nyhet om en återförening, tillsammans med mer färska som den redan länkade och DN:s notis.
Frågan är då om jag ska hjula av glädje åt nyheten eller om jag ska utgå från att det blir skit av det. Alla såna här återföreningshistorier, 2007 är förresten återföreningarnas år skriver Realtid.se, får mig att minnas mina barndomsidoler Kiss som var mina favoriter i 7-8-årsåldern. Till min stora besvikelse hade de nyligen (tror jag) avsminkat sig så drömmen var en återförening med orginalmedlemmarna och smink. När det sen blev en realitet kändes det inte fullt så upphetsande som jag hade föreställt mig, men så var jag inte 7 år längre heller. Med Smashing Pumpkins är det visserligen annorlunda eftersom jag fortfarande lyssnar på dem då och då. Mellon Collie and the Infinite Sadness ligger i bilen nu faktiskt. Det kan ju bli nåt bra av det, men återföreningar har en tendens att sällan bli vad man tänkte sig. Eller finns något undantag?
För kidsen som eventuellt läser detta hänvisar jag till gruppens My Space-sida för en närmare introduktion.
