Här kommer ett inlägg som har legat och samlat damm på skrivbordet pga driftsstörningar hos Telia och tidsbrist hos mig. Så om du blir alldeles skogstokig av gamla nyheter så bör du kanske sluta läsa här.
Det har varit världsboksdagen och det har skrivits en hel del om bibliotek och läsning i pressen. Tänkte jag skulle ge min professionella syn på ett axplock av artiklarna. Jag börjar med den roliga och äldsta nyheten.
Och så har en kanondebatt blossat upp igen. Bokhororna Johanna K och Johanna Ö skriver bra inlägg här och här om skolan i Skogås som har upprättat en egen kanon för eleverna. Det är med anledningen av den här artikeln i DN som frågan vad som är bra och dålig litteratur återigen pockar på ett svar.
Litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman säger bl.a. att det visst spelar nån roll vad barnen läser på samma sätt som det spelar en roll vad barnen äter. Att läsa dålig litteratur är alltså lika skadligt som att basera sitt kostintag på godis enligt Kjersén Edmans logik. Precis som bokhororna tycker jag att jämförelsen känns lite kass. För visst är det så att man måste börja någonstans. Jag tycker att läsning är fantastiskt, men jag kommer ju inte att frälsa fordonseleven som hatar att läsa genom att ge honom/henne Allt är upplyst eller Bergtagen. Den här diskussionen om att bredda sitt läsande kan man möjligen ha med de ungdomar som läser telefonkatalogtjocka fantasyböcker på löpande band och aldrig nåt annat. Men å andra sidan, de läser iallafall och jag vill på intet sätt nedvärdera fantasygenren. Jag har själv aldrig mäktat med en fantasybok (inte ens Sagan om ringen).
Jag minns en gång när jag skulle hjälpa ett gäng killar, som läste på mjölkpaketsnivå, med en uppgift i svenska. De letade efter information om och nåt skrivet av Goethe. De var måttligt roade av uppgiften. Kommer dessa killar att gå ut gymnasiet med en positiv inställning till läsning och litteratur? Tveksamt. Jag skulle inte vilja lära mig segla genom att delta i America’s Cup. Och kom inte och säg att det tillhör allmänbildningen att känna till Goethe. Det kanske det gör, men de här killarna skulle varit lika glada om det sluppit den allmänbildningen.
Låt dem läsa nåt som intresserar dem säger jag. Sportbladet, Bilsport, Min häst vad som. Så de kommer igång och sen kan man gå vidare om intresse finns. Jag menar, måste alla vara bokmalar? Vem ska bygga biblioteken i framtiden? Göra pappret som böckerna trycks på?
I Corren kunde man läsa om ett mer sansat projekt som inte fick mig att tända till. Läsning som språkutveckling. Det kan tyckas att projektet som Corren rapporterar om inte skiljer sig väsentligt från det i DN, men jag tycker att det finns en viktig skillnad. Nygårdsskolans projekt har ett mer konkret syfte – förbättra elevernas färdigheter i svenska språket. I det fallet är läsning ett bra verktyg. Skogås kanon och Lena Kjersén Edmans utläggning om läsningens välsignselser har ju inget syfte egentligen. Bara att övertyga alla om att det är kul och spännande att läsa en riktigt bra bok. Måste verkligen alla tycka det?
Att 2007 är återföreningarnas år är redan konstaterat. Att Dinosaur Jr återförenas är bara ytterligare ett bevis för det. Om jag var osäker på mina känslor angående Smashing Pumpkins återförening så är jag säkrare den här gången. Det är en definitiv axelryckning. Skivan är bra, men jag har trots allt klarat mig rätt bra alla dessa år utan Dinosaur Jr med orginalsättning. Men kolla in skivan. Den är bra som sagt och behöver inte skämmas bredvid Where You Been?
Det här skivsläppet är förresten ännu ett bevis för att jag har tappat kollen. Det här kom som en överraskning för mig. Och då menar jag återföreningen, inte skivan. Läste skivrecensionen i lokaltidningen imorse. Tänk att Corren förser mig med nyheter på den här fronten nuförtiden. En gång i tiden kunde det ha varit tvärtom.
För oss som minns 90-talet i ett nostalgiskt skimmer kommer här en video från när det begav sig. Den är ganska rolig dessutom och om jag inte har fel så stals idén till nån reklam.
Jag kan bara hoppas att andra klädkedjor uppmärksammar det här och går efter, så jag slipper köpa killkläder till dottern. Apropå det så upptäckte jag att killkläder inte är en bra lösning. Jag slipper förvisso köpa rosa, puttenuttiga kläder, men resultatet blir att dottern ser ut som en son och det vill jag ju inte heller.
Vårt bredband var dött hela långa dagen igår. Idag fungerar det av och till. Till dess jag vet den exakta orsaken kommer jag att skylla på Telia. Det är Telias fel punkt. Hursomhelst, när uppkopplingen krånglar blir jag i normala fall vansinnig och kan inte fokusera på nåt annat tills det slutar krångla. Igår var det annorlunda för dels kände jag mig tvungen att jobba med uppsatsen så jag gjorde det jag kunde offline, och dels så hade jag musiken. Musiken som gällde i helgen var Band of Horses och särskilt denna låt, som alltså Telia ska vara glada att jag blev så salig av för annars hade nån ansvarig vaknat med ett hästhuvud i sängen. Lyssna och njut. God natt!
Det är roligt med barn. Full rulle och nya upptäckter varje dag. För det mesta är det dottern som står för upptäckandet, men idag var det jag som gjorde en upptäckt. Jag fogade samman ord som jag inte trodde alls hörde ihop och bildade en mening som aldrig tidigare har producerats av min tunga. Nämligen denna: Nej, slicka inte på toaletten!
Häromdagen var det Nyamko Sabuni som ville höja taket i föräldraförsäkringen och nu vill alltså folkpartiets ekonomiska talesperson Karin Pilsäter att dagarna för vård av sjukt barn ska kvoteras, skriver bl.a. DN och SvD. Jag är som bekant för en lagstadgad delning av föräldraledigheten, så i inkonsekvensens namn tycker jag att det här är en dålig idé. Sabunis förslag tyckte jag var ett bra initiativ, men jag är osäker på om det skulle få önskad effekt. Pilsäters förslag är för det första väldigt olikt Fp och för det andra en fokusering på fel sak. Att gå in och peta i vab-dagarna för att kvinnor tar ut 65 procent av dem kommer liksom inte att göra några större avtryck i samhället.
Gör någonting åt att män bara tar ut 20 procent av föräldraledigheten istället eller höj kvinnors löner, vilket sannolikt skulle motverka det faktum att det nästan alltid är kvinnorna som går ner på deltid under småbarnsåren. Kort sagt, ta itu med de stora problemen och peta inte i småsaker. Som Karl-Petter Thorwaldsson säger i SvD:s artikel, fördelningen av vab-dagar är ”det minsta problemet”.
Men Fp ska ha all heder för att de ägnar sig åt jämställdhetsfrågan. Det är iallfall en liten ljusglimt i alliansmörkret.
Hörde på radion i morse att norska sjukgymnaster slår larm om mammors alltför flitiga fikande som tros hämma deras barns motoriska utveckling. Expressen har också uppmärksammat de nya rönen. Nu är ju inte jag nån expert på vare sig barns motoriska utveckling eller att fika, men jag tror så här: Ni proffslattemammor som tillbringar större delen av dagen på ett café kanske ska dra öronen åt er, hoppa över cafébesöket idag och istället köra lite motoriska övningar med ert barn. Övriga amatörlattemammor kan förmodligen fortsätta i samma stil och bara hoppas att dessa hurtiga norrmän nån gång kan lämna resten av världen i fred.
Familjen Tomaro kan korka upp. Enligt SvD godkänner Skatteverket deras namnval, dottern får heta Metallica. Jag kanske inte delar deras uppfattning om namnet, men säger grattis och gläds med dem. Men, vid närmare eftertanke kanske uppkorkningen ska vänta en stund. Det är kanske inte över bara för att Skatteverket har gett sin välsignelse. Jag läste detta på Deep:Edition och håller med. Ur-Metallica kanske har nåt att invända eftersom de inte brukar gilla intrång på deras varumärke, piratkopiering och dylikt. Eller så reagerar de som normala personer skulle göra och blir smickrade.
Hoppas förresten att Skatteverket gör samma bedömning när vi ska döpa vårt nästa barn till Smashing Pumpkins.
Jag gillar att läsa morgontidningen till frukost, en riktig papperstidning alltså. Jag antar att det finns fler som jag eftersom papperstidningarna finns kvar, men jag kan inte säga att jag känner särskilt många i min egen ålder som prenumererar på en morgontidning. Det kan få mig att känna mig lite stenålders, men men vad kan jag säga: I like it a lot!
Det är därför ett stort steg för mig att säga farväl till min gamla kära DN-prenumeration. K och jag har bestämt oss för att när prenumertionen går ut i sommar så förnyar vi inte den, utan vi nöjer oss med Corren. Javisst, vi har två(!) morgontidningar. Den infödde Linköpingsbon K vill ha sin lokaltidning Östgöta Correspondenten också och jag är inte den som är den. Corren är en helt ok tidning, men den är inte riktigt i samma division som DN eller SvD. Det jag kommer att sakna mest är kulturdelen. Correns kultur och nöje består av typ två sidor. Stenåldersmannen får väl vänja sig vid att läsa kultursidorna på nätet.
Igår morse läste jag faktiskt något på den ena av Correns kultursidor som roade mig. Det var en recension av Slagsmålsklubbens nya skiva. ”Namnet har de lånat från filmen Fight Club, en modern klassiker. Det är lika passande som om Markoolio skulle kalla sig Det sjunde inseglet”. Det tyckte jag var kul. Igår morse iallafall.
P.S. Jag har gått Conor Obersts kurs i rubriksättning.
Massakern på Virginia Tech får mig att fundera över två saker.
1. När ska USA göra nåt åt sina vapenlagar?
2. Varför är det alltid gärningsMÄN som ligger bakom såna här vansinnesdåd?
Vapenfrågan i USA är som alla vet en laddad (no pun intended) fråga, men det är faktiskt inte den som engagerar mig mest just nu. Men hade du frågat mig om min åsikt direkt efter att jag hade sett Bowling for Columbine, då hade du fått en lång essä till svar. Hursomhelst, frågan som uppehåller mig nu är alltså varför det så gott som alltid är män som gör sånt här?
Stephan Mendel-Enck skriver i Med uppenbar känsla för stil ett mycket intressant reportage om manligheten. Läs recensionen på dagensbok.com här. Ett antal nedslag i typiskt manliga miljöer och företeelser mynnar ut i slutsatsen att ”den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga sina deltagare.” Reportaget har sin början i en granskning av Firman (AIK:s ökända supporterfalang) som författaren gjorde för tidningen Offside. Inom Firman finner han nämligen samma normer och värderingar som i andra manliga sammanhang som han själv befunnit sig i. Firmanmedlemmarna var inga galna, våldsfixerade huliganer. De var vanliga killar, med vanliga jobb och vanliga familjer och de enda de egentligen har gemensamt, förutom att de älskar AIK, är att de är män. Det är en mycket upplysande och oroande bok även om Mendel-Enck tar ut svängarna väl mycket ibland.
För det är ju bara att se sig om, våldsbrott utförs nästan utelsutande av män. Läs t.ex. DN:s lista över de största skolmassakrerna – män (där det framgår). De massmördare som jag känner till – män. Jag förmodar att dessa män har en sak till gemensamt utöver att de är män. Nämligen att de har/hade nån form av psykiskt problem. För där har vi väl en skillnad mellan könen. När kvinnor mår dåligt skadar de sig själva, när män mår dåligt skadar de nån annan. Varför det är så beror enligt Stephan Mendel-Enck alltså på att manligheten är en våldsideologi, om man uttrycker det kortfattat. Det är ett svar, men finns det nån lösning? Eller nåt annat svar?
Jag liknade Johanna Koljonen vid Urcellen Ellen tidigare. För er som tycker att det är en obegriplig referens kommer här en förklaring. Urcellen Ellen var en härlig barnprogramsfigur (som existerade före Bolibompa även om klippet inte är så gammalt). Ellen, som spelades av Lena T. Hansson, var en urcell (duh!) som bodde i en tjejs mikroskop (tror jag) Programmet gick ut på att lära ut om kroppens funktioner, sinnena och lite sånt där. Jag vill minnas att jag gillade både Ellen och programmet som var sådär informativt och pedagogiskt som barnprogram skulle vara när såna som jag var små.
I slutet av klippet kan man skymta Lena T. Hansson i sin Barbapapaliknande utstyrsel. Synd att man inte får se mer. Jag står fast vid vad jag sa. Att jämföras med Urcellen Ellen är positivt, så ta inte illa upp alla Johanna Koljonen-fans och Johanna själv om du råkar läsa det här. Liknelsen var en blixtsnabb association jag gjorde i fredags. Kanske är de inte ett dugg lika. Bedöm själv.
Jag fick inte äta lunch i fred idag. Dottern som satt bredvid mig hade redan ätit och var nu gnällig och rastlös. Hennes egen tallrik med lite mat kvar på vände hon bara uppochner hela tiden. Vad göra? Jo, jag satte på Tricycle med Psapp och vips sprack hon upp i ett leende från ena örat till det andra och började gunga med i musiken och allt var frid och fröjd igen.
Jag har skrivit om det här redan, men tycker det är så fascinerande för det är så tydligt att hon tycker att låten är asbra. Det har varit hennes favorit hur länge som helst. Jag vet inte när vi upptäckte det första gången, men hon var inte gammal. Hon hasade runt i läragåstolen minns jag, nån gång i vintras, eller kanske i höstas till och med. En blivande popnörd måhända?
… är en fråga som jag tror att man ska vara försiktig med. Jag jobbar på en gymnasieskola och frågan har poppat upp i huvudet ett flertal gånger, det ska erkännas. Det är definitivt så att de flesta eleverna inte verkar ha snappat upp så kallad Pompekunskap, d.v.s. sånt som gör att man är bra på Trivial Pursuit och liknande, men än sen då? Personligen är jag barnsligt förtjust i att suga i mig sånt, och har alltid varit det, men det har inte tagit mig nån vart här i livet. Eller jo förresten, det har tagit mig till Selma Lagerlöf spa i Sunne. Och sen har vi de 14 000 kr som bl.a. gav mig den bärbara dator som jag skriver på nu. Nåväl, bortsett från vinster i Jeopardy! har det inte tagit mig nån vart här i livet, men det jag försöker komma fram till är att jag tror, och tycker att det verkar som, att eleverna på gymnasiet lär sig annat som de kommer att ha större nytta av i framtiden. Jag upplever eleverna på min skola generellt som orädda, självsäkra, socialt kompetenta och flexibla. Kort sagt de verkar vara rustade för den hårda verkligheten utanför skolan, vilket jag definitivt inte var efter studenten.
Men när jag läser sånt här blir jag faktiskt lite konfunderad. Och då syftar jag inte på att elever helst läser om sånt som har hänt på riktigt (det kanske jag skriver om en annan gång), utan det som står i slutet av artikeln om eleverna som läste Thérèse Raquin som ett exempel på en bok som representerar realismen och blev irriterade på att boken var orealistisk eftersom den inte alls liknade deras verklighet. Nåt har ju uppenbarligen gått snett under de elevernas skolgång.
Så formulerar sig Matte angående vårt gemensamma uppsatsskrivande. Det är ett känsloläge som jag kan känna igen mig i. Att skriva en uppsats är alltid jobbigt. Jag har skrivet ett par stycken under mina ca 12 år av eftergymnasiala studier och vet att det alltid är på det viset. Men jag var ändå inte riktigt förberedd på den här pärsen. Snart är det slut iallafall och jag kan inte ens föreställa mig den lättnadskänsla som kommer att skölja över mig när det är över. Slutseminariet blir förmodligen min sista vistelse i Borås, åtminstone på väldigt väldig länge. Jag gjorde lumpen i Enköping 94-95 och har ännu inte riktigt kommit över mitt hat till den platsen än. Så Borås kommer att ligga risigt till under större delen av återstoden av mitt liv gissar jag.
När jag ändå är i gång med att spy galla kan jag ju passa på att ge själva utbildningen en släng av sleven. Biblioteks- och informationsvetenskap vid Borås högskola får av mig omdömet ”sensationellt usel”. Fyra år där (jag pluggar på distans halvfart) var som att slå sig själv i huvudet med en hammare medan man väntar på att bli arkebuserad. För tillfället känner jag inte för att gå in på närmare motivering, men det kanske kommer i ett framtida inlägg.
Idag var det dags för säsongsdebut för mig när det klassiska Tannefors IF (mitt lag), i folkmun kallat Tiffet, sprang in på Gammalkils hemmaarenas gräs. Det blev en ganska jämn tillställning, en hård kamp med mycket vilja från samtliga spelare, men inte mycket till skönspel. Vi drog det längsta strået genom ett nickmål efter hörna. Seger 1-0 i genrepet inför seriepremiären nästa helg var skönt. Personligen gjorde jag alltså min första match för i år och jag får väl godkänt. Jag orkar iallafall 90 minuter, vilket var skönt att veta. De offensiva utflykterna från min vänsterbackposition var lätträknade, men orken räckte inte till så mycket mer än försvarsarbetet. Men det var kul att lira igen. Jag har dock lite dåligt samvete eftersom jag kallade domaren ”jävla as” när han släppte två offsider i ett och samma anfall. Det var uselt dömt, men ingen ursäkt för mig att bete mig så. Lite jobbigt dessutom att han spelar i vårt lag till vardags, hehe.
Det har inte blivit så mycket träning hittills i år och jag får se hur det blir i fortstättningen här. Det är dels uppsatsskrivandet som går in i slutfasen och dels är det familjen som pockar på uppmärksamheten. Det är trots allt inte så lockande att åka iväg till Östergötlands utkanter en lördag när man har familj där hemma. Inte lika lockande som det var förr iallafall. Men samtidigt är ju fotboll så jävla kul. Den här säsongen ska jag fullfölja iallfall, sen får vi se.
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
manligheten. Läs recensionen på dagensbok.com 
