Igår lästa jag ut den. Boken Uppdrag: Pappa alltså. Intrycket sen förut bestod till bokens slut måste jag säga. Inte för att jag lärde mig så mycket nytt som kommer att göra mig till en bättre pappa eller så. Men den liksom ställer sig bakom mig och säger ”du är på rätt spår, keep up the good work” liksom. Skönt. Dessutom är den stundtals rätt så underhållande.
Ett kapitel som var besvärande att läsa var Anders Nunstedts. Han tar bl.a. upp det här med att ”glömma bort” sina vänner efter barnets ankomst. Jag måste tyvärr säga att jag nog gör det. Jag var dålig på att höra av mig tidigare också, men nu är jag katastrofalt dåligt. Det är något som det måste bli ändring på.
