I min presentation nämner jag popnörd som ett av mina karaktärsdrag. Hittills har jag inte ägnat musiken det utrymme man kanske förväntar av en popnörd. Tja, det är väl dels så att mitt popnörderi börjar avta och dels att mitt intresse av att prata/skriva om musik och mina personliga preferenser inte är så stort som det var i min ungdom när jag ville sprida min goda smak till hela världen (men ändå inte, för jag ville kunna kokettera med en udda musiksmak).
Hursomhelst, jag lyssnar fortfarande en hel del på musik, men det ser lite annorlunda ut nu när musiken landar i datorn och inte på en skiva. Jag önskar att jag hade varit och sett Arcade Fire förra veckan. Och ibland kan jag till och med inbilla mig att vore kul att åka till Roskilde igen.
Här bjuder jag iallafall läsaren på den låt jag under flera år benämnde ”Världens bästa låt”. Idag är jag inte lika säker, men visst är det en topp 5-låt. Håll till godo!
Jag fick idag meddelande från bokhandeln att Pappadagar i Råttans år av Daniel Möllberg är leveransklar. Ännu en bok att lägga i att-läsa-traven. Den börjar bli hög.
Jag påstod tidigare att jag hade läst Koka makaroner av Johan Nilsson. Det visade sig vara en lögn. När jag letade fram den häromdagen satt ett bokmärke vid ungefär halva boken. Inte så konstigt att minnet av den var lite luddigt. Nu kan jag emellertid säga att jag har läst den, på heder och samvete. För övrigt en alldeles lysande bok för såväl pappor som mammor.
Ett av de mest intressanta kapitlen handlar om hur vi föräldrar väljer att ta ut föräldraledigheten och vad det har för inverkan på jämställdheten i samhället. Johan Nilsson menar att det faktum att mammorna tar ut ca 80 procent av dagarna får till följd att de halkar efter på jobbfronten medan papporna som bara tar ut 20 procent fortsätter klättra på karriärstegen, vilket i sin tur leder till att kvinnor fortsätter att tjäna mindre än män. Just det faktum är väl den vanligaste förklaringen till varför uttaget av dagarna ser ut som det gör – mannen tjänar mer alltså paret förlorar minst ekonomiskt på att kvinnan stannar hemma med barnen. Men hur faan ska den här onda cirkeln brytas då, undrar jag? För jag tycker att den ska det. Det finns inget rimligt skäl till varför kvinnor ska tjäna mindre än män. Det finns inget rimligt skäl till varför vi inte ska vara jämlika. När det fungerar på det här sättet som det gör är föräldradagarna är i själva verket en kvinnofälla, för att använda lite feministretorik.
Efter att ha funderat en hel del på det här så har jag kommit till övertygelsen att man bör lagstifta om att föräldrar ska ta ut halva föräldrapenningen var. Att tvinga folk till saker är inte optimalt, men man får ta det onda med det goda. Det här är ingen glasklar fråga. Jag hävdar dock att fördelarna överväger nackdelarna.
Fördelarna:
Kvinnor blir mer jämställda männen. En arbetsgivare kan inte avstå från att anställa unga kvinnor, unga män kommer att vara borta från jobbet precis lika mycket. (En effekt som märkts i Island där man har en tredelad föräldraförsäkring) De kommer inte att halka efter lönemässigt utan får chansen att konkurrera med män på lika villkor.
Papporna kan få en närmare relation till sitt barn, samt tvingas dela på ansvaret hemmet (kvinnorna tvingas dela med sig av ansvaret i hemmet, nog så viktigt).
Vi skrotar de gamla unkna könsrollerna från 50-talet. Det är 2007 nu!
Nackdelarna:
Ekonomisk förlust för flertalet föräldrar.
Tvång.
Fördelarna tror jag talar för sig själva till alla med sinne för demokrati iallafall. Nackdelarna skulle jag vilja bemöta på följande vis: Tvånget är beklagligt men uppenbarligen nödvändigt för den goda saken. Det ekonomiska argumentet är känsligt och naturligtvis tungt. Men jag tar min egen situation som exempel. I min och K:s relation är det omvänt – hon har ”mansyrket” och har relativt hög lön, jag har kvinnoyrket och har kaffepengar i lön. Tillsammans tjänar vi lite mindre än medel-Svensson. Vi bor i villa som vi har köpt för lånta pengar, vi har en bil, bredband, tv, två dagstidningar och har för övrigt normala vanor. K har just börjat jobba efter att ha varit hemma nio månader. Vi klarade det, det var inte fett, men vi klarade det. Den som tjänar mest av oss var alltså hemma hela nio månader, och det gick ihop sig. Det går ihop sig om man vill. Jag köper inte ekonomiargumentet. Det duger inte.
”Det är lätt att tro att pappors texter om livet med barn är en ny genre. Att den föddes ungefär med Johan Nilssons Koka makaroner 2003 och fick ett uppsving med pappabloggar samtidigt som mäns uttag av föräldradagar ökade till 20 procent.”
Så börjar Ulrika Milles recension av Fredric Askerups nyutkomna bok Barnbidrag. Jag måste säga att jag som nybliven pappa, så berusad av upplevelser och känslor att jag kände mig tvungen att starta en blogg för att få lätta på trycket, nyktrade till lite när jag läste det. Vem är jag att komma och tro att det jag upplever är något unikt som måste skrivas ner och (förhoppningsvis) läsas av andra? Kanske borde jag som pappa sitta hemma och skämmas istället. Vi pappor ska inte komma och tro att vi är nåt. 20 procent uttag av föräldradagar är skamligt dåligt.
Men njae, tänker jag sen. Kanske är det just på grund av att pappor fortfarande är så pinsamt dåliga på att utnyttja föräldradagarna som jag måste skriva. Jag predikar pappaledighetens lov för de vilsna själar som inte förstår att den här perioden i deras barns liv aldrig kommer igen. Tar man inte tillvara på den så är den för evigt förlorad och att komma med en hockeyklubba när sonen fyller sju eller att vara hemma några veckor på sommaren ”när barnet blivit lite roligare” (jag har hört det själv!) kan inte ändra på det. Tänk på det. Ta hälften!
I ett tidigare inlägg skrev jag om en konfrontation med unkna föreställningar om könsroller. Detsamma fast tvärtom har också hänt mig rätt så nyligen.
Det var när vi skulle köpa klinkers till golvet i källaren. Till saken hör att det är sambon K som var drivande i den frågan. Hela vägen från att det överhuvudtaget skulle göras, till hur det skulle göras. Vi fick hjälp i affären av en otroligt trevlig och serviceinriktad man. Han gav oss ett rabatterad pris och allt. Kort och gott ett perfekt bemötande, men jag noterade lite roat att han nästan hela tiden vände sig till mig när han pratade, särskilt när han pratade om själva tekniken, fog och bruk o.s.v. Jag, en humanist med tummen mitt i handen, han kunde lika gärna har börjat prata swahili med mig. K däremot är kemiingenjör och jobbar i byggbranschen. Men det kunde ju inte han veta. Han utgick helt enkelt från hur det brukar vara. Som nybliven husägare tycker jag att jag hamnar i den här situationen ofta. Jag hamnar i diskussioner om byggmaterial, man frågar mig om tekniska detaljer på huset etc. Jag borde givetvis kunna svara ordentligt, att vara humanist är ingen ursäkt, det handlar ju om mitt hus, som jag förväntas sköta om på ett rationellt sätt. Men, tyvärr, i dagsläget kan jag inte det. Jag är inte karl för min hatt.
Avslutningsvis måste jag bara berätta om vad som hände C och mig på vår promenad i förrgår. Vid en åker stod en bil parkerad och på avstånd kunde jag se att det var någon i bilen. När vi kom lite närmare såg jag att det var en tjej, med bar överkropp, (troligen även bar underkropp) och någon vars fötter stack upp på instrumentbrädet. De kopulerade. Lite skoj tyckte iallafall jag. C sov.
C kan i stort sett gå. Problemet är att hon inte kan resa sig själv. Inte ens om hon tar hjälp av någonting. Man får helt enkelt ta henne i händerna och resa henne upp, men väl uppe så knatar hon på bra. Kolla in här.
Tänkte sammanfatta första veckan som pappaledig. Jamen vadå? Det här är ju livet! C vaknar ganska tidigt, ca kl. 7 går vi upp, så dagarna blir långa, men utan att vara tråkiga. Det är tvärtom positivt eftersom man hinner göra så mycket. Omkring kl. 11 har vi redan hunnit äta frukost, köra en tvättmaskin och gått en lång promenad till exempel. Senast jag levde under liknande förhållanden, d.v.s. att jag inte hade nåt jobb att gå till varje dag, låg jag i sängen till kl. 11 minst. Man kan väl konstatera att jag inte förstod att uppskatta ledig tid på samma sätt då. Det faktum att våren kom samtidigt som min föräldraledighet började var inte heller helt fel.
Nu måste jag erkänna att jag har haft avlastning den här veckan. Mormor och morfar har varit här delar av dagar. Inte för att hjälpa mig att passa C utan för att hjälpa mig att lägga klinkers i källaren. Så här går det till: morfar och jag lägger klinkers och mormor är med C. Det har flutit på bra och vi börjar se slutet på det hela. Tack och lov att jag har en händig svärfar säger jag bara. För jag hade inte rott det här projektet i land själv.
Christian Eklund på Dagens bok har lyckats med vad Stefan Spjut försökte med (se tidigare inlägg) – att skriva en negativ recension om boken Vi som aldrig sa hora. Suget efter att läsa den har avtagit måste jag säga. Den låter onekligen lite tunn. Jag hade sett fram emot en djuplodande analys av mansrollen (obs jag är inte ironisk nu), men det verkar jag inte få här. Lyckligtvis ligger även Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk i min att-läsa-trave. Där finns den djuplodande analysen. Har jag hört.
Uppdaterat
Nu har jag läst boken. Ett kort omdöme i ett långt inlägg finns att avnjuta här.
En av anledningarna till att jag läser DN är Fredrik Strage. Hans krönikor är alltid god läsning och hans recensioner är ofta pålitliga. Han är alltid rolig och för det mesta slagkraftig och han besitter en nördbildning som jag imponeras av. Jag måste erkänna att jag på allvar tycker att det är lite coolt att min sambo K gick på samma högstadieskola som han (samtidigt förstås annars vore det inte mycket att komma med). Precis som jag tycker det är coolt att min pappa var klassföreståndare åt Fredrik Lindström. Men det är en annan historia och en annan skola.
I somras läste jag en krönika av Fredrik Strage som handlade om en barnskiva. Jag har inte lyckats hitta den på nätet, men den beskrev en skiva med typ indiepoplåtar inspelade med barnlåtstuk. Fan vad coolt, tänkte jag. Innan Strage fick mig att tänka ett steg längre. Barn/ungdomar föraktar sina föräldrars musik, hur bra den än må vara. Det bästa sättet att få C att lyssna på, i mina öron, bra musik är att gömma min skivsamling och börja ösa på med Basshunter och hans gelikar. Det var Strages tes iallafall. Jag tror att han har en poäng, men tror även att man inte ska underskatta smygindoktrineringen. Eftersom jag vill fortsätta lyssna på ”min” musik så blir även C utsatt för den och jag hoppas att det kommer att sätta djupa, positiva, spår i henne. Ett gott tecken är hennes totala fascination för låten Tricycle av Psapp. Hon blir helt förhäxad och gungar i takt när man sätter på den.
Läs även Fredrik Strages dagsfärska analys av den grasserande Dolly Parton-hysterin här.
Igår lästa jag ut den. Boken Uppdrag: Pappa alltså. Intrycket sen förut bestod till bokens slut måste jag säga. Inte för att jag lärde mig så mycket nytt som kommer att göra mig till en bättre pappa eller så. Men den liksom ställer sig bakom mig och säger ”du är på rätt spår, keep up the good work” liksom. Skönt. Dessutom är den stundtals rätt så underhållande.
Ett kapitel som var besvärande att läsa var Anders Nunstedts. Han tar bl.a. upp det här med att ”glömma bort” sina vänner efter barnets ankomst. Jag måste tyvärr säga att jag nog gör det. Jag var dålig på att höra av mig tidigare också, men nu är jag katastrofalt dåligt. Det är något som det måste bli ändring på.
Pappaledigheten har nu varat i fyra dagar och nu som först kommer det första inlägget. Bättring. På det här viset lär jag inte få någon större läsarkrets.
Ja, vad kan jag säga… Jag njuter! Det är vår, jag är hemma hela dagarna, jag får umgås med min dotter. Det kan inte bli bättre. Så otroligt skönt. Första dagen var jag inte mycket till pappa dock. Det var mormor som tog hand om dottern då, medan jag och morfar lade klinkers i källaren. Det gjorde vi även i eftermiddags. Innan dess hade jag och C varit på babysim och i den vevan ställdes jag inför ett eldprov. För det första skulle jag sköta ombyte, dusch och hela den biten, något jag inte gjort förr och för det andra och värsta – vi skulle åka buss in till stan. Nåja, eldprov och eldprov… det gick galant och C var på toppenhumör hela tiden. Vi är redo för nästa utmaning.
Hemma ligger en trave böcker som väntar på att bli lästa. Framtiden får utvisa om pappaledigheten tillåter läsning i någon större utsträckning. Jag hoppas det. En bok som jag väntat på (som förvisso inte ligger i traven än, men snart) är Vi som aldrig sa hora. Recensionerna av boken i de två största morgontidningarna ställer läsaren inför ett litet problem: vem ska man lita på? Läs själva här och här och bedöm. Själv litar jag nog mest på DN, men jag är ju prenumerant så lyssna inte på mig. Vad gäller SvD:s recension så finns en, i mitt tycke, träffande kommentar att läsa här. Jag har visserligen inte läst boken än, men någon jävla ordning får det vara på en bokrecension Stefan Spjut!
Sedan jag lärde mig läsa har jag knarkat böcker. Ja, missbruket började egentligen långt före jag själv kunde läsa. Jungfrusilen fick jag, gissningsvis, av min ömma moder. Även pappa assisterade mig i mitt missbruk.
En högtidsdag för mig är följaktligen bokrean. Tyvärr har bokrean en tendens att infalla vid en tidpunkt då jag antingen har dåligt med pengar eller har bestämt att håll hårt i de pengar jag har. Jo, jag vet att bokrean infaller vid samma tid varje år, så det är kanske snarare jag som har en tendens att missköta min ekonomi i anslutning till bokrean. Hursomhelst, årets bokrea tillhör inte de mest minnesvärda och det kändes som ett ganska lätt uppdrag att besöka den utan att handla särskilt mycket. Jag lyckades inte riktigt, men ska väl vara förhållandevis nöjd. Under 1000-lappen får väl betraktas som godkänt? Nog svamlat. En av de böcker som jag inhandlade var Uppdrag: Pappa. Jag har inte läst ut den än, men det jag läst hittills gillar jag. Värdefulla tips, tänkvärda erfarenheter och roliga kommentarer i en skön blandning utan pekpinnar.
Annars måste jag bekänna att jag är ganska dåligt påläst på det här med barn och föräldraskap. Jag vet inte, det känns… onödigt. Vågar man säga det? Jag har tre småsyskon och inbillar väl mig att det gör mig till expert på området. Ytterligare två böcker har jag dock innanför västen: Koka makaroner och Du ska bli pappa. Den första kommer jag inte ihåg mycket av, men det behöver inte betyda att den var dålig. Jag minns den som ganska behagligt avslappnad. Den senare är en typisk väntabarnbok. Lite småtrist, men det är ju en klassiker och den har sina ljusglimtar.
Så där. Nu har jag på ett bräde serverat hela min repertoar av pappaböcker. Ganska osmart. Jag borde, likt Sergei Bubka höjde sitt världsrekord i stavhoppning en centimeter i taget, ha ägnat varje bok ett eget fylligt inlägg. Men va fanken!
Innan jag brakar iväg alldeles här tänkte jag att jag kanske borde berätta något om vem jag är pappa till. Så här ligger det till:
Jag har en dotter (hon får vara anonym eftersom hon inte har lämnat klartecken om jag får nämna hennes namn här, dessutom är det så härligt mystiskt att kalla henne ”C”). Hon är idag drygt nio månader och har alltså varit utanför mammas mage lika länge som inuti. Hon kan inte rulla från rygg till mage (eller vice versa), hon kan inte krypa, åla, hasa, rulla eller studsa sig framåt, men hon kan nästan gå helt själv. Dock kan hon inte resa sig själv upp till stående, så hennes gång kräver mycket assistans.
Hon har två tänder i underkäken och något är på gång i överkäken, tror vi. Hon kan klappa i händerna på kommando och vet vem Elliott är (vår katt). Hon är nog mest lik sin mamma, men lite lik mig är hon allt. Farmor tycker att hon är lik henne och mormor tycker detsamma. När C föddes tyckte jag att hon var lik morfar (hennes morfar alltså). C är nästan alltid glad. Gladast är hon nog när hon vaknar på morgonen. Det ska bli kul och se om det håller i sig.
Ja, det var lite kortfattat om min dotter C. Hennes och hennes pappas vidare bravader kommer man att kunna följa där du befinner dig nu.
Jag kan inte säga att jag har funderat särskilt mycket på hur jag ska vara som pappa, eller hur jag tycker att en pappa ska vara. Innan jag blev pappa var jag säker på att jag ville vara pappaledig relativt länge och att jag i framtiden ska satsa på familjen framför karriären. Det senaste är skrattretande om man vet vilket yrke jag har, men ändå. För mig är det självklart att jag som pappa är lika delaktig i mitt barns liv som min sambo är. Jag blev tidigt varse att det inte är lika självklart för omvärlden .
Min första upplevelse av det här skedde redan på BB. Vi, d.v.s. K och jag, blev instruerade om hur vi skulle tvätta dottern. Vi stod på varsin sida om sköterskan som demonstrerade och hon vände sig hela tiden åt K:s håll när hon pratade. Inte en enda gång vände hon sig åt mig. Jag menar, är det konstigt om pappor ibland känner utanför och vilsna när man blir behandlad på det viset?
Det här är ett ämne som jag förmodligen kommer att återkomma till på olika sätt. Förhoppningsvis inte bara genom såna här upprörande exempel, utan också genom lite mer vardagliga funderingar kring papparollen.
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
Publicerat av Papa Magnus 
